Ulla satt tillsammans med sin mamma på den gamla sängen. De hade dragit på sig varma jumprar, för det var vinter och kaminen hade just börjat sprida lite värme i huset.
Det blir bra, lilla mor. Allt ordnar sig, lovar jag dig. Vi klarar oss. Jag ska bara hämta dina mediciner.
Ulla gjorde sitt bästa för att trösta mamman egentligen var det ju inte hennes biologiska mamma, utan hennes före detta svärmor, Gun-Britt. Nästan före detta, alltså
Det blev bara så att de blev kvar, de tre: morsan, sonen Markus och hans fru Ulla.
Ulla gifte sig ganska sent, hon hade hunnit fylla trettio. Hon var Markus andra hustru, men bröt aldrig någon familj Markus var redan skild när de träffades.
Gun-Britt tog genast Ulla till sig, och Ulla trivdes direkt med svärmor. Kärleksfull och riktig go. De pratade, skrattade, förstod varandra. Ulla, som förlorade sina egna föräldrar tidigt, fann en ny slags familj i Gun-Britt.
Ni sitter och kuckelurar, ni två. Gaddar ihop er. brukade Markus småskämta.
Fem år äktenskap bara flög förbi. Men så förändrades Markus. Han blev vresig och lättretlig. Skällde på både Ulla och Gun-Britt. Och så började han smyga iväg om kvällarna, ofta på krogen. Allt handlade om en ny kvinna, förstod Ulla så småningom.
En dag sa Markus att han ville skiljas. Ulla fick två dagar på sig att packa. Hon hann knappt börja innan hans nya flickvän, denna blonda giraff med ögonfransar som sopborstar och plutande läppar, kom in genom dörren med resväska och hela baletten.
Kanske ville hon få syn på föregångaren och slänga käft. Men den planen gick sådär. Ulla kunde inte låta bli att fnissa.
Så du valde det där, Markus? Ja ja, lycka till med Barbie-damen. Tycker faktiskt synd om dig.
Men hon är kul, till skillnad från er, sa Markus surt. Ni två är bara två sura tanter.
Klaga på mig om du vill, men varför ska du vara på din mamma?
Men alltså, ska morsan bo kvar här? pipade blondinen med sin avgrundsdjupa röst, viftandes på lösögonfransarna. Kan inte hon dra? Varför ska vi ha din morsa här?
Nä, morsan, dags för dig att flytta med. Du har bott här tillräckligt.
Men jag gav dig alla pengarna från min lägenhetsförsäljning, det var ju så du kunde köpa det här huset, försökte Gun-Britt andfått.
Skona oss från tårar, du får bo kvar men håll dig på ditt rum. Alba är damen i huset nu.
Allt ska packas, ut med er, jamade Alba.
Markus sopade ut Ulla och Gun-Britt ur sina liv utan att blinka.
Ulla orkade inte höra mer.
Morsan, ska vi dra till min lilla stuga på landet istället?
Mycket hellre det, sa Gun-Britt. Hellre landet än det här spektaklet.
Ulla rafsade ihop det viktigaste i två väskor mediciner, väskan, Gun-Britts lilla smyckeskrin, underkläder och några koftor.
Här, ta med er allt, vi har inget emot att ni drar, fnyser Alba.
Markus stod bara tyst och såg på. Han visste innerst inne att morsan aldrig skulle förlåta honom. Fast hon var ju ändå hans mamma
Efter en halvtimme stod Ulla ute vid sin Volvo. Gun-Britt satte sig gråtande i baksätet och sneglade inte ens på sin son.
Svårt att förstå att man kan ge allt till någon, och ändå inte vara önskad längre.
Hur ska vi leva nu, Ulla?
Det ordnar sig, jag har lite sparat. Och du har din pension. Det räcker till smör på knäckebrödet. Vi klarar oss tills jag fått jobb.
De körde mot byn där Ulla växt upp. Det var tur att det var mitt på ljusa dagen, för det var kallt i stugan nästan så att frosten bet inomhus. Ulla satte igång kaminen, bar in vatten och ställde på tekokaren.
Du fixar ju det här galant, sa Gun-Britt när värmen började krypa in.
Morfar lärde mig. Tur vi handlade mat innan, jag orkar inte bli byns samtalsämne på ICA direkt.
