Viktor stod mitt i den rymliga, mjukt upplysta vardagsrummet och betraktade sin fru med en nedlåtande blick. Han kände sig som om han just vunnit högsta vinsten på lotteriet, fast i en av de där drömmarna där allt blir overkligt tyst och färgerna lite för mättade. Femtio år gammal var han övertygad om att han befann sig i sitt livs bästa form, och de stundande, omvälvande förändringarna i hans personliga liv gav honom en nästan berusad självsäkerhet.
– Inga dramer, Ylva, sade han med en sammetslen, en smula nedlåtande röst och knäppte kavajknappen. – Vi är vuxna människor. Jag har träffat en annan kvinna. Kanske har du anat det, jag vet inte. Hon är trettio, det finns äkta känslor mellan oss. Jag tänker inte föra något dubbelspel, så jag säger det rakt ut: vi ska skiljas, och från och med i dag lever vi inte längre tillsammans.
Ylva, fyrtiofem, satt i en skinnfåtölj. Slående vacker och självsäker, vred hon inte händerna, sprang inte efter lugnande droppar och försökte inte tvinga fram ett samtal. Hon drack bara tyst en klunk kaffe ur sin porslinskopp och väntade på fortsättningen. Hennes lugn gjorde Viktor lite ställd, men han samlade sig snabbt.
– Lägenheten är, som du minns, min. Den är från tiden före äktenskapet, betonade han, som om han slog i en spik. – Jag är inget djur, jag tänker inte kasta ut dig mitt i natten. Du får två dagar på dig att packa. Hela helgen är din. Jag åker med Kajsa ut på landet, så att du kan packa ifred. På måndag morgon kommer vi hit. Hon behöver inte se dina tårar, dina utbrott eller känna främmande energi i hemmet. Du hinner väl utrymma territoriet?
– Före måndag? upprepade Ylva med helt neutral röst. – Absolut. Två dagar räcker gott.
Viktor nickade nöjt. Han tyckte om att skilsmässan skedde så civiliserat. Han hade alltid ansett sig vara en generös man.
Hans generositet brukade dock ta slut precis där de egna pengarna började. Under alla femton äktenskapsår passade han på att påminna om att Ylva kommit till hans territorium. Men det där territoriet hade för femton år sedan varit en grå betonglåda i tre rum, nästan utan möbler och utan en tillstymmelse till hemtrevnad. Viktor hade då stolt hävdat att det viktiga var kvadratmetrarna, att man kunde sova på en madrass om det behövdes. Han var patologiskt snål när det gällde hemmet. Alla sina egna pengar lade han undan till dyra bilar, som han för övrigt var noga med att registrera på sin mor, Gunborg Lindqvist.
Ylva, en kvinna med god inkomst och utmärkt smak, tänkte definitivt inte bo under spartanska förhållanden. Hon behövde komfort. Redan under de första månaderna av äktenskapet möblerade hon hela lägenheten från början till slut för sina egna besparingar. Det var hon som beställde möbler till rummen och ett exklusivt kök av svensk design, klassiskt och tidlöst. Det var hon som valde inbyggd vitvara av hög kvalitet, betalade för den dyra parketten, köpte takkronor och sydde upp tunga gardiner som harmonierade med inredningen.
Så småningom utvecklade Ylva ett intresse för antikviteter. Under äktenskapets gång köpte hon allt fler eleganta föremål. Viktor hade bara rynkat på näsan: Dina pengar, dina dammfångare, lek du. Sådana museiföremål har jag inte användning för.
Ändå bad han sin mor att komma över den helgen, när Ylva skulle packa sina saker.
– Mamma, vi ska skiljas. Allt kommer att gå civiliserat till. Men du kan väl ändå ha ett öga på Ylva, så att hon inte tar med sig något extra från mitt hem.
– Självklart, Vicke. Jag står alltid på din sida, svarade Gunborg.
Men ödet älskar ironi i sådana stunder. På lördagsmorgonen, när svärmodern skulle ge sig av till sin son, steg hennes blodtryck tvärt. Ambulans fick tillkallas, och läkarna beordrade strängt sängläge. Kontrollanten var eliminerad.
Under tiden packade Viktor sin lädersäck och gav samtidigt sin fru de sista direktiven.
