Varför ska mamma ha två rum? Hon är ju sextiofem. Hon får knappast några gäster, och med sina systrar kan hon bara sitta i köket och dricka te.
Ärligt talat räcker en enrummare för mamma med både ögon och öron.
Lena Andersson förstod genast varför hennes son och dotter hade kommit på besök. Det hade nämnts i Mikaels röst redan för en vecka sedan, när hela familjen samlades för att fira lille Sofies födelsedag Lenas barnbarns födelsedag.
Mikael och Olivia hade precis satt sig, när dörrklockan ringde. En granne kikade in.
Åh, lilla Lena, jag kom för sent. Du har gäster mumlade den äldre damen.
Det är bara släkt, Nina svarade Lena. Vad gäller?
Min symaskin har fastnat igen. Spolen sitter fast och jag kan inte få loss den. Jag kommer tillbaka lite senare, förlåt.
Ingen fara, jag kikar på det svarade Lena.
Hon vände sig mot Mikael och Olivia:
Jag ska gå till grannen i fem minuter, så gå till köket jag har redan satt på vattenkokaren. Kom igen, ta hand om er.
Lena löste snabbt symaskinsproblemet och skyndade hem. När hon stod i hallen stannade hon upp, för något hade fångat hennes uppmärksamhet.
Olle, jag har gjort min läxa sade Mikael. Den här lägenheten kan säljas för minst tre miljoner kronor, medan den lilla tvårumslägenheten där mamma planerar att flytta in går för omkring en miljon.
Så du vill att mamma ger oss mellanskillnaden? En miljon var och en? frågade Olivia.
Självklart, det är vad vi behöver. Inte en miljon, utan en miljon tvåhundra, svarade Mikael.
Var ska hon få ihop det? undrade Olivia.
Jag sa ju att jag gjort min research! Varför ska mamma ha två rum? Hon är sextiofem. Hon får knappast besök, och med sina systrar kan hon bara dricka te i köket.
En enrummare räcker för mammas behov, och den med renovering kan man få för sexhundratusen kronor.
Jag har faktiskt kollat på en lägenhet närmare centrum, i ett relativt nytt hus, så att affärer och vårdcentral ligger i närheten, förklarade Mikael.
Jag vet inte, kanske mamma inte går med på det? protesterade Olivia.
Varför inte? Jag är egentligen emot hela idén att hon ska flytta. Men om hon ändå blir knuffad i pensioniståldern, får hon åtminstone göra något bra för oss.
Lena hade på senare dagar börjat fundera på att återvända till sin hemstad. När de först flyttade till Skåne hade hon varit fyrtiofem. Vid den åldern får man inga nya vänner lätt. Hon hade ett fåtal bekanta, men ingen av dem var någon som man kan kalla en livslång vän.
Hon ville inte flytta då släppa jobbet, dra barnen ur skolan och sätta sig i en helt obekant stad. Men Mikaels arbetsgivare erbjöd en bra tjänst på en fabrik i Malmö, och hon gick med på det.
Så gick tjugo år familj, arbete, sällsynta besök i hemstaden. För två år sedan försvann maken plötsligt. Sonen och dottern hade redan egna familjer och egna liv, och Lena kände sig som i ett vakuum. När hon gick i pension blev det ännu ensammare, och systrarna började ringa.
Lena väntade inte på ett svar från dottern. Hon slog på dörren som om hon just kommit hem.
Mikael och Olivia satt i köket. Dottern hade redan hällt upp te i koppar och skurit upp en äppelkaka som mamma bakat innan de kom.
Mamma, är du säker på att du vill flytta? frågade Olivia.
Ja. Utan er far här finns inget som håller mig kvar. På tjugo år har den här platsen aldrig blivit ett hem för mig.
Vad menar du med inget som håller dig? Vad händer med oss? Med barnbarnen? undrade Olivia.
Ni har era egna liv och era bekymmer. Jag vill inte stå i vägen. Era barn har vuxit upp, de behöver ingen barnflicka längre. Vad finns kvar för mig? Att sitta på en parkbänk med andra pensionärer och gå med käpp?
Det låter tråkigt för mig. Vad blir kvar? Böcker och tv? Mina systrar, många bekanta, en gård i närheten av staden där familjen samlas på sommaren.
