Borta och bra så
Vad då, “abonnenten är inte tillgänglig”? Han pratade ju i telefon för fem minuter sen! Helena stod mitt i hallen och pressade mobilen mot örat.
Hon sneglade mot byrån.
Smyckeskrinet stod kvar på sin plats, men något var konstigt. Locket var inte helt stängt.
Roffe! ropade hon in mot badrummet. Är du där inne?
Helena gick långsamt fram till byrån. När hon nuddade det blanka träet rös hon längs ryggraden smyckeskrinet var tomt. Helt tomt.
Till och med butikskvittot hon brukade använda som bokmärke var borta.
Med smyckena hade också pengarna försvunnit. Fast dem hade hon ju faktiskt gett själv…
Herregud… viskade hon, sjönk rakt ner på golvet. Hur kunde det bli såhär? Vi bråkade ju om tapeterna bara igår… Och du lovade ju att vi skulle åka till Gotland i augusti…
Allt började så vansinnigt vardagligt. I juni förra året fastnade kolven på Helenas lilla “Knatte”.
Verkstaden drog till med en hutlös summa, och arg gick hon in i Facebook-gruppen “Bilfixarna i Skåne”.
“Hej! Nån som vet hur man kan lossa en fast bakbromskolv själv? Har testat en hel del,” skrev hon och la ut en bild på det smutsiga däcket.
Kommentarerna ramlade in direkt. Vissa avrådde “ge dig inte på sånt själv!”, andra föreslog att köpa reservdel.
Då fick hon ett meddelande från användaren “Roffe85”:
“Du, lyssna inte på dem. Köp en burk 5-56 och ett renoveringskit för trehundra spänn.
Ta av hjulet, tryck försiktigt ut kolven med pedalen, men inte helt.
Tvätta allt med bromsvätska, smörj in.
Om väggen i cylindern är jämn så funkar det fint sen.”
Helena tänkte efter. Det var bra skrivet, inget onödigt snack.
“Och om väggen är ful med kratrar?” svarade hon.
“Då måste du byta ut allt. Men på bilden ser bilen fin ut, så det är säkert lugnt. Skriv om du undrar nåt mer, jag kan tipsa dig.”
Och så startade det.
Rolf visade sig otroligt kunnig på bilar.
På en vecka hade han “coachat” henne kring oljebyte, tändstift till och med tipsat om vilka glykol-sorter man aldrig skulle blanda.
Helena kom på sig själv med att vänta på hans svar.
“Du Roffe, du är min räddare, skrev hon i slutet av juli. Ska vi kanske ta en fika? Jag bjuder. Eller nåt starkare, på vad jag sparat.”
Svaret dröjde. Tre timmar gick innan mobilen blinkade till.
“Helena, jag skulle gärna. Men jag är… på jobb. Ett långt, och utomlands liksom.”
“Wow,” svarade hon. “Var då?”
“Längre bort kan man inte komma. Ska inte ljuga för dig. Du är så himla bra. Jag är egentligen inte på jobb. Jag sitter inne. Anstalten Hall, om det säger dig nåt.”
Helena tappade telefonen ner i soffan. En ilning rörde sig i bröstet.
Kriminell? Här var hon, revisor på en stor byrå, och hade sms:at två veckor med någon som satt i fängelse?!
“För vad?” knappade hon, fingrar darrande.
“§9:2, bedrägeri. Gjorde nåt dumt, blev lurad, lite mitt eget fel. Får komma ut om mindre än ett år. Om du vill stänga ner chatten, så fattar jag.”
Helena svarade inte. Hon blockerade honom bara och gick som i dvala i tre dagar. Kollega på jobbet frågade om hon var sjuk.
Men hon tänkte bara:
“Varför? Hur kan en så smart, händig, klok man hamna där?!”
En vecka senare dök det upp ett meddelande i mejlen Roffe hade en gång frågat om hennes adress. Hon hade bara stängt chatten, inte raderat kontakten.
“Helena, skrev han. Jag är inte arg. Jag visste hur det skulle bli. Du är för bra. Du behöver ingen som mig.
Ville bara tacka för att vi skrev. Det var de bästa två veckorna på tre år. Ta hand om dig. Hej då.”
Helena grät i köket när hon läste det där. Hon tyckte synd om honom, och om sig själv, och om hela världen.
Varför har alla andra tur? Jag får bara gifta män eller morsgrisar, och enda vettiga människan är bakom lås och bom? mumlade hon för sig själv.
Hon svarade ändå aldrig…
***
Helena försökte gå på dejter, men det kändes bara fel.
