– Jag vill leva för mig själv och få sova ut, – sa min man och gick Tre månader – så länge varade detta vansinne. Tre månader av sömnlösa nätter då lille Max skrek så att grannarna bankade i väggen. Tre månader då Marina vandrade runt som en zombie med rödsprängda ögon och skakande händer. Och Erik gick runt i lägenheten lika butter som en regnmolnig novemberdag. – Fattar du hur jag ser ut på jobbet?! – fräste han en dag och synade sig i spegeln. – Påsarna under ögonen når ju nästan knäna. Marina sa inget. Hon matade sonen, vyssjade, matade igen. En evig rundgång. Och där någonstans gick Erik – hennes man, som snarare klagade än stöttade. – Hörru, kan inte din mamma komma och hjälpa till lite? – föreslog han plötsligt en kväll, nyvaken och avslappnad efter duschen. – Jag funderar på att dra ut till en kompis på landet en vecka… Marina blev stående med flaskan i handen. – Jag behöver vila, Marina. På riktigt. – Erik började packa idrottsväskan. – Jag har inte sovit ordentligt på evigheter. Och hon då – sover hon? Hon har knappt hunnit lägga huvudet på kudden innan Max börjar gallskrika. Fjärde gången den natten. – Det är jobbigt för mig också, – viskade Marina. – Jag fattar, – svarade han och tryckte ner sin favorittröja i väskan. – Men mitt jobb kräver att jag ser fräsch ut, har ansvar. Kan ju inte möta kunder med detta ansikte. Då hände något märkligt. Marina såg dem från utsidan: Hon, i flottigt nattlinne med risigt hår och ett skrikande barn på armen. Och han, packandes sin väska och på väg bort. – Jag vill leva för mig själv och få sova ut, – muttrade Erik utan att ens se på henne. Dörren slog igen. Marina stod kvar i lägenheten med den gråtande sonen och kände allt rasera inombords. En vecka gick, sen ytterligare en. Erik ringde typ tre gånger – undrade hur det gick. Lät avlägsen. Som om han pratade med en gammal bekant. – Kommer på helgen. Han kom inte. – Imorgon kommer jag, lovar. Inte då heller. Marina vyssjade en vrålande Max, bytte blöjor, blandade välling. Sov – på sin höjd en halvtimme mellan amningarna. – Har du det okej? – frågade hennes kompis. – Jo då, allt är toppen, – ljög Marina. Varför ljuger hon? Det är ju skamligt. Skamligt att bli lämnad av sin man, ensam med en bebis. Vad kan vara värre? Men det mest intressanta började på ICA – hon stötte ihop med Eriks kollega. – Var är din man då? – undrade Lena. – Jobbar mycket, – sa Marina. – Jaha. Alla karlar är likadana – så fort det finns barn gömmer de sig på jobbet. – Lena lutade sig fram: – Erik har visst ofta tjänsteresor, va? – Vilka tjänsteresor? – Han var ju precis i Göteborg på en konferens! Visade bilder till och med. Göteborg?! När då? Marina mindes: Erik hörde inte av sig tre dagar förra veckan. Sa att han hade mycket att göra. Lögner, han var visst i Göteborg och slappade. Erik dök upp på lördagen. Med blommor. – Ursäkta att jag inte varit här, det är så mycket jobb. – Var du i Göteborg? Han stelnade med buketten. – Vem har sagt det? – Spelar roll vem. Viktigt är: varför ljuger du? – Jag ljuger inte. Jag trodde bara du skulle bli ledsen för att jag åkte utan dig. Utan henne?! Hur skulle hon kunna åka någonstans med en bebis? – Erik, jag behöver hjälp. Kan du förstå det? Jag har inte sovit på veckor. – Vi kan anlita en nanny. – Med vad för pengar? Du ger ju inget. – Vadå ger inget? Jag betalar ju för lägenheten och elen. – Och till mat då? Blöjor? Medicin? Han teg. Sen: – Du kanske kan börja jobba igen? Bara halvtid? Varför sitta hemma? Då