En gång för länge sedan, på en sommar som jag minns som en av de ljusaste i mitt liv, stod Erik vid fontänen på torget mitt i Stockholm. Han höll ett praktfullt blombukett i händerna, han hade varit in och ut ur flera blomsteraffärer och noggrant valt de vackraste blommorna han kunde hitta. Buketten doftade av försommartid, och hans hjärta slog förväntansfullt.
Men Ingrid var ingenstans att se. Erik såg sig omkring, ringde upp hennes nummer, men ingen svarade. Hon är säkert bara försenad, tänkte han och försökte igen. Den här gången svarade hon.
Jag är redan här. Var är du? frågade Erik utan omsvep.
Det är slut mellan oss, Erik, sade Ingrid plötsligt, hennes röst kallare än vattnet som sprutade ur fontänen.
Vad? Varför? mumlade Erik alldeles förstelnad.
Det är på grund av din bukett, svarade hon oväntat.
Erik kom genast att tänka på promenaderna i blomsteraffären. Det var så mycket att välja mellan: mörkröda rosor, gula tulpaner, vita liljor, blomsterarrangemang i vaser och krukor. I butiken hade han förlorat sig bland blommorna medan han försökte minnas Ingrids ord om vilka blommor hon gillade och vilka hon tyckte riktigt illa om. Han hade varit så betagen av hennes närvaro första gången de träffades hennes långa blonda hår, de glada skrattgroparna och den där särskilda, svenska skönheten. Kärlek, tänkte han, det måste varit kärlek.
Men nu kunde han inte minnas vilka hennes favoritblommor var. “Det spelar kanske ingen roll”, resonerade han, “det är ju själva gesten som räknas”.
Titta vilka vackra gerberor vi har idag, och de är nästan slut på säsongen, sade floristen och log vänligt.
Det blev snabbt dags att välja.
Just då ringde hans mamma. Hon hade börjat ringa honom allt oftare på sistone.
Har du bestämt dig ännu, Erik? Du kanske kan komma hem i helgen till Uppsala, bara en kort resa? frågade hon hoppfullt.
Jag kan inte mamma, jobbet…
Din gamla mormor väntar på dig, ska du veta.
Erik suckade tyst, men sa inget om irritation han kände. Mamma och mormor bodde tillsammans i sitt lilla torp i Roslagen, och även om mormor hade blivit svagare, kändes det som att inte livet kunde stanna upp för hennes skull. Han stannade kvar i tankarna en stund, sedan la han på.
Erik återgick till sitt blommiga dilemma. Hon nämnde något om rosors taggar, bäst att undvika dem, funderade han. Han tog ett fång rosa och vita gerberor, betalade två hundra kronor och skyndade tillbaka mot kontoret innan lunchtimmen var slut.
Senare på eftermiddagen möttes de vid den nya fontänen i stan. Erik var något sen efter ett oväntat möte om en befordran. Han hade hunnit skicka ett SMS till Ingrid om sin försening men hade ljudet avstängt under mötet. Mamman hade ringt igen, men han kunde inte svara.
Nu stod han där, såg sig om, ringde Ingrid, inget svar. Han slog sig ner på en bänk, väntade. Efter en lång stund ringde han igen.
Ingrid, var är du? Jag väntar på dig nu.
Jag vet. Jag ser dig från kaféet mitt emot, på andra våningen.
Verkligen? Ska du inte komma ner så pratar vi?
Du är sen, sade hon bara.
Förlåt. Jag blev fast på jobbet. Men jag har ju blommor till dig
Det spelar ingen roll vilka blommor du har, Erik. Du minns ändå inte vad jag älskar mest.
Men… Rosorna fanns inte där idag…
Rosor? De finns överallt! Jag har sagt det så många gånger. Älskade rosor men det minns du ändå inte.
Jag ska hitta en hel bukett rosor till dig nu, blev hans försiktiga svar, men hon ville inte lyssna längre.
Hon satt i hörnet av kaféet och såg ut genom fönstret när han kom in. Erik lade försiktigt ner buketten på bordet utan att säga ett ord. Ingrid tittade inte ens.
Erik, som annars brukade ha så lätt för ord, försökte nu säga något vackert, komma nära igen. Till slut log hon, de pratade, drack sitt kaffe och gick sedan mot utgången. Hon såg fortfarande inte åt blommorna. När de närmade sig dörren sprang den unga servitrisen efter dem.
Ursäkta, ni glömde er bukett!
Den är till dig, log Erik snabbt.
Oj tack, sa flickan förvånat men lyckligt.
Ingrid spände blicken i honom.
Jag vill inte ha fler blommor idag. Det räcker nu, Erik.
De gick ut tillsammans, men Erik hade redan förstått att det var sista gången. Mamman ringde igen.
Förlåt att jag stör igen, sade hon mjukt.
Nej mamma, det är ingen fara. Jag kommer hem till er i morgon.
Inget avgörande sades mellan honom och Ingrid. Han släppte taget och dagen därpå körde han ut genom de svenska fälten mot torpet där hans mor och mormor väntade.
Landskapet utanför var oändligt. De vilda blommorna dansade i vinden, färgerna lika levande som barndomsminnen. Erik stannade bilen och vandrade ut bland blommorna. Han började samla, precis som en florist, en bukett av de blommor som han själv tyckte allra mest om.
Så kom han äntligen fram till huset. Han delade buketten i två lika delar. Mamma lyste när hon såg honom och omfamnade honom varmt. Mormor, vars händer blivit darriga med åren, tog emot sin bukett som om det var en skatt. Hon höll blommorna mot kinden och drog in doften doften av svensk sommar, doften av ungdomsminnen från förr.
Hur länge sedan var det egentligen någon gav henne blommor senast? Nu slog det emot henne, hur mycket hon önskade just denna gåva av sin dotterson. Det var inte barndomsminnena i sig som kom tillbaka, utan själva känslan, förväntan på det ljusa och nya.
Och jag ser nu i efterhand, hur livet går vidare i oss, mellan generationerna, i doften av ängsblommor och kaffekoppar delade med dem vi älskar.
Erik satte sig bredvid mormor, la huvudet i hennes knä, och hon smekte honom stilla. Hon ville inte ge ifrån sig sina blommor till mamman, höll dem krampaktigt kvar.
Inte än… hämta vatten först, från brunnen… och ta den bredaste vasen. Ställ den här så jag kan se den.
Barnbarnet gav mormor blommor. Tusen och åter tusen växer över åkrarna men just dessa var speciella. De var hennes, för att det var hennes dotterson som gjort sig ärendet och samlat dem, bara till henne.