En berättade om sin frimärkssamling halva kvällen, en annan hade svarta naglar och ville dela på notan.
I mars, på sin trettiofemårsdag, kände Helena sig ovanligt ensam.
På morgonen plingade det till.
“Grattis på födelsedagen, Helena! skrev Rolf. Jag vet att jag inte borde höra av mig, men jag kunde inte låta bli. Hoppas du får det bra.
Du förtjänar verkligen någon som behandlar dig fantastiskt.
Jag har suttit och knåpat ihop en sak av brödsmulor och ståltråd här… Om jag kunde skulle jag ge dig den.
Men du ska veta någonstans här i Halland sitter en kille och skålar för dig med riktigt uselt te.”
“Tack, Roffe, svarade hon till slut. Det betyder mycket.”
“Du svarade! han lät helt stissig av glädje. Hur mår du? Hur går det med din lilla Knatte? Klarade den vintern?”
Och så snurrade det igång igen.
Nu pratade de varje dag. Roffe ringde när han hade möjlighet.
Hans röst var djup och lite hes, på ett fint sätt.
Han berättade om sin uppväxt med lillebror, hur brorsan nu tog hand om två syskonbarn, och om drömmen att börja om på nytt.
Jag återvänder inte till Malmö, Helena, sa han medan hon lagade middag. Där har jag gamla kontakter, ingen bra start.
Jag vill flytta någonstans ingen känner mig. Kan säkert jobba som hantlangare på någon bygga eller bilverkstad.
Vart vill du? viskade hon.
Hem till dig helst. Hyra ett rum eller ettor billigt, bara för att veta att du finns där i samma stad, att vi delar luft.
Men, det måste ju kännas rätt. Jag pressar dig inte…
Vid maj var Helena uppe över öronen kär.
Hon visste när de hade visitering, när han hade “bastu” och när han jobbade i verkstan.
Hon skickade paket: te, godis, raggsockor, reservdelar till hans småprylar.
Roffe, var snäll och håll dig lugn in i det sista, viskade hon. Låt dig inte fastna i nåt skräp där inne.
För dig, gumman, är jag snällaste killen i världen, skrattade han. Får komma ut i april.
Jag väntar på dig.
***
I april stod Helena vid porten till anstalten. Hon hade köpt ny jacka, jeans och sneakers åt honom.
Hjärtat slog så hårt att det nästan hoppade ur bröstet.
När han klev ut, en bredaxlad, lågväxt kille med kort gråsprängt hårsvall, stelnade hon till.
På kortet såg han annorlunda ut.
Men när han log och sa:
Då så, hej på dig, frugan, kastade hon sig om halsen på honom.
Åh Gud, du är verkligen här, viskade hon mot hans sträva kind.
Japp, han höll om henne hårt. Du luktar svindlande gott. Nån blommig parfym.
De åkte hem till henne.
Första veckan var som en saga. Rolf tog tag i allt: fixade ett droppande rör, lagade låset som krånglat i ett halvår.
På kvällarna satt de vid köksbordet, drack halvtorrrt och han delade lustiga historier, men höll sig undan de mörkaste ämnena.
Du, Roffe, sa hon efter tio dagar. Du sa ju att du ville hyra något.
Men strunta i det? Finns gott om plats här. Roligare tillsammans.
Dessutom sparar du pengar, kan köpa verktyg, komma igång.
Helena, det känns fel, han såg bekymrad ut, rörde i kaffet. Jag borde stå för boendet. Nu snyltar jag ju bara.
Lägg av! hon la sin hand över hans. Vi hör ihop nu. Du kommer igång med jobb, sen blir allt bra.
Brorsan ringde, mumlade han plötsligt och tittade bort. Syskonbarnet är allvarligt sjuk, måste betala operation.
Han ber om lån, och jag… Du ser ju hur det ser ut. Jag har inte ett öre. Skäms, Helena. Mot familjen.
Hur mycket? frågade hon försiktigt.
Ganska mycket… femtio tusen. Men han har säkert fått ihop lite redan.
Jag funderar, borde kanske ta ett snabbt byggjobb i Stockholm för att tjäna in resten.
Helena blev tyst. Just de där femtio tusen hade hon sparat i smyckeskrinet. Sparat ihop under tre års tid, gett upp mycket.
Tänkt lägga nytt kakel, bygga om badrummet med massage-dusch…
Jag har de där pengarna, sa hon tyst.
Rolf ryckte till.
Glöm det! Dina pengar. Jag tar dem inte.
