Häromdagen gick min mamma hemifrån, precis som vilken annan dag som helst. På morgonen hade hon skickat ett sms för att fråga om jag hade ätit frukost. Jag skrev tillbaka ja, vi hörs senare och fortsatte med jobbet. Hon var inte sjuk, hon låg inte på sjukhus, det fanns inga tecken på oro, inget farväl. Bara en helt vanlig dag. En sådan dag man tror att ingenting ska förändras.
Klockan fyra ringde det från ett okänt nummer. Det var vår granne, Annika. Hon sa: Din mamma har råkat ut för en olycka. Jag frågade var hon var och fick veta vilken klinik hon tagits till. Jag sprang iväg direkt. De berättade att hon fallit på gatan, slagit huvudet och att de inte kunde göra något. Så utan dramatik, utan sista ord.
Det fanns inga sista meningar. Inga kramar. Ingen chans att säga något alls. Jag stod och stirrade på en vit vägg medan jag fick förklarat för mig om papper, underskrifter, procedurer. Jag ringde mina bröder, Gustav och Olof, med darrande röst och sa det svåraste jag någonsin sagt: Mamma är borta.
Den verkliga smällen kom inte på kliniken. Den kom när jag ensam gick in i hennes hem för att samla ihop hennes saker. Jag öppnade garderoben och såg kläder kvar i en tvätthög. Hennes sandaler stod fortfarande vid dörren, plånboken hängde bakom stolen och matkassen var halvt urplockad. Allt hade fastnat i samma ögonblick som livet slutade.
Jag tog en av hennes blusar för att lägga i väskan och kände ännu doften av hennes tvål. Jag stod kvar där länge med plagget i händerna, oförmögen att röra mig. Så satte jag mig på sängen och stirrade på golvet. Ilska kom.
Sedan kom småsakerna som gör mest ont: att automatiskt slå hennes nummer och inse att det inte finns kvar längre, komma hem från jobbet och ingen frågar om man kommit hem ordentligt, gå förbi hennes port utan att gå in. Ingen förbereder dig för den tystnaden.
Alla säger: Det var hennes tid, Gud har en plan, Nu vilar hon i frid. Men jag känner ingen ro. Jag känner bara tomhet. Känslan att hon gick den där vanliga dagen, utan tillåtelse, utan förvarning, utan tid för att trösta mitt hjärta.
Och det gör mest ont att det aldrig blev ett farväl. Det blev ett plötsligt, hårt snitt.
Häromdagen gick min mamma hemifrån precis som vilken annan dag som helst. På morgonen hade hon sms:at mig och frågat om jag hade ätit frukost. Jag svarade henne “ja, vi pratar senare” och fortsatte att arbeta. Det kändes inte som att något var annorlunda.
