Mark hade fått en elak idé om att skoja med sin väninna, men han anade inte hur den dagen oväntat skulle förändra deras öde.

Uncategorized

Author I want to knowReading 2 minViews 1Published by March 21, 2026

När vi var unga så var vårt kompisgäng fullt av livliga drömmar och intriger. Bland oss fanns ett par, Erik och Maja. Erik var känd som den mest lustiga killen och Maja mötte alltid hans tokigheter med sitt sprudlande humör. Samtidigt bråkade de rätt ofta, ibland över småsaker som ingen egentligen tyckte var viktiga. En gång samlades vi alla för en fest hemma hos mig i Uppsala, och Erik stod och väntade på Maja vid busshållplatsen.

Som vanligt var Maja sen, och Erik stod tålmodigt och väntade. Plötsligt såg han en tjej i mängden som hade precis samma stil och lockigt hår som Maja. Han bestämde sig för att skoja lite smög sig bakifrån, kramade henne runt midjan på skoj och började retas. Men till hans stora förvåning var det inte Maja. Tjejen skrek till, och Erik insåg snabbt sitt misstag.

Det hela blev snabbt dramatiskt och Maja ringde faktiskt polisen för att få hjälp. Men till slut redde det ut sig, och Erik fick lämna polisstationen tillsammans med den främmande tjejen, som hette Linnea. Under de 45 minuterna de tillbringade tillsammans på stationen pratade de om allt möjligt och insåg att de hade mycket gemensamt. Fyra månader senare gifte sig faktiskt Erik och Linnea. Nu har de två söner, och båda har redan vuxit om sin pappa.

Maja försökte ett tag få tillbaka Erik och kunde vara riktigt otrevlig mot Linnea, men till sist släppte hon det hela. Livet löste sig även för Maja. Erik tänker ofta tillbaka på den dagen och är övertygad om att ödet förde honom och Linnea samman.

Livet vänder ibland oväntat och det är ofta till synes oturliga misstag som leder oss dit vi ska. Skål för ödet och de oväntade svängarna som formar våra liv!

Add a comment

Mark hade fått en elak idé om att skoja med sin väninna, men han anade inte hur den dagen oväntat skulle förändra deras öde.