– Alltså, Ylva, sa han och stannade i hallen för att blicka ut över sina ägor. – Ta dina kläder, ditt smink, dina småvaser. Men inget vandaliskt beteende.
Ylva lutade sig mot dörrposten med armarna i kors.
– Vad menar du med vandaliskt?
– Inbyggnadsapparaterna rör du inte. De är monterade för det här köket, så nu är de en del av min lägenhet. Ugnen, diskmaskinen – allt står kvar. Jag är van vid dem. Och den antika byrån i sovrummet lämnar du också.
– Byrån? sa Ylva med lätt höjd ögonbryn. – Du kallade den för ved.
– Kajsa kommer att gilla den, avbröt Viktor. – Hon är förtjust i inredningen, tycker jag har utmärkt smak. Så förstör inte interiören.
Kajsa var verkligen förtjust. Den trettioåriga kvinnan, som arbetade som receptionist på en skönhetssalong, trodde ärligt att hon dragit vinstlotten. Viktor verkade vara en välbeställd, sofistikerad estet. På alla foton i sociala medier poserade han varligt i djup skinnfåtölj, framför dyra tavlor eller lutad mot just den där snidade antikvitetsbyrån. Kajsa var övertygad om att hon flyttade in i lyxiga gemak hos en rik man som skulle ge henne ett bekvämt liv.
– Som du säger, Viktor, sa Ylva, och en knappt märkbar, kall leende gled över hennes läppar. – Jag tar bara det som är mitt.
– Duktig flicka. Skönt att det går utan gräl. Jag har alltid vetat att du är intelligent och inte skulle sätta dig mot min styrka. Du behöver inte lämna nycklarna, jag byter lås på måndag.
Han tog väskan och gick ut genom dörren, med försmaken av ett triumfatoriskt återtåg med en ny hustru.
När Viktor och Kajsa väl var incheckade på spahotellet ute på landet fick han ett meddelande från sin mor.
– Vicke, jag når dig inte. Blodtrycket har farit i höjden, ambulansen var här. Jag kan inte åka till dig och hålla koll på Ylva.
Viktor svor tyst. Han kunde och ville inte ställa in helgen med den nya kvinnan. Ylva lär inte ta något, tänkte han. Hon är inte sån. Han svarade modern med ett artigt sms: Sköt om dig.
Ylva å sin sida ringde, genast efter Viktors avfärd, det nummer hon förberett redan kvällen innan.
– Hej, det här är Ylva, jag ringde tidigare. Ja, samma adress. Jag väntar er om en timme. Vi behöver den största bilen ni har. Ja, med verktyg. Mycket ska demonteras.
Därefter bekräftade hon bokningen av ett förråd för sina personliga tillhörigheter. Under de två dagar hennes före detta man gett henne för avflyttning var det omöjligt att hitta en bra, tom lägenhet för långtidshyra. Ylva beslöt att bo hos sin mamma ett tag, medan hon letade efter en passande bostad.
Vid lunchtid kom sex kraftiga män i arbetskläder in i lägenheten. Tillsammans med dem kom en professionell elektriker och en möbelsnickare specialiserad på montering och demontering.
– Var börjar vi, husmor? frågade arbetsledaren och mönstrade arbetet.
– Vi börjar med allt, svarade Ylva lugnt. – Ta bort köksluckorna. Häll, ugn, fläkt, mikrovågsugn och diskmaskin ska ut. Sedan stoppmöbler och sovrumsmöblemang. Antikviteterna packas i tre lager bubbelplast; jag kontrollerar personligen varje hörn.
Arbetet satte igång. I lägenheten surrade skruvdragare och prasslade packtejp. Det var inget hysteriskt packande av en kränkt hustru, utan en precis och kallblodig logistikoperation. Ylva dirigerade alltsammans med en fältherres grace.
Tunga sammetsgardiner försvann från fönstren, tavlorna togs ner från väggarna. Elektrikern kopplade ur och monterade ner de dyra takkronorna och vägglamporna, och lämnade bara nakna glödlampor kvar. Den dyrbara parketten knarrade dovt under flyttkarlarnas tunga kängor när de bar ut skinnsoffan, garderoben, den snidade byrån och alla vitvaror. Lägenheten förlorade snabbt all glans och förvandlades till den ekande, gråa betonglåda den en gång varit för femton år sedan.
