Alltså, efter att min biologiska mamma gick bort i cancer, bestämde sig min pappa för att ta in en ny kvinna i vårt hem som kunde bli som en mamma för mig och mina syskon. Det tog otroligt lång tid innan jag ens övervägde att kalla henne mamma, men med tiden insåg jag verkligen att hon förtjänade den platsen.
När mamma dog var jag väldigt liten och pappa blev helt överväldigad av att ta hand om oss tre små barn på egen hand. Han förstod väl att vi behövde någon mammafigur och vände sig därför till en kvinna han kände, som hette Ingrid, och bad henne bli vår nya mamma. Ingrid tackade ja med värme och öppna armar; hon tog direkt över ansvaret hemma, såg till att allt funkade, och satte till och med sina egna pengar på att sy skoluniformer till oss barn.
Mina äldre syskon accepterade henne rätt snabbt och började kalla henne mamma nästan på en gång, men för mig tog det längre tid. Jag kämpade med känslorna och hade svårt att säga det där ordet. Jag minns när jag var så liten och knappt kunde uttrycka mig ändå lyckades jag en dag berätta för Ingrid att min biologiska mamma alltid brukade ha håret i en låg knut. Efter det började Ingrid alltid ha samma frisyr, bara för att hedra min mamma.
Trots allt jobb och omtanke från hennes sida så kunde jag bara inte få mig själv att kalla henne mamma. Min pappa kom på ett lurigt sätt för att göra det lite lättare för mig. Han samlade hela familjen till en liten fest där Ingrid bakade min absoluta favorittårta prinsesstårta! Men för att jag skulle få en bit så var regeln att jag måste kalla henne mamma. Till slut gjorde jag det, och det blev början på att hon verkligen kändes som en del av vår familj.
Vi har gått igenom mycket tuffa tider föräldrarna har kämpat på, och det har varit massor med motgångar och sjukdomar. Ingrid drabbades själv av samma sjukdom som tog liv av min biologiska mamma, men hon vann den kampen. Vi förlorade också min föräldrars första son på ett fruktansvärt sätt han försvann natten innan sitt bröllop och hittades senare avliden. Trots all denna smärta har Ingrid varit vår klippa, alltid så otroligt snäll, mjuk och kärleksfull.
Trots alla utmaningar och förluster har Ingrid ändå lyckats uppfostra fem barn, tagit hand om barnbarnen, och nu är hon helt förälskad i sina barnbarnsbarn. Hon stiger fortfarande upp i ottan nästan varje morgon för att städa huset och stickar små saker till familjens yngsta. Fast hon är äldre fylld med berättelser och värme, och stunderna med henne är verkligen värdefulla. Det är som att hennes kärlek aldrig sinar, och vi barn ja, hela släkten känner oss så ofantligt lyckligt lottade som har henne kvar i våra liv.
