Stora skilsmässan
Exakt i fyra år höll sig Lindströms äktenskap flytande. Men hur mycket de än försökte spela på den eviga kärlekens fiol kunde de aldrig slå rot i familjelyckans jord. På horisonten väntade skilsmässan.
Alltså, ska ni bara skiljas helt vanligt och inte göra nåt mer? frågade min väninna Karin när jag Johanna Lindström bjöd ut henne på italienska smörgåsar för att dämpa stressen.
Ja. Vad finns det för val? Vi har pratat om det. Det här är bättre för oss båda…
Nej, jag menar inte själva skilsmässan utan arrangemanget! Man borde ju fira det på nåt sätt. Sätta ett tydligt punkt, liksom.
Jag har varit så himla nervös den sista tiden. Det är inte nödvändigt att leva om det, sa jag irriterat och åt pizza med ananas och en med lax samtidigt.
Nej då, gumman, jag menar inte dig så, jag menar själva skilsmässan! Ni hade ju ett fantastiskt bröllop! Jag betalar fortfarande på tårtan. Varför inte skiljas med stil? Restaurang, fest, toastmaster, och så ett högtidligt eldande av broar? Jag hade ju gått all in!
Gör folk så?
Man borde!
Jag har knappt pengar just nu. Vi ska ju dela på allt får väl slita lakanet i två delar.
Jag känner en som kan ordna allt mot ett par kilo potatis. Resten får du igen i presenter. Men först, låt oss planera en svensk tjejkväll. Något supermysigt och snällt, så du får säga hej då till familjelivet på riktigt.
Alltså, som vanligt, fixa tjejträff, och så blir det ändå inget eftersom alla har man och barn?
Drömupplägg!
Dagen därpå kom jag och Karin till planeringsmötet. Organisatören hette Ulrika. Av någon anledning stod hon i kassan på ett pannkakscafé i köpcentret och tog samtidigt emot beställningar.
Kan du hjälpa oss? frågade Karin, och förklarade planen.
Självklart! Jag har redan en vision, sa Ulrika och drömde sig bort: Bruden i svart sorgeklänning, svär att “aldrig igen”. Brudgummen i sina vedervärdiga träningsbyxor får äntligen bära dem dygnet runt säger sitt högtidliga nej. Sen knallar alla till en pantbank och lämnar in ringarna. Kören sjunger “Halleluja” och visslar… Jag ska fila vidare. Sen ropade Ulrika så högt att vi fick lock för öronen: Nummer sextiofyra, din pannkaka är klar!
Min make, Erik, reagerade förvånansvärt glatt på idén. Men våra föräldrar var skeptiska.
Såna där nymodiga trender! Förr skilde vi oss i tysthet och hatade varandra resten av livet, muttrade båda lägren. Och inga pengar får ni till detta spektakel.
En vecka senare var allt klart. Ulrikas scenografi inleddes med “lösen”. Erik skulle lämna lägenheten genom att klara tolv utmaningar: lekar, allsång och frågor annars fick han böta till publiken så han skulle skynda på. Eftersom vi bodde på tolfte våningen fick han ta hissen, där hans sista saker och hans best man trycktes in bredvid honom.
Ulrikas kusin kriminaltekniker dokumenterade allt. Efter detta “skilsmässofirande” blev nio personer registrerade i gästboken.
Nu drar vi till tingsrätten! utropade Ulrika när vi alla samlats utanför huset.
Enligt nya traditionen satt vi tillsammans i bilen på väg dit, för att efteråt åka var för sig. Alla gäster fick SL-kort, mynt till spårvagnen, och åka med fotografens bil där de blev “fingeravtryckta” och fick svara på skämtsamma förhör. När vi marscherade in i rådhuset sjöng vi allsång på Carolas “Evighet”.
När våra medborgarstatusar var ändrade och familjecellen upplöst rusade hela gänget ut. Ulrika hade med sig en stor bur och föreslog att vi skulle fånga några duvor. Alla skrattade, önskade oss lycka till i varsin nystart. Männen hyllade Erik och önskade ett långt, skönt singelliv. Deras fruar skällde direkt, men tävlade sedan om att fånga en “blombukett” av obetalda elräkningar.
Oj, vilket kalas! De har nog planerat detta länge, hörde jag någon från ett bröllop bredvid säga.
Nej, det där är faktiskt en skilsmässa, svarade någon annan.
Efter att ha sett oss lyckligt avskilda tog många par beslut att pausa sina egna ceremonier.
När vi sågat av hänglåset på bron och lämnat in ringarna på pantbanken för att betala festen, styrde vi kosan mot restaurangen. Där väntade Ulrikas gamla kollega som ordnade ritualorkestern och bjöd på sillunch och raggmunk med lingon. Pannkakscaféet “Pannkakshörnan 8”, där Ulrika jobbat extra, var huvudsponsor. Tårtan var förstås en jättekaka med sylt.
Det känns som en begravning, suckade jag när jag såg hur alla strosade runt med våra livs artefakter.
Men vi tar ju ändå farväl av familjelyckan, sa Ulrikatoastmaster och bjöd upp de “inte längre unga” till sista valsen.
Chopin ljöd.
Vet du, det här blev rätt bra ändå, sa jag till Erik medan vi snurrade över dansgolvet.
Sant, log han. Och jag har aldrig sett våra föräldrar så vänskapliga förut.
Vi tog ett varv och såg hur våra pappor stod och kramade varandra, sjöng tyst och grät. De hade alltid varit ärkefiender.
Borden dignade av presenter: enkelbädd-lakan, konsertbiljetter, hantlar, singelserviser och kuponger till gym, yoga till och med en till herrstrippen. I slutet fick vi varsina nycklar till olika hotellrum i olika stadsdelar, rabattlappar på “Pannkakshörnan 8” och ett presentkort på två åkturer i “Kriminalteknikerns” Saab.
Det blev fyrverkerier och extrapris på tårta. Gästerna for hem till sina partners och barn, och vi Lindström gick åt varsitt håll.
Tre veckor senare var fotoalbumet klart. Erik kom hit för att hämta sina nagelklippare.
Bra bilder, sa jag, när vi bläddrade bland svartvita foton, leenden och skämtsamma bildbevis.
Håller med, sa Erik. Ska du byta namn nu?
Nej. Jag är van vid Lindström. Och “Skitström” skulle inte låta så mycket bättre heller.
Sant, skrattade Erik. Ska jag gå nu?
Javisst… Vänta!
Erik tittade frågande på mig.
Vill du hänga med och käka pannkakor? Våra rabattkuponger går ut idag, det vore synd att slänga dem…
Synd ja, sa Erik. Visste du att pannkakan symboliserar nystart? Kanske är det vår chans. Så, blir det en dejt?
Tror du… tror du inte det är dumt efter en sån här pompös skilsmässa? Jag hörde att det till och med var på lokalnyheterna…
Vem bryr sig? Vi är fria nu, kan träffas när och med vem vi vill. Förresten, vår best man och tärna ska också skilja sig nästa vecka. Vill du gå med mig på deras fest?
Jag ska fundera, log jag. Jag har faktiskt fått singellakan av dem perfekt bröllopsgåva!
