Du, nu måste jag berätta om min senaste dejt alltså, det var något utöver det vanliga. Jag hade träffat en kille, han heter Gustav Sjöberg, och han tyckte vi skulle ses på fina Östermalm, på en sådan där restaurang där allt doftar lyx och där servitörerna nästan svävar fram och ingen säger ett ljud för högt. Allt var på plats: dov belysning, vita dukar och gäster som såg ut som om de ägde halva Stockholm.
Gustav själv gled in och passade perfekt in, med sin dyra skjorta, blänkande klocka och en självsäker min som om han var huvudpersonen i sitt eget lilla drama. Han såg på mig och skrockade:
Beställ vad du vill, Elin, jag hatar när tjejer snålar med sig själva.
Snyggt sagt, som om han var någon sorts prins på vit häst, men samtidigt blev jag märkligt nervös. Kanske för att han redan hunnit dra några kommentarer om sina ex och om hur de bara såg honom som en plånbok. Och så satt han där och såg på mig, nästan som om han väntade på att jag skulle göra något fel.
Jag tog in en anka-sallad och ett glas riesling. Han däremot beställde in allt möjligt: entrecôte, råbiff, en flaska rött riktigt flott, du vet. Under middagen höll han låda om affärer, om ytligheten bland folk idag, och om vikten av äkta värderingar. Jag satt mest där och kände mig som på någon märklig audition som om jag skulle testas hela tiden.
Så, när vi till slut fått in notan, elegant i svart läderfodral, började han dra sin lilla show. Fortsatte prata om samhällets förfall, men började plötsligt treva efter plånboken förgäves. Först innerfickan, sen byxorna, kavajen, hela tjottaballongen. Och så såg han på mig, spelade förbryllad.
Jäklar, tror jag glömde plånboken på kontoret. Eller i min andra bil. Riktigt klantigt, va?
Han höjde på ögonbrynen och ryckte lite på axlarna.
Så knäppt Kan du ta det så länge? Swishar dig sen. Eller så bjuder jag nästa gång med ränta och allt!
Och där läste jag honom som en öppen bok. Hela tiden handlade det om att se om jag var en sådan tjej om jag snällt skulle betala för oss båda, eller om jag skulle protestera. Grejen är, han hade redan berättat om den där typen av “tester” han brukade köra på tjejer. Jag har sett liknande i billiga serier, men aldrig trott att någon som faktiskt vuxit upp skulle spela det spelet särskilt inte någon i hans ålder.
Hans tanke var nog att om jag betalade utan protest så var jag godkänd redo att ta ansvar för honom och hans slarv, typ. Men skulle jag vägra, ja, då var jag bara ännu en materialist.
Såg på honom och förstod att han var säker på sin sak, som att han redan hade vunnit. Han lutade sig tillbaka och log för sig själv. Jag tog det superlugnt, öppnade min väska och han såg verkligen ut som han ville klicka gilla. Jag log och signalerade till servitören:
Vi delar på notan, tack. Jag betalar för mig. Entrecôte, vin och dessert får självaste gentlemannen stå för.
Hans min! Alltså, han drog ihop ansiktet som om han bitit i en citron. Böjde sig mot mig och väste:
Ska du verkligen göra så här? Jag sa ju att jag fixar det senare! Ville bara testa dig.
Jag höll örnkoll på honom när jag blippade min mobil mot kortterminalen och sa:
Jo, men vi känner ju knappt varandra, eller hur? Klart jag betalar för mig, men att stå för hela sviten som någon annan beställer in är inte min grej. Du är vuxen du löser det här.
Servitören stod där med brickan och visste inte om han skulle prata eller bara hoppas att golvet skulle sluka honom. Gustav började rodna och hans yttre skal liksom smälte bort, tills det bara stod en förnärmad liten pojke där.
På riktigt, Elin? För några hundralappar? Jag sa ju att det var ett test!
Och nu har du fått svar, sa jag och reste mig. Jag är inte tjejen man manipulerar.
Jag tog jackan och gick mot dörren, men kände att jag ändå ville avsluta snyggt. Vände om, rotade fram några skrynkliga sedlar och lite mynt du vet, sånt som bara ligger och skräpar i botten på väskan.
Här, om du nu glömde plånboken, så saknar du väl pengar till tunnelbanan också?
Jag slängde pengarna på bordet bredvid hans vinglas:
Här, Gustav. Det räcker till SL-biljetten. Se det som min lilla gåva till din forskning.
Folk vid borden bredvid stirrade, men jag brydde mig inte. Och han såg ut som någon hällt isvatten i nacken på honom.
Jag gick ut i kvällsluften, lättad. Hela den där middagen kostade mig kanske 250 kronor inte dyrt alls för att slippa slösa bort fler år på fel person. Hoppas han lärde sig något, även om det är tveksamt. De där killarna ändrar sig sällan.
Men nu måste jag fråga dig: vad hade du gjort? Hade du räddat den där glömske charmören, eller satt ner foten och bara betalat för dig själv?
