God dag, kära damer? Vad pratar ni om? Flytta lite, jag ska lyssna på nyheterna. Sådant hör man ju knappast på tv, eller hur? sade Robert, med ett lättsamt leende. Kvinnorna skrattade och gav honom plats.
Var har du varit? frågade min faster. Jag var på affären. Råkade ut för en olycka, min fru har lämnat mig
Den äldre kvinnan utbrast: Sånt kan väl inte vara möjligt, min vän? Hon gick till min vän. Sa att jag inte var man nog om jag inte hade ett jobb.
Fastern blev förvånad: Men vänta nu, han är ju också arbetslös. Vad är egentligen skillnaden mellan er?
Robert ryckte på axlarna: Jag vet faktiskt inte själv.
Robert gick iväg och faster sade: Se där, nu kommer männen! Har inget att göra, men ändå vill de leva på kvinnornas bekostnad. Och Robert Vilken man han var! En verkligt stilig man. Men när hans fru och barn försvann, blev han en helt annan person. Och hans vän? Han var den första som ägde mark i byn! Och Malin är en fantastisk kock! Men hennes man är borta, så hon lever för dina barn nu. Men nej, hon springer från den ena till den andra. Förväntar sig något av dem. Och vad får hon?
Inte för att bygga staket eller vitmåla väggar De tävlar bara med varandra. Vad händer i byn nu? Förr gick männen ut och gjorde nytta, nu är det inget arbete, ingen familj! Andra lämnar byn. Självklart. Alla söker ett bättre liv.
Och ni ska inte säga något till mig, tillade den gamla damen, mina barn har rest världen runt. De kommer hem högst var sjätte månad. Jag ser mina barnbarn bara i foton. Förr levde vi tillsammans. Föräldrar och barn Alla var lyckliga. Med sång och samtal långt in på natten. Vi samlades för att slå hö. Hela familjen och grannar. Eller för att gräva trädgården. Allt blev gjort på en dag. Vi satt till kvällen, och nästa dag arbetade vi igen. Nu är alla ensamma på sina små gårdar.
Malin kom förbi, bar tunga säckar, och två barn sprang efter henne. Flyttar ni någonstans? frågade hennes faster. Malin suckade djupt.
Ja, till Mikael. Hur skulle det annars gå? Han får åtminstone pension. Och Robert, vad händer med honom? Han gör ingenting. Jag måste se till att mina barn klarar sig. Jag har inga pengar. Barnbidraget räcker inte att leva på. Annars hade jag frågat någon för länge sedan. Jag tror jag flyttar till stan till våren. Köper ett litet hus, utan män. Jag är trött på det. De gör inget om man inte ber dem. Ändå vill de äta. Jag har inget att hämta här i byn. Den äldsta ska snart börja skolan. Vem ska ta honom dit? Min flicka ska till dagis. Jag ska hitta ett jobb. Det gör ont att jag måste lämna Jag är född och uppvuxen här. Men jag måste. Nu går jag. Annars kommer Mikael leta efter mig i hela byn. Adjö, damer, sade Malin, tog sina väskor och gav sig av.
Jag tror hon är klok. Malin är ung, måste fortfarande ta hand om barnen. Jag hade gjort detsamma om jag var hon. Men var ska jag gå? Det gör ont att lämna huset. Min avlidne man byggde det. Han trodde att barnen skulle bo kvar. En gång plockade jag svamp och gick vilse. Folk brukade promenera på stigarna, nu är allt övervuxet. Så vi blir kvar här. Åtminstone får vi pensionen. Jag går nu, sade min faster, reste sig, gården väntar inte. Jag måste mjölka korna och mata hönsen. Vi ses imorgon.
Den gamla kvinnan satt ensam länge. Hon mindes hur hon levde, hur hon uppfostrade barnen. Åren hade gått. Bara Gud vet hur många hon har kvar. När det började skymma gick hon in. Tände inte ens lampan, gick direkt till sängs. Hon behövde den inte. Mormor hade inte sett något på tre år.
Malin kom aldrig att lämna byn. Hon blev kvar. Hon vågade aldrig förändra sitt liv. Så länge det finns människor, lever byn vidare. Många svenska byar står tomma! Bara de gamla husen och kyrkogården finns kvar, och folk kommer och hälsar på en gång om året.
