Barnen kommer till mig för att vila men bemödar sig inte ens om att fråga om jag behöver hjälp

Två vuxna barn, men ändå får jag ingen hjälp från dem. De kommer på besök hit, som om det vore ett semesterparadis, bara för att koppla av. Och jag är som en hushållerska jag ska ta emot, ordna boende, laga mat, städa och ta hand om dem. Inte ens ett erbjudande om hjälp får jag, för att inte tala om pengar.

Jag har en son och en dotter. För mig är de fortfarande barn, även om de är vuxna människor med egna familjer. Min son har två barn och min dotter har än så länge ett. Jag bor i mitt gamla hus på landet, därför kommer barnen och barnbarnen ofta och hälsar på. Men för varje år känns de här besöken alltmer utmanande för mig.

Barnen är vana vid att komma hit som om de är på semester. Jag ordnar allt kring hushållet, lagar maten och står för inköpen. Gästrummen bäddas i ordning, maten handlas in och flera rätter tillagas så har det alltid varit i vår familj. Så gjorde min egen mamma också när hon tog emot släkt och vänner alltid ett dignande bord och trivsel. Men jag och min syster var aldrig några som bara lutade oss tillbaka, vi förstod att det var tungt för mamma att ordna allt själv. Vi diskade, vi tog hand om barnen, hjälpte henne med storstädningen och handlade mat. För hon hade det kämpigt som ensam. Hon bad dessutom aldrig om hjälp.

Nu kommer mina barn hit och när de har tömt sin tallrik och ställt den i diskhon tackar de för maten, och inte mer. När det gäller min svärson och min svärdotter förstår jag de är gäster, och egentligen är jag ju inte familj för dem. Men det gör mig ledsen att min dotter och son inte ser vad som behöver göras. De kommer, äter, kollar på TV eller lämnar barnbarnen hos mig när de går ut på promenad eller till vänner. Jag sköter all disk, fixar middag och lunch, torkar golv, och det blir fullt ös i huset. Och så har jag barnbarnen att ta hand om.

På sistone klarar jag det sämre och sämre ryggen värker och det känns tyngre att stå och laga mat i timmar. Men min uppfostran gör att jag inte vågar låta bli man ska ta emot sina gäster på rätt sätt. Jag ser fram emot helgerna, men när allt är över är jag trött en hel vecka efteråt.

Jag tror faktiskt jag skulle behöva hjälp, men det känns fel att be om det. Jag är rädd att barnen tar illa upp och tror att jag inte uppskattar dem. Jag är glad att de kommer, men det är tungt att bära allt själv. Dessutom är det saker här i huset som jag inte ens orkar ta tag i. Men jag skäms för mycket för att be dem om hjälp. Och barnen jobbar ju, de ska inte behöva jobba med mitt också.

Jag vet inte vad jag ska göra, för min uppfostran håller mig tillbaka, och jag kan inte släppa det. Att göra allt ensam är verkligen tufft, jag blir väldigt trött. Ärligt talat behöver jag hjälp, hur jag än vänder på det. Samtidigt är det så skamfyllt att be om hjälp vi svenskar är ju vana vid att reda oss själva, så har våra föräldrar lärt oss. Så jag går och bär allt inom mig, jag kan inte ta steget och be om stöd. Det känns sorgligt, och inte blir det bättre av det heller. Jag förstår inte varför mina barn inte själva erbjuder sig att hjälpa till, de borde ju inse att jag varken är tjugo år eller har två hjärtan. Egentligen är ingen direkt sårad, ändå känns det som att jag blir det. Jag vet inte hur jag ska lösa detta.

