Dyr historia
Freja, nu igen? Hur mycket ska jag stå ut med? Jag jobbar bara för din katt numera!
Katten, som Freja förgäves försökte knöla in i transportburen, vred sig fri med de där otäckt smidiga rörelserna bara riktigt motvilliga huskatter har, slog i backen med ett dämpat duns och for genast in i hörnet av hallen där han började yla djupt och förtvivlat. Man kunde tro att Sören, som Freja döpt honom till efter en gammal klassisk romanfigur jodå, så pretentiös var hon som barn bestämt sig för att sälja sitt, i sambon Mattias ögon, ganska värdelösa kattliv riktigt dyrt.
Det är länge sedan, för Sören, oftast kallad “Söris” av Freja, hade hängt med i runda slängar ett decennium. Hur gammal han egentligen var visste hon inte riktigt när hon släpade hem honom från gatan var han knappast någon kattunge, snarare en ung, hyfsat stilig herre, om man frågade mamma Ylva, och det var just hon som tog med sig dotter, insvept katt i ett gammalt urtvättat lapptäcke, och satte av mot den närmsta veterinärkliniken.
Rädda honom!
Och vart hittade ni det här monstret? pep tjejen i mottagningen. En regelrätt soptunnekatt!
Vad spelar det för roll var han kommer ifrån? Det är MIN katt nu, du ser väl att han mår dåligt? Pengarna mina är väl lika goda som alla andras, oavsett om folk kommer hit med perser eller bondkatt?!
Ylva var så arg att veterinären klokt nog bestämde sig för att inte bråka. Det hade hon rätt i.
Ylva Larsson en enveten kvinna om någon blev tvungen. Vem som helst kan prova att ta hand om barn utan hjälp, samtidigt som man sköter om två åldrade föräldrar, på lönen av förskollärare. Då får man fan så starkt pannben.
Hon var tuff när det behövdes, men snäll älskade barn, katter, och till och med vissa hundar, trots att hon i smyg varit rädd för dem hela livet.
Hon gav sig inte i första taget, varken mot grannsura tanter, griniga föräldrar eller snubbar som någon gång trodde att hon, som ensamstående och smal som en tandpetare, skulle vara lätt byte.
Hur hon gjorde? Inte genom att bråka och skrika utan genom att vrida på samtalet folk som bara någon minut tidigare hade kört sista ordet började istället prata om sina egna problem, och Ylva lyssnade, nickade, och när samtalet var slut tackade de ofta och gick därifrån som nya människor.
Hur det där funkade hade hon ingen aning om. Hon bara lyssnade, på riktigt.
Men med sina närmaste fungerade det märkligt nog aldrig.
Hennes man Kilian drog efter blott en vecka som gifta. “Du höll ut länge i alla fall!”, brukade Ylvas mamma fnysa, och Ylva, sårad men ärlig, höll med. Innan han gick hade han vrålskrattat åt henne:
Det finns mer ballerina i mig än det finns kvinna i dig!
Ont gjorde det, men när hon några månader senare plötsligt var gravid tänkte hon: Jaja, jag är i alla fall kvinna, för snubbar får ingen barn.
Barnet såg hon fram emot mer än både födelsedagar och julrimmad prinskorv. Livet hade inte bjudit på så många festligheter, så det här var banne mig en stor sak!
Men Ylvas mamma var inte imponerad:
Varför i hela friden? Onödigt! Du är ung, duglig och snygg ska du verkligen offra det på penne och havregryn, och ge din unge samma trista barndom som du? Ungar är ett dyrt nöje, flicka lilla, men det förstår du nog inte än. Men tro mig, det gör du sen!
Mamma, vi åt väl inte direkt oxfilé och tryffel när jag växte upp…
Just precis! Och sen ska du göra om samma misstag?
Ylva funderade, van att lyssna på sin mor, men här slog det bakut bara tanken på att inte behålla barnet fyllde henne med en sådan kvävande ångest att hon fick svårt att andas. Att behöva ta bort det lilla liv hon bar hade känts som att gömma undan en viktig del av sig själv hennes integritet och framtid stod på spel.
Det var mormor Siv som till sist tippade över vågskålen. Hon dök upp från ingenstans, fin i huckle (det enda hon bar sådana dagar) och sa:
Klart du ska ha barn, Ylva! Jag hjälper dig!
Men mor, hur ska far klara sig själv på landet?
Bättre han får det tufft än vi klarar han sig inte får han flytta hit, så det så!
Sen la hon upp ett rysligt prydligt paket på bordet Ylva kände genast igen Sivs broderade kökshandduk, denna gång fullproppad med sedlar.
Farsgubben har sålt torpet, det ska gå en väg genom byn och marken är guld värd. Med det här fixar vi en liten lägenhet, sen tar du över.
Men mormor…
Inte ett knyst, min flicka! Du ska ha det bra. Vem annars ska hjälpa dig, om inte vi?
Det blev droppen som ledde till öppet krig med Ylvas mamma.
