Efter samtalet med den adopterade flickan insåg jag att allt inte var så självklart. Bredvid mig på en parkbänk satt en femårig flicka och gungade med benen medan hon berättade om sitt liv: – Jag har aldrig träffat min pappa, för han lämnade mig och mamma när jag var väldigt liten. Mamma gick bort för ett år sedan. Då sa de vuxna till mig att hon hade dött. Flickan tittade på mig och fortsatte: – Efter begravningen kom min moster Annika, som var mammas syster, för att bo hos oss. Jag fick höra att hon var väldigt godhjärtad som inte skickade mig till barnhem. De förklarade att moster Annika nu var min förmyndare och att jag skulle bo hos henne. Flickan blev tyst, tittade under bänken, och berättade vidare: – När jag flyttade började moster Annika städa upp i vårt hem: hon lade alla mammas saker i ett hörn och ville kasta bort dem. Jag började gråta och bad henne låta bli, och då fick jag behålla dem. Nu sover jag i det hörnet. På kvällarna ligger jag bland mammas saker och då känns det varmt, det är som om hon är nära mig. Varje morgon får jag något att äta av moster. Hon lagar inte särskilt gott, mamma lagade mycket bättre, men moster vill att jag äter upp allt. Jag vill inte göra henne ledsen så jag äter det hon ger mig. Jag förstår att hon har försökt laga mat åt mig. Det är inte hennes fel att hon inte kan laga mat som mamma. Sen skickar hon ut mig på promenad och jag får inte komma hem förrän det börjar bli mörkt. Moster Annika är väldigt, väldigt snäll! – Hon gillar att skryta om mig när hennes väninnor kommer och hälsar på. Jag känner inte dessa tanter, men de besöker oss ofta. Moster sitter och fikar och berättar roliga historier, säger fina saker till mig, och vi får alltid godis, både tanterna och jag. Efter dessa ord suckade flickan och fortsatte: – Man kan ju inte bara äta sötsaker hela tiden. Moster har aldrig varit arg på mig för något. Hon är snäll mot mig. En gång gav hon mig till och med en docka, men dockan var lite trasig, med ett ben som hängde och ett öga som ofta sluter sig. Mamma skulle aldrig ha gett mig en trasig docka. Flickan hoppade ner från bänken och började skutta på ett ben: – Nu måste jag gå, för moster sa att tanterna kommer idag och innan de kommer måste jag klä på mig fint. Hon sa att jag ska få äta en god kaka efteråt. Hejdå! Flickan for iväg för att göra sina ärenden. Jag satt kvar länge och funderade – alla mina tankar kretsade kring “goda” moster Annika. Jag undrade, vad hade denna goda moster för syfte? Varför vill hon så gärna att alla tror att hon är så ädel? Hur kan man se likgiltigt på ett barn som sover på golvet täckt av sin döda mammas kläder…

Efter att jag talat med den adopterade flickan förstod jag att allt inte var riktigt tydligt.

Bredvid mig, på en parkbänk, satt en liten tjej på fem år. Hon dinglade med benen och berättade om sitt märkliga liv:
Jag har aldrig sett min pappa, för han lämnade mig och mamma när jag var jätteliten. Mamma dog för ett år sedan. De vuxna sa att hon gick bort.

Flickan vände sig mot mig och fortsatte, med ögonen stora som vinteräpplen:
Efter begravningen kom moster Iza, mammas syster, och flyttade in i vårt hus. De berättade för mig att det var väldigt storsint av henne att inte skicka mig till fosterhem. De förklarade att moster Iza nu var min vårdnadshavare och att jag skulle bo med henne.

Hon blev tyst, kikade under bänken, och berättade med surrande stämma:
När jag flyttade in hos henne började moster Iza städa vårt hem som om golvet vore is på en frusen sjö. Hon la alla mammas saker i ett hörn och ville slänga dem. Jag började gråta, bad henne låta bli, och då fick jag behålla dem. Nu sover jag i det hörnet. Om kvällarna lägger jag mig på mammas saker. Där känns det varmt, som om hon ännu andades vid min sida.

Varje morgon ger min moster mig något att äta. Hon lagar mat, men inte som mamma men hon säger alltid att jag måste äta upp allt på tallriken. Jag gör det, för jag vill inte göra henne ledsen. Jag förstår att hon försöker sitt bästa med maten. Det är inte hennes fel att det inte smakar som mammas husmanskost. Sen skickar hon ut mig på promenad, och jag får inte komma tillbaka förrän det börjar skymma. Moster Iza är väldigt, väldigt rar!

Hon tycker om att skryta inför de andra mostrarna som kommer på besök. Jag känner dem inte, men de dyker upp ofta. Moster bjuder på kaffe och berättar roliga historier, säger snälla saker om mig och ger oss alla bullar och godis.

Efter de orden suckade flickan djupt och fortsatte:
Jag kan ju inte bara leva på godis jämt. Moster har aldrig skällt på mig. Hon är alltid vänlig. En gång gav hon mig en docka. Fast dockan var lite trasig, ett ben haltade och ena ögat blundade mest. Min mamma gav mig aldrig en trasig docka.

Flickan hoppade ner från bänken, studsade iväg på ett ben och ropade:
Jag måste gå nu, för moster har sagt att mostrarna kommer idag, och jag ska klä mig fint innan de kommer. Hon lovade att jag skulle få en smaskig bakelse sen. Hej då!

Flickan studsade iväg och försvann bland drömmens virriga gångvägar. Jag satt kvar länge, och mina tankar snurrade som snöflingor kring snälla moster Iza. Vad var meningen med denna goda moster? Varför ville hon att alla skulle tro hon var så ädel? Kan man titta på ett barn som sover på golvet bland sin mammas gamla kläder och ändå kalla sig god?