På lördagskvällen var den stora lastbilen utanför porten fullpackad till sista plats. Arbetsledaren, som torkade svetten ur pannan, gick upp en sista gång. Ylva stod mitt i det tomma, avlösta köket.
– Husmor, sa mannen flåsande. – Problem. Det får inte plats så mycket som en tändsticksask i bilen. Vi har fyllt ända upp till taket, dörrarna går knappt att stänga. Det är bara köksbordet och en pall kvar. Ska vi ta hit en andra bil för dem?
Ylva betraktade det bastanta träbordet och den ensamma pallen.
– Nej, det behövs inte, log hon. – Lämna dem. Det blir min avskedspresent till de nygifta. De måste ju ha något att bygga sin ljusa framtid på.
Hon lät blicken vandra över de kala väggarna med sladdstumparna, sedan stängde hon dörren bakom sig.
Måndagsmorgonen var solig. Viktor parkerade bilen utanför porten, öppnade artigt dörren för Kajsa och hjälpte henne med resväskorna. Hon stod beredd att kliva över tröskeln i sin nya roll som husfru.
– Ja, nu är vi hemma, älskling, sade Viktor högtidligt och vred om nyckeln i låset.
Han slog upp dörren och lät Kajsa gå före. Hon tog två steg in i hallen. Klick, klick. Hennes klackar ekade med ett skärande, onaturligt ljud genom den tomma lägenheten.
Kajsa stannade tvärt. Viktor, som kom bakom, stötte emot henne och blickade upp irriterat. Orden fastnade i halsen på honom.
Framför dem låg en absolut tom lägenhet. I vardagsrummet fanns varken möbler, TV, tavlor eller gardiner. Under taket gungade en naken glödlampa där den lysande kristallkronan en gång hängt. Från sovrummet gapade tomheten – ingen säng, ingen antik byrå som Kajsa tyckt så mycket om.
Viktor rusade i chock ut i köket. Där den dyra, svenska köksinredningen med inbyggd vitvara hade stått i fredags, gapade nu vattenledningsrör och svarta eluttag. Mitt i den rättesnurrande tystnaden stod endast ett bord och en pall. På bordet låg Ylvas nycklar med matt skimmer.
– Viktor… – Kajsas röst sprack och blev till ett gällt pip. Hon vände sig långsamt mot honom, ansiktet förvridet av oförståelse och växande raseri. – Vad är det här? Var är allt? Var är möblerna? Var är vitvarorna?
– Ylva… – var det enda den chockade mannen fick fram, medan blicken gled över golv och tomma väggar.
– Du sa att lägenheten var möblerad! Du sa att vi skulle bo i komfort! Ska vi sova på den här pallen varannan natt? Då beställer du nya möbler med en gång!
Viktor svalde krampaktigt. Han begrep mycket väl att han inte hade pengar till nya möbler, i synnerhet inte av den klassen. Hela hans sparande satt i bilen, registrerad på hans mamma, och det var fortfarande två veckor kvar till lönen. För att möblera en trerummare ens med de billigaste skåpen och sängarna skulle han tvingas ta ett enormt lån. Och den natten skulle de få sova antingen på golvet i den här lägenheten eller åka hem till Kajsas lilla hyresetta.
Lutad mot väggen mindes Viktor Ylvas sista ord: Jag tar bara det som är mitt. Och hans före detta hustru höll sitt ord. Hon rörde inte hans väggar. Hon tog bara det som tillhörde henne.
Vet ni, jag har alltid ärligt skrattat åt de där papptunna lidandena i billiga melodramer. Ack, han kom hem med en annan! Jag ska packa min väska, höja huvudet stolt, torka en tår och försvinna i solnedgången medan jag efterlämnar allt jag slitit för. Varför i hela friden skulle en vuxen, etablerad kvinna sponsra någon annans lycka? Stolthet är inte att lämna stället med en enda resväska och i sin godhet skänka exet all komfort. Stolthet är att ta tillbaka det man själv betalat för och lämna kvar den fräcke typen med precis det han förtjänar. Viktor skröt så mycket om sina kvadratmeter från tiden före äktenskapet? Varsågod. Ylva gav honom tillbaka hans betonglåda i ursprungligt skick. Njut, allihop.