Men mormor Siv var envis, hon också. Letade lägenhet med mäklare, prutade så det rök om det “bättre än att rensa ogräs”, sa hon grinande och till sist köpte de en rymlig fyra: sliten, ja visst, men helt deras. Några månaders renovering under Sivs militära ledarskap och stället blev beboeligt.
När Ylva klev in första gången brast hon i gråt där hon stod i den nya barnkammaren.
Inte böla nu! Man ska vara glad! utbrast Siv och viftade undan tårarna, släpade henne mot nyköket och satte en stekpanna i näven.
Freja föddes några veckor för tidigt. Ylva var orolig men det gick fint flickan var både frisk och beslutsam, något Ylva svor på att aldrig banka ur henne (det räckte med den uppfostran hon själv fått!).
Mormor är hon kärast i? Jo, det är ju för att hon ens får träffa er! Mig släpper ni inte in när jag vill se mitt barnbarn!
Men mamma, du kan väl komma. Bara snälla, inget drama Freja blir rädd…
Rädd?! Hon är ett spädbarn! Vad skrämmer henne att jag pratar högt?
Mamma, du skriker…
Ylva grät nästan. Mamman ville bara inte förstå. Men Ylva var bestämd: “Jag ska inte bli sådan!”
Lättare sagt än gjort.
Att vara mamma är svårare än det verkar på tv. Men Freja var målmedveten hon visste vad hon ville, redan som liten. Testade förhandlingstaktik tidigt:
Mamma, kan jag få en godis?
Efter maten!
Ingen alls nu?
Nej.
Men om jag äter upp ordentligt, kan jag få två?
Så blev det två, efter att tallriken var kliniskt ren.
Redan från början hade Freja förstått att bråk inte lönade sig. Hon höll även sin hetsiga mormor i schack:
Mormor, bråka inte, du är ju så fin tänk på rynkorna!
Då satte sig mormor snällt i fåtöljen medan Freja slätade ut hennes panna med små fingrar.
Så småningom blev allt lugnt i familjen igen. Farmor och farfar flyttade in till Stockholm, tog hand om Freja medan Ylva jobbade. Så blev farmor sjuk.
Kanske ska vi åka till Uppsala för vård, farmor?
Äh, det är väl ingen fara…
Det var just i den tiden som Freja släpade hem Sören.
Just den dagen han flyttade in höll de på att förlora Freja. Hon slutade skolan som vanligt och försvann. Farfar letade som en galning, liksom halva kvarteret. Till slut dök Freja upp, gråtande, med en svårt tilltufsad katt i famnen.
Mamma, det gör ont på honom, inte på mig!
Så bar det av till veterinären igen. Katten var skärrad men klarade sig skador av några ilskna hundar, men inget allvarligt.
Ylva suckade och betalade med sista slantarna på sitt kort. “För de här pengarna kunde man fått två raskattar”, muttrade hon. Men hon hostade upp summan.
Medan hon dammade av sina sista kronor försökte hon räkna ut budgeten för resten av månaden. Det fanns inte nog ens till kattens medicin, farmorns apotek, och Frejas födelsedag: “Födelsedag en stor grej”, tänkte Ylva, som sällan själv hade fått något särskilt.
Mamma, kan jag få önska mig något? Jag vill inte ha nån present får jag behålla honom? Han blir min present…
Så Söris blev kvar. Han trivdes fort, kelade gärna, var snäll mot gubbarna och älskade farmor låg alltid hos henne.
Och något började förändras: Ylva insåg att nog får det vara slut på förskollärarlönen som inte gick ihop. Till slut vågade hon säga upp sig, fick ett bra jobb som nanny via en väninna och skakade på huvudet åt sig själv som dröjt så länge.
Efter det var det inga problem hon blev rekommenderad från familj till familj, och lönen ökade varje gång. Hemma kelade hon alltid Söris på örat:
Tack för att du tvingade mig ta tag i livet!
Söris spann, tafsade henne på handen, höll alltid extra koll på Freja även om han också besökte farmor när hon ropade.
Han satt på hennes skrivbord hela pluggtiden, höll fast kollegieblocken med tassen och såg till att hemtentan blev klar. När farmor gick bort var det han som fick trösta Freja. Och när också farfar tyst somnade in några månader senare, låg Söris bredvid henne där med.
Till slut träffade Ylva en hygglig man och vågade gifta om sig. Han avgudade henne, var till och med vänlig mot svärmor.
Nu gled Ylvas mamma ut från trappuppgången med sin bricka av plantor, och ylade till grannarna:
Svärsonen ska ta mig ut till torpet nu!
Freja, som börjat plugga på universitetet, blev självständig bodde kvar i barndomslyan.
Där bjöd hon hem sin pojkvän, Niklas.
Jäklar, du bor ju i ett slott! utbrast han.
Ja, tjena…
Just då rusade ett skällande kattklot från sovrummet. Niklas skrattade svagt hysteriskt Sören avskydde honom, väsandes och vägrade hälsa.
Året gick och de gifte sig, men plötsligt började Niklas knorra som hennes egen pappa en gång gjort:
Vad är du för kvinna egentligen? Din soppa är knappt ätbar kan du inte laga mat?
