När Alva såg den hund som låg på bänken vid busshållplatsen sprang hon genast fram. På golvet låg också kopplet som hennes syster Karin slarvigt hade släppt. Mars, labradoren, såg med trötta ögon på sin ägare
Alva och hennes bror Viktor hade knappt talat med varandra i nästan två år. Alva förstod fortfarande inte hur en så liten grej kunde växa till ett så hårt gräl.
Alva och Viktor Svensson föddes ett år ifrån varandra. Sedan barndomen var de oskiljaktiga, alltid redo att försvara varandra. Oavsett vilket busstreck de gjorde, tog de ansvaret lika jämt och gömde sig aldrig bakom varandra.
Deras hemby, Lillby, växte år för år och blommade i nya färger. De hade tur med byns borgmästare Pär Johansson, född på samma gård, en skarp ekonom med både mod och hjärta.
Efter jordbruksexamen återvände Viktor till Lillby och kastade sig in i lokalt arbete. Insatserna hans märktes snabbt och tio år senare blev han byns kommunchef.
Privat gick också allt bra. Alva, som hade avslutat sin sjuksköterskeutbildning, började arbeta på byns vårdcentral som undersköterska. Pär kunde inte låta bli att lägga märke till hennes skönhet. Alva svarade på hans intresse, de gifte sig och hela byn firade bröllopet. Viktor gladdes åt systerns lycka, men hans eget äktenskap med Karin var långt ifrån fridfullt.
När Alva ännu var singel, snörvlade Karin ibland åt henne och kallade henne värdelös eller för pretentiös. Efter bröllopet förvandlades den snörveln till avund. Karin krävde mer och mer ett nyare hus, en större bil, ett bättre pälskläde för Viktor.
Viktor suckade ofta: Andra har allt, vi har ingenting! Han försökte så gott han kunde, men Karins begär gick varken att stilla med pengar eller med kraft.
Karin var också olycklig: hon hade ännu inte fått uppleva modersglädjen. Samtidigt hade Alva gift sig, fött en son och senare en dotter, byggt ett rymligt hem, och Viktor hade nått en hedersfull position i kommunen.
Familjeträffarna slutade allt oftare i gräl. Varje gång Viktor kom på besök till Alvas, började Karin genast gnälla på honom.
Den sista skandalen inträffade på Viktors födelsedag. Alva hade med sig en labradorvalp som hon köpt i staden en dröm som länge funnits. Pär gav Viktor en ny motorcykel i gåva.
Allt gick bra tills en påverkad Karin förlorade tålamodet och kastade all sin ilska över Alva:
Vad är det här, Alva? En hund vad är det för idé? Om vi inte får barn, får vi i alla fall en hund, va?
Alva försökte lugna:
Karin, andas. Senare kommer du ångra dig
Orden nådde inte fram. Ett enormt gräl blossade upp, gästerna delades i två läger. Pär viskade tyst åt sin fru att de skulle gå, och efter ett sista farväl lämnade de festlokalen.
Två år gick. På kvällen började Viktor hålla avstånd till sin syster, deras kontakt begränsades till några sällsynta, korta möten. Spänningen mellan honom och Karin ökade ytterligare.
På kvällarna gick Viktor ofta ensam ner till floden med Mars. De såg lyckliga ut: Viktor kastade en pinne, Mars sprang efter den, lade sig sedan vid hans fötter och lyssnade tyst på hans lugna berättelser.
Alva hörde om detta från grannarna men gjorde inget Viktor var envis.
Efter en misslyckad familjemiddag hatade Karin Alva allt mer, även den hund som Alva gett dem. När Viktor var borta slog hon ut Mars ur huset, sparkade honom och ibland slog hon honom också.
Grannfruarna spred ryktet:
Har du hört, Karin, din man är åter vid floden med hunden
Igår så träffade de Lenas och hennes barn de skrattade och gladdes!
Avundsjukan fyllde Karin helt. En dag frågade Viktor:
Karin, skadar du inte Mars?
Behöver jag din hund?! morrade hon och lämnade rummet.
Mars gömde sig allt oftare för Karin och skakade när hon kom i närheten.
Allt nådde sin spets när Viktor en morgon, rasande, skrek:
Jag har fått nog av ditt eviga avund!
Karin, ensam och röd av ilska, ryckte ut Mars på gården, band honom vid bänken och slog honom så hårt att han skrek av smärta. När hennes ilska lagt sig släppte hon bältet, packade sina tillhörigheter och gick för alltid.
När Viktor kom hem samma kväll fann han inte hunden vid porten. Huset var i oordning. Vid bänken hittade han Mars, handleden fast i ett grepp. Han lossade honom snabbt och skyndade med hunden till vårdcentralen.
Alva var på väg hem när hon såg sin bror med den blödande hunden i famnen:
Alva, hjälp ropade Viktor desperat.
De förde Mars till sjuksköterskestationen. Alva undersökte noggrant:
Vem gjorde så här mot honom?
Karin Viktor sänkte blicken.
Alva nickade tyst, sutrade ihop såren, tvättade hans ögon och gav honom vatten.
Senare på korridoren viskade Viktor ångerfullt:
Förlåt mig, Alva
Det är nog svarade systern leende trött. Och Karin?
Inte, Alva. Aldrig mer.
Alva ringde till Pär:
Pär, kom hit, snälla.
När hon hörde den slitna rösten i telefonen skyndade Pär dit.
En halvtimme senare stod han i korridoren. När han såg bröderna omfångna varandra, med Mars som svagt morrade i bakgrunden, log han:
Kom igen, mina hjältar.
De tog med Viktor hem och gav honom råd om hur han skulle ta hand om sin hund.
När Alva berättade vad som hänt för sin mor, suckade den djupt:
De borde ha separerat för länge sedan.
Mamman reste sig och gick till sin son för att hjälpa till att städa huset.
På gymmet satt Viktor och klappade Mars. Mamman kom förbi, smekte dem båda:
Lever ni?
Lever svarade Viktor.
Doften av kokt kött och färska grönsaker spred sig i huset. Mars slickade sin nos, viftade på svansen. Viktor log och reste sig.
Livet gick vidare, men minnet av det som skedde förblev tydligt: avund och ilska kan förstöra familjens grund, men förlåtelse och omtanke kan hela både mänskliga hjärtan och djurens tassar.
