Varför ska jag bli en vårdgivare åt en pensionär? Vad ger du mig? En lägenhet? En bil? säger den 24åriga kvinnan när jag föreslår att vi ska gifta oss. Jag, Anders, 43år.
Hon tittar på mig som om jag vore en gammal vara på en stormarknad som glömts att sättas på rea i tid, och för första gången på länge funderar jag på om världen redan har vänt upp och ner. Vid 43år blir man redan klassad som pensionär och får ett prislapp på relationen rakt i ansiktet, utan antydan, utan flört, utan spel.
Jag är 43. Jag har aldrig gift mig, men jag har haft två samboskap två år vardera helt normala, utan dramatik, bara att vi gick skilda vägar som vuxna. Jag har alltid sett det som en fördel: inga underhållsbidrag, inga expartners, inget bagage, inga ständiga jämförelser och bråk. I dagens verklighet uppfattas det dock som en misstänkt avvikelse, som om ensamhet betyder att något är fel, ett dolt fel som inte klarat certifieringen.
Jag bestämmer mig ärligt: dags att få ett familjeliv, en kvinna vid min sida, vacker, välskött, ung. Jag vill ha någon under 28, så att hon både ser bra ut och får mina vänner att avundas och fråga: Var har du hittat henne? Jag ser inget skamligt i det, för jag är man, jag tjänar pengar, jag har en lägenhet i Stockholm, en Volvo, en stabil inkomst, jag dricker inte, röker inte, tar hand om mig. Jag tror att jag är en konkurrenskraftig kandidat på marknaden.
Men marknaden har redan egna lagar, och i dem är jag inte köparen utan varan och inte den mest eftertraktade.
Första dejten. En 26årig tjej, vi har träffats via en dejtingapp och skrattat åt mina skämt i en vecka. Hon skriver du är så intressant, det är enkelt med dig. Jag tror att det är en vanlig, okomplicerad kontakt. Men när vi möts, glider samtalet snabbt över i en annan dimension.
Hon granskar mig, utan försköning, och inom femton minuter frågar hon:
Vilken bil kör du?
Har du egen lägenhet?
Hur mycket tjänar du?
Jag inser att detta inte är en dejt utan en intervju, jag är inte ens en kandidat utan en tillgång som ska testas för likviditet. Hon ställer frågorna lika avslappnat som om hon frågar om jag föredrar te eller kaffe.
Jag vänder mig om och frågar:
Vad söker du i ett förhållande?
Hon ler och svarar:
Komfort. Så att mannen kan tillgodose mina behov.
Utan förbehåll, som en prisskiss.
Andra dejten blir ännu mer intressant. En 24årig, vacker, välvårdad perfekt bild som jag tror är värd mödan. Vi träffas på en restaurang i Göteborg, jag betalar middagen. När samtalet glider mot framtiden säger jag:
Jag vill ha en familj, barn, ett normalt förhållande.
Hon tittar på mig och svarar lugnt:
Och vad kan du erbjuda?
Jag förstår först inte frågan.
Vad menar du?
Du vill ha en ung kvinna, eller hur? Då måste du inse att hon har val. Varför ska hon välja just dig?
Då bryter hon in i den diskussion som vänder mitt huvud upp och ner.
Du är äldre, fortsätter hon, så du måste kompensera med resurser: lägenhet, bil, pengar, levnadsstandard. Annars vad är poängen?
Jag försöker invända med att det handlar om känslor, kompatibilitet, respekt, men hon rycker på axlarna:
Pengarna är sekundära. Grunden först.
Då hör jag för första gången:
Varför ska jag bli en vårdgivare åt en pensionär?
Hon säger det lugnt, utan ilska, som ett faktum, och tillägger:
Om du vill ha en ung kvinna, lev upp till kraven.
Jag lämnar dejten med känslan av att jag just har blivit demonterad och värderad på en marknad.
Det värsta är inte enstaka fall, utan hela systemet.
Tredje historien knäcker mig helt. Jag har skrivit med en 27årig kvinna, hon tar initiativet, ställer frågor, flörtar, och jag tror att det kanske inte är så illa. Plötsligt skickar hon ett röstmeddelande:
Lyssna, var ärlig från början. Jag behöver en man som kan försörja mig. Jag vill inte slita på mig själv. Om du inte är redo, slösa varken din eller min tid.
Jag frågar:
Vad ger du tillbaka?
Hon skrattar.
Jag? Mig själv.
Det klickar i mig. Jag är en vara, en tjänst, ett alltinklusivepaket med förskottsbetalning. Det mest absurda är att de verkligen inte ser vad som är fel.
De döljer inget, de presenterar villkoren direkt, och om du inte passar, avfärdas du utan känsla, utan ånger, som ett olämpligt alternativ.
Och vet du vad som är mest ironiskt?
Jag trodde uppriktigt att problemet låg hos kvinnorna. Att de hade blivit förgiftade, att deras krav var för höga, att de var materialistiska, att de bara ville ha pengar.
Men ju fler dejter jag går på, desto mer inser jag att det inte bara är dem. Jag kom själv in på marknaden med förväntningen att välja, men jag blev den som blir utsedd.
Jag ville ha en ung, vacker, bekväm partner. De ville ha en trygg, stabil, lönsam man. Jag sökte utseende, de sökte resurser. Det är ärligt, bara obehagligt.
Plötsligt inser jag att jag inte är unik, inte speciell, inte en unik pärla, utan en av många som jämförs, värderas och kastas bort.
Det smärtsamaste är inte avvisningarna, utan ögonblicket när du förstår att du ses inte som en man, utan som ett erbjudande med villkor, med begränsningar, med produktionsdatum. Kanske har jag kommit för sent.
Kanske skulle jag ha byggt en familj tidigare, när det inte räknades som en affär. Kanske har jag levt för länge i illusionen att tiden är på min sida.
Men nu är verkligheten vad den är. För att få det man vill ha måste man antingen passa in eller ändra sina krav. Och jag är fortfarande inte redo för någon av delarna.
Det är nog den mest obehagliga insikten jag har haft på flera år.