Var det något Freja kunde, så var det att laga mat mormor hade drillat henne hårt.
När inget annat fanns att klaga på gav Sören honom chansen.
Vad är det för fel på katten nu?! utbrast Niklas när veterinärnotan damp i brevlådan. Freja, du är inte klok, jag lägger knappt så mycket på hälsan som du på katten! Och det är ändå bara hårbollar och fästingar!
Sören är ingen hårboll, han är familj!
Inte i min familj, det säger jag nu! En dag kastar jag ut honom själv!
Freja, som just den morgonen äntligen hade vågat titta på gravidtestet och sett två streck, höll tyst och tänkte ta det med honom senare.
Men Sören, nu en gammal katt, kissade utanför lådan igen på morgonen, så hon packade ihop för att åka till veterinären ännu en gång. Mitt i såg Niklas det, svettig efter sin dagliga löprunda:
Ska du till veterinären IGEN?! Det räcker! Jag tänker inte lägga ut en massa pengar på det här luddet! Ut med honom!
Då får du kasta ut mig också! svarade Freja, ovanligt vass.
Då sticker du också! Jag är trött på det här!
Nu brast något, den här gången för gott. Det fanns inget att rädda längre, Freja visste det. Hon sa inget tog nycklarna ur Niklas jackficka, öppnade dörren.
Jag väntar barn. Jag får inte stressa. Katter känner av det. Du verkar inte fatta. Gå men vi pratar senare om det finns något kvar att prata om. Men Söris stannar, det är rätt, och jag tar ansvar. Punkt.
Niklas mosade ner papper och jacka i träningsväskan, smällde igen dörren och gick. Medan hans tankar snurrade kring att bli av med katten, lade Freja Sören i transportburen.
Är du med? Nu vänder vi blad, det är dags för nya livet!
Sören blev bättre. Han skulle krångla fler gånger (han var ju katt och gubbe), men Frejas dotter Nova, som föddes samma vinter, blev enda person som utan pardon kunde klappa hans svans och dra honom i örat utan att riskera klös.
Nova hade ingen bättre barnvakt. Sören lade tassen på Novas kudde, och ungen slocknade på fem röda. Freja ville först döpa dottern till samma namn som mormor, men Ylva stoppade henne:
Prata med Niklas, det är ju ert barn. Även om ni inte är ihop längre har ni lyckats med det största nu är det dags att göra det rätta. Det blir kämpigt, men Nova förtjänar att vi försöker.
Det gjorde att Niklas, till och med han, blev rörd.
Första gången jag ser lite kvinnlig vishet hos dig.
Jo, man utvecklas…
Och Niklas höll sitt ord. Nova växte upp med två hem, två sängar och två älskade gosedjur en hos varje förälder. Hon badade i kärlek från både Ylva och farfar, morfar, och lärde sig snart att vuxna visst kan hålla sams så länge det finns någon de älskar högre än sitt eget ego.
Den hemligheten behöll Sören för sig själv. Han pratade aldrig men det behövdes inte. Alla vet ändå:
Om en kattmamma är snäll blir kattungarna det också.
Och lilla Nova hade fått allt hon behövde. En dag skulle hon själv stå där, stryka sin egen nykläcktes kind med fingret och viska:
Hej lilla vän, som jag har längtat efter digÅren gick, och Nova växte upp bland kokande grytor, böcker, blomkrukor på köksfönstret och Sörens stadiga tramp djupt inne i hennes hjärta. När Sören till slut somnade in, gammal och nöjd, satt Nova och Freja bredvid, höll hans lilla tass och strök hans huvud tills han suckade för sista gången. De grät, men låg sedan kvar tillsammans tätt intill, och minnet av den trygga katten fyllde rummet som en mjuk filt.
Mamma, tror du Söris kommer tillbaka? viskade Nova, tyst så att ingen vuxenoro kunde tränga sig in.
Freja torkade bort tårarna, log sitt sneda leende och höll dottern nära.
Kanske, sa hon. Katter har ju nio liv. Eller hur?
Nova funderade och log. Då har han säkert åtta kvar i våra drömmar, mamma.
Nu var det aldrig tyst när släkten samlades. Där fanns plats för skratt och buller, för hundra små historier och några stora, och varenda gång någon bråkade reste Nova sig, samlade ihop all klokhet hon ärvt av kvinnor, av katter, av kärlek och envishet och sa:
Vi löser det här. Som mormor gjorde. Som Söris lärde oss.
Och alla tystnade lite, mindes, och så gick livet vidare, alltid med plats för ännu en tass i sängen, ännu en kopp vid bordet. För ingen i familjen inte ens en egensinnig katt skulle någonsin bli utan hem.
Så gick historierna vidare, från mor till dotter, från tass till hand, och ingen glömde någonsin att det ibland är det mest vardagliga som ställer världen på rätt köl. Och den där vintern när snön yrde och Nova låg och småsjöng för någon som ännu inte fanns, kunde man nästan svära på att något trampade osynligt i korridoren, smidigt som en dröm och det kändes tryggt hela natten.
