Du galopperar genom världen, som en get
Vi kommer göra storverk, Ingrid, du ska se, Elin viftade entusiastiskt med armarna från fönsterkarmen i korridoren på studenthemmet i Uppsala. Du i din konsultbransch, jag i marknadsföringen, och sen pang så startar vi vårt eget kontor. Allt ligger framför oss, jag lovar!
Ingrid lyfte blicken från anteckningarna och skrattade till. Hennes tjocka fläta föll bakåt på ryggen.
Elin, tentorna är om en vecka och du bygger redan imperier.
Ska man inte få drömma lite ibland? Elin slängde sig ner bredvid på den slitna sängen. Seriöst, Ing. Vi är inte som de där fåren på vår kurs. Vi är smarta! Vi fixar det här, det vet jag.
Ingrid la ifrån sig pennan och såg på sin vän rufsig, tröja blekt av tvättar, ögonen glimmade. Just då kändes Elins ord helt riktiga.
Vi fixar det, svarade hon lågt.
Tio år förflöt som ett enda andetag…
…Ingrid gnagde sig fram under de åren. Praktik på internationellt företag, sömnlösa nätter framför rapporter, affärsengelska vid gryningen, mandarin på lördagskvällar. Seminarier, konferenser, nya kontaktlistor. Hon klättrade mot toppen, slitande på armbågar och knän, men hon stannade aldrig. Vid trettio bar Ingrid kostymer i italiensk ull, reste till Tokyo på möten, och hade glömt när hon senast gråtit av trötthet det fanns helt enkelt ingen tid.
…Elin träffade Viktor under tredje året. Han jobbade som bilmekaniker, doftade diesel, och såg på henne som om ingen annan kvinna fanns i universum. Fjärde året blev hon gravid, femte året hoppade hon av universitetet. Byrån försvann någonstans bland barnets första tänder och andra barnet. Nu var det Elins imperium en tre-rumslägenhet i ett lugnt Malmö-område, där hon var drottning över grytor, barnskrik och en krånglande blandare.
De hann träffas ibland alltmer sällan.
Ingrid tog med presenter från resorna: en sidenhalsduk från Milano, ett set småbladste från Yunnan. Visade bilder från Kyoto tempel, berättade om förhandlingar med japanska partners.
De säger aldrig något rakt ut, tänk dig! Allt är antydningar, nyanser. Jag pluggade deras etikett i tre månader för att inte snubbla på första mötet.
Elin nickade, vände te-påsen mellan fingrarna och sa inget. Hon suckade tungt.
Du har det bra, du. Maja har dragit hem virus från förskolan igen, Viktor är alltid borta på jobbet, pengar räcker aldrig till…
Ingrid visste inte vad hon skulle säga. Det var som om det växte fram en vägg av olika liv, olika språk och dofter hennes parfym för tvåtusen kronor mot Elins barnpuder.
…På Elins födelsedag kom Ingrid direkt från Arlanda. Mörkblå dräkt, högklackat, lockar från businessloungens frisör. Hon gled in, skrattade, berättade om nya projektet, fångade männens intresserade blickar och kvinnornas respektfulla.
Elin satt i ett hörn…
Klänningen var gammal, den hon hade på sig på Viktors jobbjulfest tre år tidigare. Håret i en enkel hästsvans, för Maja började gnälla redan på morgonen och tiden gick till barn istället för hårfön. Hon såg hur Ingrid strålade i rummet, hur alla lyssnade, och något mörkt, bittert, klibbigt växte inom henne.
Det var inte svartsjuka.
Det var värre…
Ingrid gick ut i köket för ett glas vatten och stannade. Elin stod vid fönstret, höll i sitt vinglas, stirrade ut utan att verkligen se.
Elin, varför står du här ensam? Ingrid gick fram, lade handen på hennes axel. Kom, tårtan är på väg ut.
Elin skakade av hennes hand.
Gå. De väntar på dig där ute.
Ingrid tvekade, men gav inte upp. Hon hällde upp vatten, tog en klunk och började försiktigt:
Jag har tänkt länge… Du saknar jobbet, jag ser det. På min firma finns en juniorposition, men den har potential. Jag kan prata med HR-chefen, du kan få en praktikplats, och så…
Glaset dunkade mot bordet så rött vin rann ut över ytan.
Praktikplats? Elin vände sig om, och Ingrid tappade andan av hennes blick. Till mig? Praktik?
Elin, jag ville bara hjälpa…
Hjälpa? Elin skrattade rått och bittert. Hör du dig själv, Ingrid? Stora Ingrid Sjöberg, nedlåter sig till stackars vännen gör en tjänst, minsann! Tack för den nåden!
