Vilhelm stod mitt i den rymliga, mjukt upplysta vardagsrummet och betraktade sin hustru nedlåtande. Han kände sig som om han just vunnit högsta vinsten på en trisslott. Femtioåringen tyckte att han befann sig på toppen av sin form, och de stundande stora förändringarna i privatlivet gav honom bara mer segerviss energi.
— Nu tar vi det utan drama, Ulla-Britt, sa Vilhelm i en len, en aning nedlåtande ton medan han knäppte en knapp på kavajen. — Vi är vuxna människor. Jag har träffat en annan kvinna. Kanske du anade något, jag vet inte… Kort sagt, hon är trettio, vi har äkta känslor för varandra. Jag vill inte föra ett dubbelspel, så jag säger det rakt ut: vi ska skiljas och från och med i dag bor vi inte tillsammans.
Den 45-åriga Ulla-Britt satt i skinnfåtöljen. Stilfull och trygg i sig själv vred hon inte händerna, springer inte efter lugnande droppar och försökte inte reda ut något förhållande.
Ulla-Britt drack under tystnad en klunk kaffe ur en porslinskopp och väntade på fortsättningen. Hennes lugn fick Vilhelm att tappa fattningen en aning, men han samlade sig snabbt.
— Lägenheten är, som du minns, min. Den är från tiden före äktenskapet, sa han och betonade de sista orden som om han slog i en spik. — Jag är inget odjur, jag tänker inte kasta ut dig mitt i natten. Jag ger dig två dagar att packa. Hela helgen är din. Jag åker med Siv ut till landet för att inte vara i vägen medan du packar. På måndag morgon kommer vi hit. Hon behöver inte dina tårar, utbrott eller andras energi i hemmet. Jag hoppas att du hinner lämna området?
— Till måndag? frågade Ulla-Britt med jämn röst. — Visst. Två dagar räcker gott.
Vilhelm nickade nöjt. Han tyckte om att skilsmässan gick så civiliserat till. Han hade alltid betraktat sig själv som en generös man.
Vilhelms generositet brukade dock sluta där hans egen plånbok började. Under alla femton år av äktenskap missade han aldrig ett tillfälle att påminna Ulla-Britt om att hon hade flyttat in ”på hans område”.
Det där området hade för femton år sedan varit en trist betonglåda i tre rum, där det knappt fanns möbler och inte en tillstymmelse till hemtrevnad. Vilhelm brukade stolt förklara att det viktigaste var kvadratmeterna, och att man kunde sova på en madrass om det behövdes. Han var patologiskt snål när det gällde hemmet. Alla sina privata pengar la han undan till dyra bilar, som han dessutom förutseende registrerade på sin mamma, Greta Bergman.
Ulla-Britt, en kvinna med god inkomst och utmärkt smak, hade absolut ingen lust att leva under spartanska förhållanden. Hon behövde komfort. Redan under de första månaderna av äktenskapet inredde hon hela lägenheten från golv till tak för sina egna besparingar.
Det var hon som beställde möbler till alla rum och ett exklusivt kök i klassisk stil som aldrig går ur tiden. Det var hon som valde ut de bra inbyggda vitvarorna, betalade för det vackra parkettgolvet, köpte ljuskronor och lät sy tunga gardiner som harmonierade med inredningen.
Sedan fick Ulla-Britt ett intresse för antikviteter. Under hela äktenskapet köpte hon in eleganta föremål. Vilhelm rynkade bara nedlåtande på näsan: ”Dina pengar, dina dammfångare, lek du. Jag har inget behov av museipjäser.”
Han bad dock sin mamma att komma över under helgen, när Ulla-Britt skulle packa.
— Mamma, vi skiljer oss. Allt ska gå civiliserat till. Men du får hålla ett öga på Ulla-Britt, så att hon inte tar med sig något extra från mitt hem.
— Självklart, Ville. Jag står alltid på din sida, svarade Greta.
Men ödet älskar ironi. På lördagsmorgonen, när svärmodern skulle åka hem till sonen, steg hennes blodtryck plötsligt. Ambulans fick tillkallas, och läkarna föreskrev strängt sängläge. Kontrollanten var ur spel.
Vilhelm packade samtidigt sin skinnväska och gav frun de sista instruktionerna.