Huset fylldes sakta med värme. Nästa dag la Ulla hela förmiddagen på att skrubba rent.
Plötsligt knackade det på dörren.
Tjenare, är du tillbaka? Det ekar här borta i stugan annars, sa grannen Lennart. Kommer du hit mitt i vintern, har det hänt något?
Det är lugnt Lennart, sa Ulla, jag berättar sen. Ta en kopp te med oss.
Lennart kom in, såg Gun-Britt:
Trevligt, välkommen. Jag bor här borta bakom åkern.
Vi klarar oss, men tack snälla, svarade Ulla.
Veckan flög förbi de städade, lagade god köttfärslimpa och gjorde det mysigt.
Vet du, Ulla, jag är egentligen själv från landet. Jag sålde allt när Markus pappa dog, och Markus lovade att jag alltid skulle bo hos honom. Och titta hur allt blev
Gråt inte nu, det blir bättre. Kanske får du barnbarn ändå, du ska se.
Med DEN där? Skojar du, suckar Gun-Britt. Förresten, bor Lennart själv?
Han gör det. Hans fru drunknade när hon räddade en unge i ån för länge sen. Barn hade de inga. Men han var kompis med morfar, fast yngre.
En månad gick, ingen hade hört ett ljud från Markus. En dag ringde det på Ullas mobil ett okänt Stockholmsnummer.
Ulla
Ja, det är jag.
Din man, Markus, han har förolyckats. Han var berusad och körde ihjäl sig. Hans flickvän överlevde utan en skråma. Ursäkta men ni måste komma på identifiering.
Allt blev svart. Hur skulle hon berätta för Gun-Britt?
Lennart, hjälp oss!
Ulla, vad har hänt, du är vit som ett lakan!
Mamma, sitt ner… Markus är död
Herre Gud, skrek Gun-Britt, Det är mitt fel, jag lämnade honom.
Det var han som kastade ut DIG, mamma.
Ja, men han var min son Straffet kom till slut…
Jag åker till identifieringen. Lennart, kan du stanna hos Gun-Britt?
Jag åker med er, sa Lennart bestämt. Vi tar min bil.
Begravningen var tung, men Gun-Britt och Ulla var ändå tillsammans.
Efteråt åkte de tillbaka till Markus hus för att ta itu med arvet. Markus hann aldrig skicka in skilsmässopapprena, så boet gick till dem: mor och hustru.
Lennart följde självklart med:
Ni är tjejer, det är bättre jag är med, om det blir bråk eller nåt.
Huset var katastrof. Klädhögar, urdruckna ölburkar och disken staplad på golvet. En stank av sprit och gammal pizza.
Min son gjorde det här? Han har aldrig betett sig såhär!
Ur sovrummet blossade Alba fram, blont hår, kisande ögonfransar. Efter henne släpade sig en halvklädd, rufsig man.
Vad gör ni här? Det här är MITT hus! Stick, skrek hon.
Visa kontraktet då, sa Lennart.
Markus var min man! Vi gifte oss!
Men han var INTE skild, sa Ulla.
I förskott firade vi bröllop, det räcker!
Snicksnack, dra härifrån. Finns det fler inne?
Killen försvann direkt. Lennart höll ett öga på Alba så hon inte snodde något.
Efter mycket om och men fixade de allt med pappren och bytte lås. Mycket av Markus kvarlämnade kläder fick helt enkelt slängas.
Lennart följde Ulla och Gun-Britt som en vän genom allt.
Jag vänjer mig aldrig av med att ha er nära, tjejer.
Du får komma och hälsa på oss också, svarade Ulla.
Ni har gett mig nytt liv. Gun-Britt påminner mig så om min egen fru.
Jag såg minsann hur du tittar på henne, fnissade Ulla. Snart är ni ett par!
Lennart rodnade. Tramsprata
Men, ett år senare gifte han sig faktiskt med Gun-Britt.
De trivdes tillsammans. Och Ulla blev som en dotter för dem båda. Men det var inte slutet på familjen.
Ulla blev mamma till slut. Inte genom eget barn, men genom att adoptera två syskon. Hon ville ta hand om en, men kunde inte sära på dem.
Och du vet, föräldrar och nära människor hittar man ibland längs vägen, inte bara när man är liten. Ibland gör livet underliga vändningar men kanske är det precis så familj växer fram.