Men kanske ligger svaret ändå i att våga tala ur hjärtat för om man aldrig säger något, kan ingen förstå. Livet lär oss att det ibland är viktigare att be om hjälp än att försöka bära allt ensam. Att våga prata om sina behov kan leda till verklig gemenskap och omtanke och kanske är det just detta som ger relationerna sin verkliga styrka.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Barnen kommer till mig för att vila men bemödar sig inte ens om att fråga om jag behöver hjälp
Det var alltid gäster hemma hos oss. Nästan varje dag. Alla drack, flaskor överallt, men ingen mat – inte ens en brödbit gick att hitta… Bara fimpar och en tom konservburk efter sill låg på bordet. Lasse undersökte bordet en sista gång – inget fanns. ”Jag går nu, mamma,” sa pojken och började långsamt ta på sig sina slitna skor, hoppandes att mamma skulle stoppa honom och säga: ”Vart ska du gå, pojken min, utan att ha ätit, och det är ju så kallt ute. Sitt kvar. Jag kokar gröt, kör ut gästerna och städar.” Men hans mamma sa aldrig ömma ord, bara taggiga fraser som fick Lasse att vilja krypa ihop och gömma sig. Den här gången bestämde han sig för att gå för alltid. Sex år gammal ansåg han sig vuxen nog. Först skulle han tjäna ihop pengar till en bulle, kanske till och med två, för magen kurrade. Hur tjänar man pengar? Lasse visste inte, men när han gick förbi kioskerna såg han en tom flaska sticka upp ur snön, stoppade den i fickan, hittade en kastad påse och samlade flaskor resten av dagen. Påsen klirrade, han fantiserade redan om en mjuk bulle med vallmo, russin eller kanske glasyr, men insåg att glasyr nog var för dyrt, så han fortsatte leta. Nära pendeltågplattformen där män väntade och drack öl ställde Lasse sin tunga påse, sprang efter en flaska – och när han kom tillbaka hade en ovårdad arg man tagit hans flaskor och gett honom en hotfull blick. Lasse gick därifrån. Drömmen om bullen försvann. “Flaskplockning är också hårt arbete,” tänkte han och vandrade vidare i det blöta, kalla snövädret. Fötterna blev blöta och kalla, det blev mörkt, och han kom till en trappuppgång, la sig nära elementet och somnade. När han vaknade var det varmt och lugnt och det doftade gott… En kvinna med vänligt leende kom in: ”Har du sovit gott, lille vän? Nu blir det frukost. Jag gick förbi i natt och såg dig ligga som en liten kattunge. Tog med dig hem.” ”Är det här mitt hem nu?” frågade Lasse. ”Ja, om du inte har något hem så får detta bli ditt,” svarade kvinnan. Allt blev som en saga – hon matade honom, köpte kläder, tog hand om honom. Lasse berättade om livet med sin mamma. Den snälla kvinnan hette Lilian – ett sagolikt namn, tyckte Lasse. En dag frågade hon: ”Vill du att jag blir din mamma?” Han ville det, men den lyckliga tiden tog plötsligt slut: hans riktiga mamma kom, nästan nykter och ilsken, och tog tillbaka sina rättigheter som mor. När Lasse gick därifrån föll snöflingorna och huset med snälla Lilian kändes som ett vitt slott. Livet blev sämre – mamman drack, han rymde, sov på stationer, samlade flaskor och köpte bröd, pratade med ingen. Till slut blev mamman av med sitt föräldraskap, och Lasse hamnade på barnhem. Det sorgligaste var att han inte kunde minnas var det där vita slottsliknande huset låg, med snälla Lilian. Tre år gick. Lasse blev tyst och inbunden på barnhemmet, älskade att gå undan och rita – alltid samma bild: vitt hus och snöflingor. En dag kom en journalist som hette Lilian, och hennes namn blev nyckeln till Lasses hjärta. Han berättade allt om den snälla kvinnan med magiskt namn, och journalisten lovade skriva om honom i lokaltidningen – kanske skulle kvinnan hitta honom. Miraklet skedde: Lilian fick en blomsterbukett, inslagen i tidningen med artikeln ”Snälla Lilian, en pojke söker dig – hör av dig!” Hon kände igen sin pojke direkt. Lasse sprang i famnen på henne, båda grät – och alla som såg dem. ”Jag har väntat på dig,” sa han. Hon kunde inte ta med honom genast, men lovade besöka varje dag tills adoptionen gick igenom. Sedan fick Lasse lyckligt liv. Idag är han 26 år, har pluggat klart och ska gifta sig med en fantastisk tjej. Glad, social och älskar sin mamma Lilian över allt annat. När han blivit vuxen berättade hon att hennes man lämnat henne för barnlöshet, att hon var ensam när hon fann honom i trappuppgången och värmde honom med sin kärlek. När hans mamma hämtade honom och tog tillbaka honom, tänkte Lilian sorgset “det var kanske inte min lott att vara mamma.” Men lyckan var oändlig när hon fick honom tillbaka på barnhemmet. Lasse försökte senare ta reda på sin biologiska mammas öde – de hyrde lägenhet, hon hade försvunnit med en före detta fånge. Han letade inte mer. Vad skulle det ge?