— Så här blir det, Ulla-Britt, sa Vilhelm mitt i hallen och såg sig omkring över sina domäner. — Ta dina kläder, ditt smink och dina småvaser. Men vi ska inte ha någon vandalisering.
Ulla-Britt lutade sig mot dörrposten och korsade armarna.
— Vad menar du med vandalisering?
— De inbyggda vitvarorna rör du inte. De är anpassade till det här köket och är nu en del av min lägenhet. Ugn, diskmaskin – allt ska stå kvar, jag är van vid dem. Och den där antika byrån i sovrummet ska också vara kvar.
— Byrån? höjde Ulla-Britt på ögonbrynet. — Du kallade den ju för ved.
— Siv kommer att gilla den, avbröt Vilhelm. — Hon är helt förtjust i inredningen. Hon säger att jag har utmärkt smak. Så förstör inte helheten.
Siv var verkligen förtjust. Trettioåringen, som jobbade som receptionist på en skönhetssalong, trodde uppriktigt att hon hade dragit vinstlotten. Vilhelm verkade vara en förmögen och stilmedveten man. På alla bilder i sociala medier poserade han avslappnat i en djup skinnfåtölj, framför dyra tavlor eller lutad mot den där snidade antika byrån. Siv var övertygad om att hon flyttade in i ett lyxigt hem hos en rik man som skulle ge henne ett bekvämt liv.
— Som du säger, Vilhelm, gled ett svagt, kallt leende över Ulla-Britts läppar. — Jag tar bara med mig det som är mitt.
— Duktig flicka. Bra att det inte blir några scener. Jag har alltid vetat att du är smart och inte går emot mig. Du behöver inte lämna några nycklar, på måndag byter jag bara lås. Han tog väskan och gick ut genom dörren, redan i förväg njutande av att kunna återvända med en ny hustru.
När Vilhelm väl var installerad med Siv på ett spa-hotell på landet, fick han ett meddelande från sin mamma.
— Ville, jag når dig inte på telefon. Jag har fått högt blodtryck, ambulansen har varit här, och jag kan inte åka till dig för att hålla koll på Ulla-Britt.
Vilhelm svor tyst. Han kunde inte och ville inte avbryta semestern med sin nya älskarinna. ”Ulla-Britt skulle inte ta något. Hon är inte sådan”, tänkte han och svarade mamman med ett artigt sms om att hon skulle ta hand om sig.
Ulla-Britt å andra sidan ringde, direkt efter att Vilhelm åkt, till ett nummer som hon förberett redan kvällen innan.
— Hej, det är Ulla-Britt, jag ringde tidigare. Ja, samma adress. Jag väntar er om en timme. Jag behöver den största bilen ni har i er bilpark. Ja, med verktyg. Det blir mycket demontering.
Därefter bekräftade hon bokningen av ett förråd för sina personliga tillhörigheter. Under de två dagar som hennes före detta man gett henne för flytt var det omöjligt att hitta en bra tom lägenhet för långtidshyra. Därför bestämde hon sig för att bo hos sin mamma ett tag, tills hon hittat något lämpligt.
Vid lunchtid kom sex starka män i arbetskläder in i lägenheten. Med sig hade de en professionell elektriker och en kunnig möbelsnickare.
— Var börjar vi, frun? frågade arbetsledaren och blickade ut över uppdraget.
— Vi börjar med allt, svarade Ulla-Britt lugnt. — Vi tar bort köksluckorna. Bort med hällen, ugnen, fläkten, micron och diskmaskinen. Sedan lösa möbler och sovrumsset. Antikviteterna packas i tre lager bubbelplast, jag ska kontrollera varje hörn.
Arbetet satte igång. Surrandet från skruvdragare och prasslet från packtejp fyllde lägenheten. Det var inte hysterisk packning från en kränkt hustru, utan en välorganiserad och kallblodig logistisk operation. Ulla-Britt ledde arbetet med en generals självklarhet.
Tunga sammetsgardiner försvann från fönstren och tavlorna togs ner från väggarna. Elektrikern kopplade bort och demonterade de dyra ljuskronorna och vägglamporna, och lämnade enkla glödlampor i taket i stället.
Det fina parkettgolvet knarrade under de tunga kängorna när flyttkarlarna bar ut skinnsoffan, garderoben, den snidade byrån och alla vitvaror. Lägenheten förlorade snabbt sin glans och blev åter den kala, ekande betonglåda som den varit för femton år sedan.
