8 juni
Idag tog jag tåget hem till mamma och pappa. Det var ett vanligt intercitytåg, andra klass, och jag fick den övre bädden i sovkupén. Det störde mig inte, jag är van vid att klättra upp, men kvinnorna nere i kupén såg verkligen inte ut att uppskatta det. De satt på de nedre bäddarna, och jag märkte direkt att de betraktade mig med misstänksamhet när jag ställde mina väskor.
Jag tänkte vänta på konduktören där nere och få lite information, men redan då började en av kvinnorna uttrycka sitt missnöje över att jag klättrade upp och ner.
När jag blev hungrig och skulle ta fram min mat, blev situationen ännu jobbigare. Bordet var litet och de två damerna hade placerat sig strategiskt på varsin sida, med kaffekoppar och bullar framför sig, så att jag inte fick plats någonstans.
Kan jag ta en snabb fika? frågade jag lite försiktigt.
Unge man, du har biljett till överslafen. Sparade du några kronor på det eller? Du kan äta där uppe! Vi vill kunna sova utan att känna matoset efteråt. Dessutom vill vi vila nu, sade en av kvinnorna med bestämd ton.
Jag förstod snabbt att det inte skulle bli någon kompromiss. Så jag kröp upp i min säng, bäddade ordning, och tog upp min nudelsoppa klassisk snabbmat, men ändå. Precis när jag skulle börja äta, drog tåget plötsligt iväg med ett ryck. Hela min burk med nudlar flög ner från sängen, och nudlarna landade överallt på den nedre bädden.
Det blev kaos nudlar i den andra kvinnans eleganta frisyr, på filtarna och på golvet. Jag ville både skratt och gråta.
Men snälla, har du aldrig åkt tåg förr? Ska man äta så där? Det är ju hemskt! utbrast hon argt.
Det var verkligen inte meningen! svarade jag, och började försiktigt plocka bort nudeltrådarna från hennes hår.
Kvällens doft av snabbnudlar spred sig i hela kupén. Till och med konduktören undvek kvinnan efter det. Hon ville tvätta håret, men hur? Tåget var gammalt och saknade moderna bekvämligheter.
Trots allt sov jag gott, även om hungern gnagde hela natten doften gjorde sitt. Men ärligt talat, det var faktiskt deras eget fel att det blev så här. Jag kunde inte låta bli att lite skadeglatt tänka så, medan jag låg där och hörde tåget susa genom svenska landskap.
