Jag och min man brukade åka på semester till kusten varje sommar. De senaste åren har vi gjort det tillsammans med våra vänner, i våra egna bilar. Vi är lite av friluftsmänniskor. Vi väljer en bit av den svenska västkusten och slår upp våra tält. På dagarna badar vi i havet, solar och pysslar med våra små sysslor. När mörkret faller samlas vi runt en lägereld, sjunger visor till gitarren och delar på ett glas torrt vin.
I år följde min svägerska, Malin, och hennes två och ett halvt år gamla son med oss. De fick bo i vårt tält tillsammans med min svärmor det var ta det eller lämna det.
Vi lät oss övertalas, men så här i efterhand önskar jag att vi stått på oss. Inte på grund av pojken han var en glädje, snäll och lydig utan på grund av Malin. Problemen började redan på vägen. Hon ville stanna bilen varje timme för att vila, påstod att hon var trött och behövde sträcka på sig. Det slutade med att vi anlände först när våra vänner redan slagit läger och hunnit ta årets första dopp.
Och där tog nästa kapitel vid. Malin fick ett utbrott: Jag tänker inte bo här!
Varför då? Vi har ju sagt att vi skulle campa vilt, svarade jag.
Jag trodde vilt innebar att vi letar boende själva, inte att vi faktiskt TÄLTAR vid stranden!
Varför har du trott vi släpat med oss sovsäckar och tält då? muttrade min man.
Jag trodde ni bara brukade campa med husvagn, kontrade hon.
Slutligen var vi tvungna att hyra ett rum åt henne på ett vandrarhem. Sen fick min man även åka och hämta och lämna henne varje dag. Dessutom ville hon skjutsas till caféer och marknader, och vi fick alla turas om att passa hennes son så att Malin kunde vila efter sitt hårda jobb.
Sonen däremot var enklast tänkbara. Han lekte, badade och åt allt som serverades utan problem, och sov djupt i tältet under siestan. Helt olik sin mamma.
Nästa år kommer vi sätta tydligare gränser. Malin får stanna hemma, men vi skulle gladeligen ta med vår lilla brorson igen om möjligheten ges. Han är verkligen en underbar liten person.