På lördagskvällen var den stora lastbilen utanför porten fylld till bristningsgränsen. Arbetsledaren, som torkade svetten ur pannan, gick upp en sista gång. Ulla-Britt stod mitt i det tomma, uttömda köket.
— Frun, sa han andfått. — Problemet är att det inte får plats så mycket som en tändsticksask till i bilen. Den är fullproppad upp till taket, dörrarna gick knappt igen. Vi har kvar matbordet och en pall. Ska vi ta hit en andra bil för dem?
Ulla-Britt såg på det gedigna träbordet och den ensamma pallen bredvid.
— Nej, det behövs inte, log hon och skakade på huvudet. — Lämna dem. Det får bli min avskedspresent till de nygifta. De måste ju ha något att bygga sin ljusa framtid på.
Hon kastade ännu en blick på de nakna väggarna med utstickande sladdar och gick därifrån. Dörren stängde hon bakom sig.
Måndagsmorgonen var solig. Vilhelm parkerade utanför porten, höll artigt upp dörren för Siv och hjälpte henne med resväskorna. Hon var beredd att kliva över tröskeln till en luxuös lägenhet som ny härskarinna.
— Nu är vi hemma, älskling, sa Vilhelm högtidligt och vred om nyckeln i låset.
Han öppnade dörren och lät Siv gå före.
Hon tog två steg in i hallen. Klick, klick. Ljudet av hennes klackar ekade skärande genom den tomma lägenheten.
Siv stannade tvärt. Vilhelm, som gick bakom, stötte emot henne och tittade upp irriterat. Orden fastnade i halsen.
Framför dem låg en helt tom lägenhet. I vardagsrummet fanns varken möbler, tv, tavlor eller gardiner. I stället för en kristallkrona dinglade en glödlampa under taket. Från sovrummet gapade tomheten: ingen säng, ingen antik byrå som Siv älskat.
Vilhelm rusade i chock till köket. Där den dyra köksinredningen med inbyggda vitvaror stått i fredags gapade nu vattenledningar och svarta eluttag.
Mitt i den klingande tomheten stod ett enda bord och en pall. På bordet glimmade Ulla-Britts nycklar.
— Vilhelm… Sivs röst sprack i ett tunt pip. Hon vände sig långsamt mot honom. Hennes ansikte var förvridet av oförstånd och växande ilska. — Vad är det här? Var är allt? Var är möblerna? Var är vitvarorna?
— Ulla-Britt… var det enda han fick fram, med blicken vandrande mellan golvet och de tomma väggarna.
— Du sa att lägenheten var fullt möblerad! Du sa att vi skulle bo i komfort! Ska vi sova på den där pallen i tur och ordning?! Då får du beställa nya möbler med en gång!
Vilhelm svalde. Han visste mycket väl att han inte hade pengar till nya möbler, i synnerhet inte av den kvaliteten. Hela hans besparingar satt i bilen som stod i mammans namn, och det var två veckor kvar till nästa lön. För att möblera en trea ens med de billigaste skåpen och sängarna skulle han behöva ta ett stort lån. Och den natten skulle de antingen få sova på golvet i lägenheten eller åka hem till Sivs lilla hyresetta.
Vilhelm lutade sig mot väggen och mindes Ulla-Britts ord från deras sista samtal: ”Jag tar bara med mig det som är mitt…” Och det gjorde hon. Hon rörde inte hans väggar. Hon tog bara det som tillhörde henne.
Ni vet, jag har alltid roats av de där platta lidandena ur billiga dramaserier. Ah, han har träffat en annan! Jag tar min handväska, höjer stolt på huvudet, torkar en tår och går ut i solnedgången, och lämnar honom allt jag slitit för.
Varför i hela friden skulle en vuxen, etablerad kvinna vara sponsor för någon annans lycka? Stolthet är inte att gå därifrån med en enda väska och i ett storslaget ögonblick skänka bort sitt hem till exmaken. Stolthet är att ta med sig det man själv betalat för och lämna kvar honom med precis det han förtjänar. Vilhelm skröt så mycket om sina kvadratmeter från tiden före äktenskapet? Varsågod. Ulla-Britt gav honom tillbaka hans betonglåda i ursprungligt skick. Njut, ni två.
