Ebba, skulle du kunna gå till affären och köpa lite bröd? Mammas blick, glansig och trött i ansiktet på sina fyrtiofem år, kunde knappt följa min smala sjuåriga gestalt, men jag blev direkt törstig av bara tanken på nybakat bröd.
Självklart, mamma
Tålmodigt stod jag vid dörren och väntade på slantarna, de där mynten som alltid räckte precis till en limpa hos fru Agneta i närbutiken på hörnet. Ibland, när Agneta tyckte särskilt synd om mig, tryckte hon också diskret ner en liten mjölkchoklad eller några kolor i min hand när ingen såg.
Stackars unge, vilken fin liten tös hon är men ändå växer hon upp hos sådana fyllon, hörde jag henne sucka, sörplandes på sitt snabbkaffe i butiken medan jag spatserade ut med brödet.
Med all min styrka skyndade jag mig hemåt, försökte undvika att andas in doften av den spröda skorpan som nästan tvingade mig att ta en tugga. Om jag höll mig lugn och snäll brukade mamma alltid bryta av den knapriga kanten åt mig och ibland fick jag två, tre bräddfeta bitar ansjovis ovanpå, droppandes olja över brödet så det blev alldeles mjukt. Det var min favorit: jag åt långsamt, njöt av varje liten tugga och tuggade länge. Idag skulle det komma gäster det såg jag på mängden tomflaskor redan i hallen så någon vanlig middag var det ingen idé att hoppas på. Det viktigaste nu var att smyga ut igen efteråt, annars kunde man råka illa ut. Pappa hade nyligen slagit till så hårt att mitt huvud dunkade i dagar och näsan blödde då och då.
Jag passerade trapphuset med brödet i handen, hade sparat en liten bit och en hel ansjovis för mig själv. Utanför var det stilla trots att det var ljumt i luften; våren hade krupit in ända under huden. Musiken hördes avlägset från någon balkong, och i fickan skramlade två kvarvarande chokladkolor. Just då kändes livet lättare. På sådana kvällar behövde jag inte frysa, och ville man kunde man ju alltid kika in till Agneta igen och få en kopp kaffe med mjölk och socker. Jag vandrade långsamt och studerade de tända fönstren, drömde om en vän. Då, först då, skulle jag vara helt lycklig då hade jag någon att prata med, någon att dela drömmar med, kanske gå tysta tillsammans när det inte gick att gå hem. Men plötsligt stannade jag; från buskarna bredvid sopcontainrarna hördes ett svagt skrikande.
I en trasig skokartong, inlindad i smutsiga lakan, satt en liten randig kattunge och pep. Jag sträckte försiktigt fram handen och han nosade på mina fingrar. Doften av ansjovis gjorde honom vild och han slickade girigt på mina fingrar så det kittlades.
Är du hungrig? Men titta vad jag har! Jag la hela fisken framför nosen på honom och stoppade snabbt den sista brödbiten i min egen mun.
Här, ät nu, sa jag.
Kattungen kastade sig glupskt över maten, morrade nästan när jag försökte klappa. Lugn nu, du måste äta långsamt annars får du ont i magen, det vet jag själv hur det känns, log jag mot min nya vän.
Vill du komma hem till mig? Du kan heta Strimlan, och jag lovar att alltid dela med mig av min mat alltid, alltid, jag stoppade försiktigt ner den lilla dunbollen innanför min jacka.
De gula lyktstolparna lyste på oss där vi gick, en liten tjej och ett randigt huvud som stack upp ur kragen på min slitna jacka och vi småpratade om allt möjligt.
***
Hemma möttes vi av bara tomma flaskor, smutsiga tallrikar och överfulla askkoppar på köksbordet. Pannan brummade från förrådet och klockan tickade snällt vidare. Jag satte mig på stolen och lät Strimlan utforska bordet. Han nosade misstänksamt på ett tomt glas.
Usch, Strimlan, du ska inte hålla på med sådant. Det smakar pyton och man mår bara dåligt. Tänk om du också blev en typ som måste ha sånt varenda dag, då kan vi inte vara vänner mer, jag drog honom tätt intill ansiktet. Han kurrade sysslolöst och satte sina mjuka tassar mot min näsa, precis som om han ville säga: “ta det lugnt, jag är här med dig”.
Den natten sov jag bättre än jag gjort på länge. Jag drömde om bananglass och körsbärsbullar, medan Strimlan sjöng kattvaggvisor under min haka. Men nästa morgon, när pappa fick syn på katten, började han vråla att “den där besten” aldrig skulle få bo här. Mamma tog en cigarett och la en våt handduk mot pannan. Med hes röst bad hon mig ta ut katten så långt bort som möjligt.
Medan jag kämpade mot tårarna satte jag mig på trappen med Strimlan i famnen. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen med honom; att lämna honom bland soporna var otänkbart. Tårarna rann när jag vände stegen mot butiken, till Agneta. Mellan snyftningarna förklarade jag läget och bad om att få lämna Strimlan hos henne, lovade att besöka honom varje dag, ge mat och sällskap. Agneta och hennes väninna kunde inte säga nej. Kattungen fick bo i förrådet, på en gammal urtvättad ylletunika och med ett klippt majonnäshink som matskål.