Du har missförstått, försökte Ingrid. Jag ser att du mår dåligt, att du vill mer. Ville bara visa en väg.
Bad jag dig om det? Elin steg närmare, Ingrid backade instinktivt. Du har förändrats, Ing. Förr var du som folk, nu… Stoltheten är allt. Du ser ner på oss från din Tokyo-tron och kostym.
Det är inte rättvist.
Rättvist!? Elin skrek, någon kikade ut från vardagsrummet men försvann snabbt. Och är det rättvist att du skryter med din perfekta tillvaro? Varje dag på Instagram här sitter jag på flyg, här är konferensen, här min smoothie för femhundra spänn! Det är inte kul att titta på, vet du!
Ingrid tappade nästan luft…
Jag delar bara mina glädjeämnen, Elin. Det är normalt.
Glädjeämnen? Elin snörpte på munnen. Du bara visar hur duktig du är, och vi andra är… misslyckade. Vanliga kvinnor har barn, familj vid trettio, och du? Du hoppar världen runt, som en get, utan man, utan barn. Bara tomhet!
Det ordet hugger djupt, på det känsligaste stället.
Jag har slitit hårt, Ingrid pressade tillbaka rösten. Jag jobbade nattskift medan du såg på serier. Jag lärde språk medan du kokade soppa. Det var mitt val, och det har jag rätt till.
Sluta! Du trampade över folk det vet jag! Tänk inte att jag glömt hur du knuffade undan Malin på den gamla firman. Egoist! Alltid dig själv först!
Ingrid såg tyst på henne. Läpparna darrade, kinder rödfläckiga, den där gamla ilskan som samlats i åratal och nu sprutade ut.
Allt blev plötsligt krispigt klart, nästan motbjudande.
Det är inte mig du hatar, Elin, sa Ingrid tyst. Det är dig själv. För att du inte vågade. Du gav upp, och nu känns det enklare att hata mig än erkänna att du fegade ur.
Elin blev blek.
Gå!
Redan, Ingrid ställde ner glaset och gick mot dörren. Hej då, Elin. Lycka till med ditt trygga liv.
Ingrid tog väskan och öppnade dörren. Kall regn piskade ansiktet, men hon ryggade inte, gick rakt ut i det grå.
Klackarna smattrade mot våt asfalt. Kostymen blev tung och blöt, mascaran rann säkert längs kinden, men det spelade ingen roll nu. Ingrid gick mot tunnelbanan och med varje steg blev andningen lättare.
Det märkliga var hon väntade på smärtan. Tänkte att sorgen nu skulle slå till: femton års vänskap, flickan med glödande ögon på studenthemmets fönsterkarm, de gemensamma drömmarna. Men istället kom bara en lättnad, dov och lite skamfull.
Deras vänskap dog inte idag. Den slocknade långsamt, år efter år, samtal efter samtal. Varje gång Ingrid delade glädje och möttes av sura miner. Varje gång hon berättade om planer och Elin himlade med ögonen. Varje gång hon försökte dra upp Elin ur gyttjan, och Elin klamrade sig fast.
Ingrid satt på tunnelbanan, ignorerade våta märken efter sig. Tog upp spegeln i väskan mascara på kinderna, håret tilltufsat, ögon röda. Hon log och lade ner spegeln.
Imorgon skulle hon stiga upp klockan sex, göra ny frisyr, ta på en annan dräkt och gå till jobbet. För andras avundsjuka stoppar inte livet…
En månad senare kallades Ingrid till vd:n. Hon steg in, redo för vad som helst nytt projekt, kritik eller ännu ett förhandlingsmaraton. Men Lars Eriksson räckte bara fram en mapp, Ingrid såg snabbt första sidan.
Utnämning till regionchef för Asien.
Ett årskontrakt i Singapore.
Du förtjänar det, Ingrid Sjöberg, han lutade sig bakåt. Styrelsen röstade enhälligt. Avfärd om tre veckor, hinner du förbereda dig?
Ingrid mötte hans blick.
Jag hinner.
Hon gick ut i den tomma korridoren, mappen tätt mot bröstet, tillät sig en stund att stå där. Solen på väg ner, novemberguld och rödstrimmor tecknade himlen. Någonstans, i Malmöförorten, kokade Elin mat och klagade på världens orättvisa.
Och Ingrid packade till Singapore.
Och aldrig, inte en enda gång, ångrade hon sitt val. Som man säger i Sverige det är den vägen man valde.
