Idag när jag kom hem till vår lägenhet i Vasastan möttes jag av en ovanlig syn min fru, Märta, var spårlöst borta. Det blev snabbt klart att både Märta och vår ettårige son, Sigge, inte syntes till någonstans. Den plötsliga tystnaden kröp under huden och gjorde mig orolig. Med bestämdhet gick jag över till vår granne, en trygg själ vid namn Erik, för att fråga om han hade sett Märta. Till min förvåning klev Erik ut från sin lägenhet med Sigge i famnen.
Det visade sig att Märta hade lämnat Sigge hos Erik när hon hastigt behövde ge sig iväg för ett ärende. Erik är en rutinerad småbarnspappa och hade hand om Sigge, men det var ändå svårt att förstå vad som fått Märta att lämna oss så plötsligt. Mitt i allt detta fann jag ändå en viss tacksamhet Märta hade lämnat en matlåda i mikron, så jag behövde inte tänka på middag.
Tiden gick, först en halvtimme, sedan en timme, två, och till sist fem. Min oro växte för varje minut, och jag ringde Märta gång på gång. Hon svarade inte. Med timmarna som försvann ökade min oro och jag försökte lugna Sigge, tills jag lyckades få honom att somna. Och jag satt kvar, väntandes på ett livstecken från Märta.
Till slut kom det samtal jag väntat på. Jag svarade ivrigt och började genast ställa frågor var hon var, vad som hänt under dagen. Men till min stora besvikelse undvek Märta att svara. Hon berättade istället att hon inte tänkte komma tillbaka hem, och att hon nu lämnat Sigge till mig för gott.
Den chocken var svår att beskriva. Jag satt med telefonen i handen och hoppades att allt bara var ett skämt, men sanningen slog hårt och skoningslöst. Jag insåg där och då att jag stod inför att ensam axla hela ansvaret för Sigge, att vara både mamma och pappa för honom.
I kväll har jag lärt mig att livet ibland ställer en inför utmaningar man aldrig är förberedd på. Man måste lyfta, även när marken rasar under fötterna. Och även om jag är ensam om ansvaret nu, ska jag göra allt för min son.