Hela våren och sommaren smet jag till affären för att träffa Strimlan och gav honom bitar av mitt bröd. Hemma fick jag ofta stryk för att det alltid fattades en bit, men det spelade ingen roll. En vän är ju alltid viktigare än lite blåmärken. Jag berättade för Strimlan om mina dagar, mina tankar, allt som hänt. Han spann på mina knän och kisade med sina lavendelfärgade ögon. En dag sa Agneta medan hon hällde ut matrester i hans skål:
Har du någonsin sett sådana ögon på en katt, Oskar? Kolla in det!
De båda expediterna stod fascinerade över värmen och klokskapen i de där djupa ögonen medan Strimlan, nöjd och mätt, strök sig mot min hand.
Mot hösten blev Strimlan ståtlig och väldig. Mjuk päls och nästan sagolika ögon. Många ville ta med honom hem, men han väntade alltid på mig.
En morgon dök jag inte upp på flera dagar. Jag kom varken förbi butiken eller hälsade på Strimlan. Agneta började oroa sig hade jag blivit sjuk? Men så en dag kom jag kinderna bleka, med gula blåmärken och ett märke på läppen.
Jag ramlade, svarade jag bara på deras frågor.
Bakom affären, med ansiktet i Strimlans päls, berättade jag allt medan tårarna rann och där somnade jag, hårt kramande katten. Agneta lade mig varsamt på den gamla soffan i lagret, la över mig ett slitet täcke och ringde Anders, vår lokala polis. Han suckade: “Det är svårt att bevisa och jag vill inte bråka med fyllot till pappa.” Tårarna rann på Agneta hon hade inga egna barn och önskade så innerligt att jag var hennes.
Strimlan vandrade oroligt runt soffan tills han försvann någonstans. Jag sov i butiken hela natten ingen frågade efter mig. Nästa morgon fick jag söta smörgåsar och te innan Agneta bad mig passa kassan med Oskar medan hon “skulle på ett ärende”. Men redan vid porten möttes hon av Anders.
Vars ska du nu? Det är ett mord i huset, bäst att du inte går upp. Har du sett lilla Ebba Annersson i natt?
Ebba? Vem är död? utbrast Agneta och stirrade mot huset.
Hennes föräldrar. Vi letar efter henne, hoppas bara ingen redan tagit henne.
Hon sov i affären hos mig, det är lugnt. Men vem gjorde det?
Ingen aning än, troligtvis bråk. Men Agneta, kan du ha Ebba några dagar? Så slipper hon hamna på barnhem medan vi letar släkt.
Självklart, hjärtat bankade av lättnad. Att förlora Ebbas föräldrar gjorde henne ingenting nu bar hon henne lycklig tillbaka till butiken.
De berättade inget om dödsfallen för mig. Istället sa de att mamma ville att jag skulle bo hos Agneta ett litet tag. Jag blev glad och undrade genast om jag fick lära mig kassan.
Sedan såg jag inte Strimlan mer. Hur jag än ropade och letade fanns han inte längre bland soporna. Hans matskål förblev orörd.
Agneta tog hand om mig, men var hela tiden orolig för att de skulle komma och ta mig ifrån henne. En dag bestämde hon sig och skickade in adoptionsansökan. Men myndigheterna avslog ogift, nattarbetande, ensamstående allt var fel. Hon kände sig misslyckad, men försökte igen. Så passerade två månader. Jag lärde mig laga äggröra, läsa och städa för att glädja Agneta när hon kom hem.
Den tredje november, när första snön föll och jag fyllde åtta, blåste jag ut ljusen på min födelsedagstårta från affären och kramade Agneta hårt.
Jag önskar att vi alltid får bo tillsammans att du ska bli min mamma!
Jag önskar bara det, lilla Ebbisen, viskade Agneta.
Det knackade på dörren. Ingen väntade besök, så när en ung man i fin kavaj stod där blev Agneta förvånad.
Hej, jag kommer från socialtjänsten i Stockholm. Jag har dina papper och tänkte träffa er personligen, sa han och sträckte fram handen.
Kom in, vi väntar inga gäster, Agneta visade vägen till köket.
Vill du ha te? Agneta köpte ett med smak av tropiska frukter, det har du nog aldrig smakat! Jag placerade muggen framför honom.
Tack snälla. Är det din tårta? Han log.
Ja! Jag är åtta nu. Nästa år får jag börja skolan, jag nickade stolt.
Det blir spännande! Hur trivs du här då?
Jättebra, sa jag glatt.
Vi satt länge där i det lilla köket, åt tårta och drack te. Det var så hemtrevligt och tryggt, och jag såg hur Agneta satt med handen i kinden och bara log.
Nu måste jag gå, sa mannen till slut och tog fram en mapp ur väskan.
Med dessa papper kan du, Agneta Andersson, gå till tingsrätten imorgon och skriva på. Det är bara en formalitet sen får du hämta hem Ebba.
Hämta henne? Agneta blev stum. Hon kunde inte viska fram ett enda tack. Men jag kastade mig om halsen på mannen.
Tack! Tack! Tack!
Ta vara på henne, sa han med mild röst. Och när Agneta mötte hans blick, tyckte hon för ett ögonblick att de där ögonen var lavendelfärgade, varma och fulla av förståelse precis som Strimlans.
