Under mammans skugga Vid trettiofem års ålder var Varvara en tillbakadragen och, som man säger, “nedtryckt” ung kvinna. Hon hade aldrig varit på någon dejt, trots att hon länge jobbat som revisor – hon började direkt efter gymnasiet och blev kvar på samma kontor. Hon brydde sig inte så mycket om sitt utseende, klädde sig alltid i stora, säckiga kläder, var lite rund om magen och gick omkring med sorgsen blick och nedåtgående mungipor. Varvaras mamma, Marina, fick henne redan vid arton års ålder – dock visste Varvara aldrig vem hennes pappa var, och växte upp hos mormor i en liten by. Där gick hon också ut grundskolan, och först när hon började gymnasiet flyttade hon till sin mamma. Medan Varvara växte upp på landet roade sig Marina i stan, festade mycket även om hon jobbade och bytte män lika snabbt som hon bytte smink. Vacker och vårdslös dök hon upp på landet ibland, kanske någon gång i månaden, med en leksak till sin dotter innan hon försvann igen. Mormor var sträng, så Varvara mötte varken mycket kärlek eller omtanke från henne eller sin mor. Nu bodde Varvara fortfarande tillsammans med sin mamma i en lägenhet. Marina, lite över femtio, såg fortfarande fantastisk ut – ungdomlig, slank, med dyr kosmetika, hon gick ofta till frisören och gick till och med ibland på dejter. Dottern var totalt motsatsen. Efter en lång arbetsdag lämnade Varvara över sina papper till kollegan som skulle vikariera under hennes semester, tog sin väska och gick ut från kontoret. – Så var det dags för semester igen, tänkte Varvara, semesterpengarna i väskan. Så synd – snart tar mamma dem ifrån mig. Får igen stanna hemma hela semestern. Jag är så trött på det här. Varför kan jag aldrig stå på mig? Jag är inte längre barn, men mamma håller mig kvar och kräver pengar, allt till sista kronan. Jag kan inte ens bestämma över min egen lön. Det är ingen mening med mitt liv… När hon öppnade ytterdörren stod mamman redan i hallen och väntade. – Äntligen är du hemma, sa Marina. Fick du semesterpengarna? Ge dem hit. – Ja, mamma, svarade dottern. Ska bara ta av mig först… – Du hinner ta av dig… Varvara rotade i väskan efter plånboken. – Herregud, du går omkring med en sådan gammal väska, är du inte ens lite skamsen? Alla gammalmodiga grejer du har, sa mamma framfusigt. Varvara blev chockad och tårarna kom. – Men jag har väl inga pengar till en ny väska, du tar ju allt ifrån mig till sista kronan, fick hon ur sig, nästan förvånad över att hon vågade säga emot. – Det är inte bara väskan – du är själv slarvig och tjock. Gå ner i vikt och ta hand om dig själv, retades mamman öppet. Jag skäms att gå ut med dig. – Skäms du? skrek Varvara. Men att ta mina pengar skäms du inte för? Jag följer ju ändå aldrig med dig någonstans! Hon skrek, vände sig om och sprang ut. Med tårarna rinnande nerför kinderna rusade hon ner för trapporna, ut på gården och satte sig på en bänk. Hur länge hon satt där visste hon inte, men plötsligt närmade sig någon. – Varja, varför sitter du här? frågade Anna-Lisa, en äldre granne som bodde i porten bredvid. Gråter du? Hon satte sig bredvid och tog Varvaras hand. Vad har hänt, är det så illa? Varvara brast ut i gråt och berättade allt för Anna-Lisa. – Min mamma tar alla mina pengar, köper dyra saker och kosmetika – jag går omkring i gammalt. Jag är själv skyldig, jag har alltid varit för mesig, vågade aldrig säga emot mormor eller mamma. Min mamma är så dominerande och elak… – Anna-Lisa skakade på huvudet, och Varvara fick plötsligt dåligt samvete. – Oj, nu pratar jag så om min egen mamma. Du tror väl att jag är en riktig skvallerkärring, men misslyckad är jag i alla fall. Anna-Lisa kände Marina sedan länge och hade aldrig respekterat henne; hon tyckte synd om Varvara och förstod att hon levde under mammans förtryck. – Nu får du sluta att gråta, Varja. Du är vuxen och måste ta hand om dig själv. – Vuxen? Anna-Lisa… Ingen har någonsin älskat mig, ingen kommer att göra det heller… – Lyssna, du måste flytta bort från