Roffe, det är din brors unge. Familj. Du betalar tillbaka sen, vi fixar det. Vi gör ju det här tillsammans nu.
Han svamlande protesterade. Två dagar gick han tyst och vresig och började till och med smygröka på balkongen, fast han lovat att sluta.
Till slut plockade Helena fram pengarna och la dem på köksbordet.
Ta dem. Åk till din bror. Eller sätt in dem.
Bäst att jag åker själv, sa han och höll om henne. Kan kolla efter jobb där också, kanske finns nåt.
Jag är bara borta två dagar, Helena. Fram och tillbaka, ingen omväg.
***
Helena satt på hallgolvet i över en timme. Benen domnade bort, men hon brydde sig inte.
Hon tänkte på kvällen före. De hade sett nån dålig komedi, han skrattat, dragit henne tätt intill och hon hade känt sig som världens lyckligaste.
Jag tar nog tåget redan i övermorgon bitti, sa han innan de la sig.
Men han smet dagen innan. Hon sov, märkte inte ens att han klädde på sig.
I drömmen tyckte hon att ytterdörren slog, men hon trodde det var grannen.
Vid två på eftermiddagen ringde hon ändå numret till hans bror. Numret han gett henne “om det skulle hända något”.
Ja? svarade en röst. Vem är det?
Hej, det är Helena, Rolfes vän. Har han kommit till er idag?
Det blev tyst i luren. Så hördes en suck.
Ursäkta, vilken Rolf? Min bror heter inte så, och han sitter kvar inne till oktober.
Helenas huvud snurrade.
Men vadå, till oktober? Han släpptes ju i april. Jag mötte honom själv vid Hall-anstalten.
Hör du, rösten blev bister. Min bror, Anders, sitter på Kumla. Roffe… han var min cellkamrat, blev frisläppt för två månader sen.
Han snodde min mobil på anstalten och kopierade alla kontakter.
Du är väl ännu en “brevkompis” han lurat. Han kan allt om bilar och folk, läste på teknisk högskola en gång.
Helena la långsamt ner telefonen. Hon mindes hur han visat henne byta tändstift.
Bara inte dra åt för hårt, brukade han säga. Då pajar du gängan, och då är det kört.
Jodå, sa Helena tyst. Jag drog åt allt på tog för hårt. Ställde bara till eländet för mig själv.
Plötsligt insåg Helena att hon faktiskt inte visste något om sin sambo. Hon hade aldrig ens sett hans ID eller intyg på frigivning.
Tänk om han inte ens hette Rolf?
***
Helena gick förstås till polisen och gjorde en anmälan. Hon visade hans bild, fick veta mer och mer om sin gäst.
Det stämde att han hette Rolf men det var ärligt talat det enda rätta han sagt.
Han satt inne för grovt brott, hade suttit nästan hela vuxenlivet och träffat Helena under tredje rundan bakom lås och bom.
Helena kunde andas ut, bytte alla lås och insåg att hon ändå kommit lindrigt undan. Om man jämför med de kvinnor han haft innan henneVåren gled sakta över i sommar. I hallen luktade det fortfarande svagt av hans tobak fast Helena vädrade och städade, ville doften aldrig riktigt släppa. Hon hittade ibland små saker han lämnat efter sig: en kvarglömd busschip eller en lapp med hennes telefonnummer, nerskrivet i bläck.
Första tiden försökte hon förstå vad som hade varit på riktigt. Skämten över middagsbordet, hans hand på hennes rygg om natten. Var det lögner alltihop? Eller fanns det ögonblick som varit sanna, om än förklädda?
Hon bet ihop, ringde banken, jobbade över flera kvällar och viskade till sig själv att hon SKA få ordning på det här.
En morgon, när hon packade ner gamla kvitton från byrån, föll ett vikt papper ut på golvet. Det var den där födelsedagshälsningen från Roffe i mars, skrivet i hans snirkliga stil: “Någon skålar för dig med uselt te.”
Helena skrattade. För första gången på länge kändes skrattet inte bitande, utan bara… lättat. Hon vek ihop pappret och la det längst ner i smyckeskrinet. Inte för att sakna honom, inte för att förlåta men för att komma ihåg. Kanske påminde det henne om vad hon aldrig mer skulle falla för, men också om att livet måste riskeras, att tillit kan gå snett, och att blåmärken ibland bleknar till minnen med värme kring kanterna.
Sedan satte hon på kaffe, öppnade fönstret på vid gavel och gick vidare in i den gula, nyvakna dagen.
