Det finns en kvinna som jag gick i skolan med. Låt oss kalla henne Svea. Svea, förresten, var verkligen skolans drottning. När hon tog studenten fortsatte hon till Uppsala universitet för att läsa juridik. Senare ville hon samla på sig ännu en examen, så hon började plugga företagsekonomi och management istället. På universitetet träffade hon en kille, och de gifte sig. Han tjänade ganska bra med pengar och hade aldrig något emot att Svea mest höll sig hemma, så hon kunde läsa i lugn och ro.
När Svea var klar med den andra utbildningen började hon inte jobba, utan stannade kvar i lägenheten. Om någon av vännerna var nyfiken brukade hon säga att hon trivdes perfekt med sitt liv. Hon menade att hennes man älskade ett prydligt, harmoniskt hem och att hon aldrig skulle kunnat sköta det om hon jobbade. Han gav henne pengar till allt hon önskadefrån ansiktsbehandlingar och spa till gymkort och yogakurser.
Så levde de. Ibland, minns Svea drömlikt, kunde hennes man säga att han gärna skulle vilja bli pappa, men det ämnet gled hon alltid undan ifrån. Svea ville verkligen inte ha barn. Hon var orolig för sin figur, sin hälsa och att förlora sin fria tid.
Deras äktenskap höll i ungefär tolv år. Sedan en dag gled de bara isär, som om de försvann åt olika håll i en dimmig skog av samförstånd. Svea avslöjade aldrig vad som hänt, och jag ville inte heller fråga. Efter skilsmässan slutade hennes man ge henne underhåll, och Sveas ekonomiska verklighet förvandlades som genom ett trollslag.
Nu underhåller hennes pappa henne. Han har fortfarande ett arbete, men de summorna gör inte mycket för att hålla Svea i den livsstil hon blivit van vid. Han säger ofta att Svea borde börja arbeta själv. Hon är ju ändå trettiofem, en vuxen kvinna.
Svea började drömskt vända sig till gamla klasskamrater för tips om jobb. En av dem hade en egen butik i ett köpcentrum och föreslog att hon kunde jobba extra som butiksbiträde. Men Svea fnös åt det och sa att med all sin utbildning borde hon inte behöva stå och packa upp kartonger.
Det är lite lustigt. Trots att hon aldrig haft ett riktigt jobb och hennes universitetsexamina börjar bli dammiga, har hon ändå höga anspråkchefsposition ska det vara, med hög lön.
Vad säger ni? Vilken sorts jobb kan man egentligen få i Sverige när man är trettiofem och aldrig har arbetat? Allting flyter, och Svea tycks än idag vandra runt i en evig midsommarnattsdröm där varken tid eller ansvar riktigt biter på henne.