din mamma – Varja såg förskräckt ut. – Vart skulle jag gå? Min lön räcker inte till eget boende. Och mamma blir rasande, jag borde ge henne semesterpengarna, men jag orkade bara inte efter hennes attack. Jag rusade bara ut… – Du lätt henne inte ta pengarna iallafall. Oroa dig inte för din mamma, hon klarar sig alltid. Du ska tänka på dig själv. Vill du bo på min sommarstuga ute på landet under semestern? Mitt lilla hus är stabilt, min avlidne man byggde det. Nu är du ju ledig, så bo där, jag tar inget betalt. – Anna-Lisa, vågar du släppa in mig hos dig? frågade Varvara. – Jag har känt dig länge! Vänta här, jag hämtar nycklar, adress och mitt telefonnummer. Varvara tog tåget till sommarstugan, köpte biljett och satte sig vid fönstret. Hon hade aldrig rest någonstans förut. Hon såg på landskapet utanför tåget. Framme vid hållplatsen gick hon direkt till huset, låste upp och gick in. Det var så tyst, så skönt. Hon satte sig i en gammal fåtölj. – Herregud, vilken underbar tystnad, vilken frihetskänsla, tänkte hon. Ingen mamma som hånade eller bestämde. På tv:n sändes ett svenskt pratprogram – såna fick hon aldrig se hemma. – Du är själv hopplös, och såna program tittar du på, brukade Marina hånfullt säga och byta till sina egna favoriter. Varvara vågade aldrig säga emot, böjde huvudet när mamma skällde och svor. Hon hade aldrig ens tänkt tanken att sätta sin mamma på plats. Hon gick runt i huset, la in mat i kylen och lagade mat. – Det är så skönt att få vara ensam, tänkte hon nöjt. Plötsligt ringde telefonen – mamma. – Så, nu har du rymt! Jag såg hur du satt med Anna-Lisa på bänken. Ja, bo själv då – du springer nog snart hem igen. Ingen lär hjälpa dig, du klarar dig ju aldrig ensam och är hopplös. Utan mig går du under… Varvara orkade inte lyssna utan bröt samtalet, visste vad som skulle komma. Och märkligt nog, blev hon inte ens ledsen. Senare ringde Anna-Lisa. – Hur har du det? Har du landat? – Ja, tack snälla Anna-Lisa. – Imorgon kommer min systerson Stefan och lämnar dina saker. Han har bil. – Hur känner jag igen honom? – Han är lång och har glasögon. Du klarar dig! – Nu ska du börja ta hand om dig, och älska dig själv, Varja! Köp nya kläder, gå till frisören – du är grundvackert, du har bara tappat bort dig själv. Nu börjar ditt nya liv! Kram. Dagg blänkte i gräset och någonstans skällde en hund, fåglarna sjöng. Varvara ställde sig vid spegeln, såg på sig själv. – Jag har fina ögon egentligen, men ledsna, och tjockt hår – som jag bara samlat i knut som en gammal tant. Anna-Lisa har rätt – jag borde ta bättre hand om mig själv. Hon sov som en stock första natten i stugan. Morgonen var solig, daggen låg på gräset, fåglarna kvittrade, och Varvara njöt av kaffet på verandan. Plötsligt knackar det försiktigt på dörren. Där stod en lång man med glasögon och stor väska. – Hej, jag är Stefan, och du är Varvara? – Ja, kom in, sa hon och släppte in honom. – Min moster har berättat om dig. Vill du ha skjuts någonstans, säg bara till. Så träffade Varvara sin blivande man. Stefan blev förälskad på riktigt, och hon förvandlades; gick ner i vikt, gick på salong och blev en ny person. – Är det verkligen jag? tänkte hon när hon såg sig i spegeln och log med tindrande ögon. Stefan tog henne till sin lägenhet i stan. – Varja, jag har alltid drömt om någon som du – snäll, ärlig och omtänksam. Nu struntar vi i allt och gifter oss. Bröllopet blev enkelt och litet, men de bjöd in Marina – som genast började vara spydig, men Anna-Lisa stoppade henne snabbt. Marina gick tidigt, ingen brydde sig, dottern brydde sig inte heller. Stefans släkt gillade Varvara, och han tänkte: Förr eller senare kommer lyckan, och den kom till oss med Varja. Snart väntade Varvara barn, och lyckan var dubbel. Sent omsider fann hon lyckan – och hade glömt hur det var att leva under mammans kontroll. Hon blommande, både till det yttre och inre – för hon hade lärt sig älska sig själv och Stefan. Tack för att du läser och stöttar! Lycka till!