Jag drömmer redan om att gå i min hemstad, gå på gatorna och möta folk som alla känns bekanta.
Okej, mamma, men vad händer med lägenheten? förde Mikael samtalet in på det praktiska.
Vad menar du? Jag säljer den och köper en ny, svarade Lena.
Vill du ha hjälp med försäljningen? frågade sonen.
Jag använder en mäklare. Annonsen är redan upprättad, så jag börjar packa.
Mamma, jag menar inte bara att erbjuda hjälp. Det finns så många bedragare nuförtiden. Utan min hjälp kan du gå utan pengar och utan bostad.
Oroa dig inte. Lisa Karlsson, Jens farbrors hustru, hjälper mig med försäljningen påminde Lena.
Lisa driver ett eget mäklarföretag. Hon har också en pålitlig kollega, Natasa, som hjälpte dem när de nyligen köpte en lägenhet åt Pavel.
Vad tänker du begära för priset? frågade Mikael.
Lisa säger tre miljoner är rimligt, men vi kan börja lite högre. Jag har sett annonserna själv, så det stämmer.
Där är lägenheter billigare, säger Olivia.
Ja, en lägenhet som vår säljs för runt två miljoner.
Mamma, Olivia och jag har en förfrågan: kan du efter försäljningen ge oss åtminstone en miljon var? bad Mikael.
En miljon? Då räcker det inte till en ny bostad.
Varför inte? Vi kan köpa en mindre, exempelvis en enrummare.
En enrummare är för mig obekväm, svarade Lena. Jag behöver två rum: sovrum och vardagsrum.
Vissa familjer med tre personer bor i en enrummare, protesterade Mikael.
Ja, de som inte har råd med större. Jag har möjlighet, men jag förstår inte varför jag ska avstå från bekvämligheten.
Det skulle bara vara rättvist mot oss, sade Olivia. Det är ju vår familjebostad.
Mikael, jag hade aldrig tänkt att vi skulle behöva prata så här, men enligt fars testamente fick ni allt som tillhörde er.
Han var inte elak. Det enda jag fick var lägenheten. Och nu vill du dela den med oss?
Mikael uttryckte sig inte helt rätt, men Olivia hoppade in:
Han menade att du kan hjälpa oss om du har pengar kvar.
Han har ett bolån, vi och Erik vill köpa en sommarstuga. Ge oss kanske femhundratusen i stället för en miljon, så hjälper det.
Även om du köper en lägenhet för två miljoner, har du fortfarande en miljon kvar. Det är vad vi menar.
Ja, den blir kvar. Men jag behöver den för flytt, renovering och möbler.
Det som blir kvar är min säkerhetsbuffert, för jag blir inte yngre. Jag vill inte bli en börda för er om jag blir sjuk.
Så du ger oss ingenting? frågade sonen.
Mikael, jag är förvånad över att ni tog upp detta. Du är sjutrettio, Olivia tretjugofyrtio. Båda har hög utbildning och arbete.
Du kommer att betala bolånet i flera år till. Men ni har inga problem. Om jag inte flyttade och sålde, hade ni då en plan för att hitta mig ett enklare boende?
Nej.
Förlåt att vi tog upp det, sade Olivia. Vi bara
Vi tänkte att mamma, som alltid hjälpt er, inte skulle säga nej igen, svarade Lena.
Och jag skulle inte säga nej om ni verkligen behövde det. Men jag tror att ni klarar er själva: Mikael betalar bolånet, du och Erik sparar till sommarstugan, och allt blir bra.
Lena gjorde som hon planerat: hon sålde lägenheten, flyttade tillbaka till sin hemstad Uppsala och köpte en ny närliggande lägenhet, inte långt från den gård där familjen samlats på sommaren. Släktingar hjälpte till med inredning och renovering. Nu, när hon vaknar på morgonen, känns det verkligen som hemma.
Tycker du att mamma gjorde rätt? Skriv dina tankar i kommentarerna och ge en tumme upp.
Vänner, om ni vill läsa fler berättelser, lämna en kommentar och glöm inte att gilla. Det inspirerar oss att fortsätta skriva!