Rör inte upp det förflutna Ofta sitter Tove och tänker på sitt liv, nu när hon har passerat femtiostrecket. Hon kan inte påstå att äktenskapet varit lyckligt, mest på grund av maken Jörgen. Visst gifte de sig av kärlek, båda var förälskade, men när förändringen kom med Jörgen missade hon ögonblicket. De bodde på landet, i huset hos svärmor Anna. Tove gjorde allt för att hålla lugnet, respekterade svärmor, och Anna bemötte henne med värme. Toves mamma bodde i grannbyn med sin yngste son, ofta sjuk. – Anna, hur går det med din svärdotter Tove? – frågade skvallertanterna vid brunnen eller i mataffären, eller bara längs vägen. – Jag har inget ont att säga om Tove, hon är respektfull, kan allt och sköter hemmet väl, hjälper mig med allt – svarade svärmor alltid. – Ja tjena, att det är frid och fröjd hos er, när har en svärmor någonsin berömt sin svärdotter, det tror vi inte på, – svarade bykvinnorna. – Det är upp till er, – sa Anna och gick vidare. Tove födde dottern Vera, alla jublade. – Tove, är inte Vera lik mig? – letade svärmor efter sina drag i barnbarnet, men svärdottern skrattade bara, det spelade ingen roll vem dottern liknade. När Vera fyllde tre fick Tove en son. Glädje igen. Jörgen arbetade, Tove var hemma med barnen, svärmor hjälpte mycket. De levde som alla andra, kanske till och med bättre, lugnt och stilla, maken drack inte som många andra män. En del kvinnor fick ofta leta efter sina karlar bakom samlingslokalen. Där hade de sina sittningar och drack så de knappt tog sig hem. Då släpade fruarna hem dem – svärande och förbannade allt möjligt. När Tove var gravid med tredje barnet fick hon veta att Jörgen varit otrogen. I byn hålls inget hemligt, ryktet om Jörgen och Tanja – änkan – spreds snabbt. Det var grannen Malin som kom och avslöjade det för Tove. – Tove, du bär på Jörgens tredje ungen och han … – uttryckte sig grovt, – är otacksam och springer hos andra kärringar. – Malin, kan det vara sant? Jag har inte märkt något – häpnade Tove. – Inte konstigt, med två barn och ett tredje på väg. Hemmet, svärmor, gården. Han gör som han vill. Hela byn vet de har ett förhållande, Tanja döljer det inte ens. Tove blev ledsen, svärmor visste, men teg, hon ville skona svärdottern. Hon hade skällt på Jörgen, men han slog ifrån sig. – Mamma, vad vet du? Kärringprat, det är de bra på. Malin kom rusande en dag. – Tove, din Jörgen smög just in hos Tanja, jag såg det själv, var på väg hem från affären. Vill du bli ensam med tre barn utan man? Gå dit och dra henne i håret. Du är gravid, Jörgen vågar inte röra dig, – hetsade grannen. Tove visste att hon inte vågade bråka med Tanja – snabbtänkt, bråkig och tålig efter makens död. Men hon gick ändå. – Jag går och ser min Jörgen i ögonen och får honom att erkänna. Han nekar ju alltid, säger allt bara är skvaller – sa hon till svärmor, som försökte hindra henne. – Tove, vart ska du med magen? Var rädd om dig … Det var sen höst, redan mörkt. Hon knackade på hos Tanja och väntade. Men Tanja svarade bakom dörren. – Vad vill du, varför bankar du? – Släpp in mig, jag vet att Jörgen är hos dig, folk har sagt det – sa Tove högt. – Ja, visst, nu ska jag rusa och öppna. Gå hem och sluta larva dig – hon hörde hur Tanja skrattade. Efter en stund gick Tove därifrån. Mannen kom hem efter midnatt, berusad – drack sällan men det hände. Tove var vaken. – Var har du varit? Du hänger hos Tanja, ni dricker tillsammans, jag var där men hon öppnade inte… – Vad fantiserar du om, – protesterade Jörgen, – jag var hos Janne, vi satt och snackade, märkte inte tiden. Tove trodde honom inte men den här gången blev det inget bråk. – Vart skulle jag ta vägen med två barn och ett tredje på väg? Mamma är sjuk och min bror har redan sin familj. Hur ska vi få plats? Mamman brukade säga: – Stå ut, Tove. Du valde honom, födde barn. Tror du det var lätt med din pappa? Han drack och for ut i raseri, du minns väl hur vi fick gömma oss hos grannen. Gud tog honom till sist, men jag stod ut. Din Jörgen dricker i alla fall sällan och lyfter aldrig handen mot dig. Kvinnans lott är att tåla. Tove höll inte alltid med, men insåg att hon inte kunde lämna sin man. Svärmor försökte också trösta henne. – Du har tre barn snart, vart ska du? Vi klarar oss – vi två mot Jörgen. Dottern Alice föddes svag och sjuk – Toves oro under graviditeten satte sina spår – men med tiden blev hon lugn och fick mycket omtanke från svärmor. – Tove, har du hört? – grannen rusade in med nya rykten: – Tanja har släppt in Micke, grannens man, hans fru kastade ut honom. – Låt henne, Gud för henne, – svarade Tove och var lättad, nu slipper Jörgen springa dit. En månad senare kom Malin igen. – Micke gick tillbaka till sin fru, nu letar Tanja efter en ny karl. Håll koll på Jörgen, snart är det honom hon vill ha igen, – varnade hon. Tove bodde med Jörgen och svärmor, flera år flöt på. Men är det något rastlöst i en man, sitter han inte lugnt vid sin hustru. Anna mötte väninnan Agnes på vägen från affären. – Anna, vad är det med din Jörgen? Tove är bra, det säger du själv – vad mer kan han begära? – Vad Agnes, menar du Jörgen springer igen? – Och hur! Han går till Vera, frånskild och jobbar i vår matsal … Anna sa inget till Tove, men skällde på sonen i smyg. Men det går inte att gömma sanningen. Tove fick åter höra om hans affärer, från Malin. Tårar och bön hjälpte inte, Jörgen fortsatte som förr. Han tänkte aldrig lämna familjen, visste att han aldrig kunde överge fru och barn. Men trofast var han inte. Hemma levde han bekvämt – fru, barn, mor och ordnat hem, medan han roade sig vid sidan om. Anna skällde på sonen öppet och försökte få honom att skärpa sig, men han lyssnade inte. – Jag jobbar, sliter för familjen, ni klagar och tror på skvaller! – protesterade Jörgen. Åren gick. Barnen växte. Vera gifte sig i länet, sonen avslutade högskolan och gifte sig med en stadstjej. Yngsta Alice skulle sluta gymnasiet och planerade att plugga i centralorten. Jörgen hade lugnat sig – gick ingenstans, mest hemma, liggande i soffan, sjukdomen satte stopp. Han slutade dricka helt. – Tove, hjärtat krånglar, får ont i ryggen – klagade han, – Tove, knäna värker, vad kan det vara, kanske borde jag söka läkare? Tove saknade honom inte. Hennes hjärta hade stelnat av alla tårar och besvikelser, innan han lugnade sig. – Nu när hälsan sviker ligger han bara hemma och klagar – tänkte hon – låt hans tidigare flammor ta hand om honom nu. Anna är död och begraven bredvid sin man. Hemmet är lugnt, men barn och barnbarn kommer ibland. Då glädjs Tove och Jörgen – han klagar för barnen på sitt dåliga mående, och skyller på att hustrun inte tar hand om honom. Äldsta dottern tar med mediciner, oroar sig om pappan, och säger till sin mamma: – Mamma, var inte arg på pappa, han är sjuk – det svider i Tove när dottern försvarar honom. – Han får skylla sig själv, bråkig ungdom förstörde hans hälsa. Jag är också sliten – förlorade hälsan av oro för hans skull, – försökte Tove försvara sig. Sonens närvaro uppmuntrar pappan mest. När han kommer är det han som pratar med sin far – så är det väl mellan män. Barnen förstod aldrig sin mamma när hon berättade att pappan varit otrogen och att hon tålde allt för deras skull. Hon ville inte lämna dem utan far. Men vad fick hon höra? – Mamma, rör inte upp det förflutna, låt pappa vara, – sa Vera, och sonen höll med. – Det som har hänt har hänt, – sa sonen och klappade mamma på axeln. Självklart gör det ont för Tove att barnen håller på sin pappa, men hon förstår dem ändå – livet är som det är.