kan vi ha råd med barnvakt. Sitta hemma? Som om hon latar sig! Marina tog sin son, tittade på Erik och insåg plötsligt: den här mannen älskar mig inte. Inte alls. Aldrig gjort det. – Gå. – Vad säger du? – Ut. Och kom inte tillbaka förrän du vet vad som är viktigast för dig: familjen eller din frihet. Erik tog sina nycklar och gick. Var borta två dagar. Sen smsade han: “Jag tänker”. Marina sov inte. Hon tänkte också. Tänk att för första gången på månader få vara ensam med sina egna tankar. Mamma ringde: – Hur går det, gumman? Erik är väl hemma? – På tjänsteresa. Hon ljög igen. – Ska jag komma och hjälpa dig? – Det löser sig. Men mamma kom ändå. – Hur har ni det? – Hon såg sig omkring. – Herregud, Marina, du borde se dig i spegeln! Marina sneglade i spegeln. Ja, fantastisk syn. – Var är Erik? – Jobbar. – Klockan åtta på kvällen? Marina var tyst. – Vad händer egentligen? Då började Marina gråta. På riktigt. Högt och förtvivlat. – Han har gått. Säger att han vill leva för sig själv. Mamma var tyst. Sen: – Vilken skitstövel. Riktigt usel. Marina blev chockad. Mamma svor ju aldrig. – Jag har alltid tänkt att Erik är svag. Men så här mycket? – Mamma, kanske är det mitt fel? Borde jag försökt förstå mer? – Marina, har du det inte tungt? Av den enkelheten insåg Marina: hon hade hela tiden bara tänkt på Erik. Hans trötthet, hans bekvämlighet. Om sig själv – inte ett ord. – Vad ska jag göra? – Leva. Utan honom. Bättre ensam än med en sån. Erik kom tillbaka på lördagen. Solbränd. Tänkte väl på landet. – Ska vi prata? – Ja. De satte sig vid köksbordet. – Marina, jag fattar att det är tungt för dig. Men det är tufft för mig också. Kan vi inte komma överens? Jag hjälper till med pengar, hälsar på… men bor själv tills vidare. – Hur mycket? – Va? – Pengar. Hur mycket? – Typ tiotusen i månaden. Tiotusen. Till bebis, mat, medicin. – Erik, dra åt skogen. – Va?! – Du hörde mig. Kom inte tillbaka. – Jag föreslår en lösning! – Lösning? Du vill ha frihet? Var är min frihet? Då sa Erik det som förklarade allt: – Du har väl ingen frihet – du är ju mamma! Marina betraktade honom: där hade hon den riktiga Erik. En barnslig egoist som tror att moderskap är ett straff. – Imorgon ansöker jag om underhåll. En fjärdedel av lönen. Det är lagen. – Du gör det inte! – Jo, det gör jag. Han gick ut med ett brakande ljud. För första gången kändes det som luften blev lättare att andas. Max grät. Men nu visste Marina: det skulle ordna sig. Ett år gick. Erik försökte komma tillbaka två gånger. – Marina, ska vi försöka igen? – För sent. Erik gnällde om att Marina var elak. Inte särskilt övertygande. Marina skaffade nanny och jobbade som undersköterska. På jobbet träffade hon läkaren Andreas. – Har du barn? – Ja, en son. – Och pappan? – Lever sitt eget liv. Hon presenterade dem. Andreas kom med en leksaksbil till Max. De lekte och skrattade. Nu blev det ofta promenader i parken alla tre. Erik fick veta. Ringde: – Barnet är ett år, och du är med nya killar! – Vad trodde du? Att jag skulle vänta på dig? – Men du är ju mamma! – Ja, det är jag. Vad spelar det för roll? Sen ringde han aldrig mer. Andreas var annorlunda. När Max blev sjuk – kom han direkt. När Marina var helt slut – tog han med dem ut till landet. Nu är Max två år. Kallar Andreas för “farbror”. Minns inte Erik. Erik har gift sig. Betalar underhåll. Marina är inte arg. Hon lever också för sig själv nu. Och det känns fantastiskt.

Jag vill leva för mig själv och sova ut, sa Johan när han gick ut genom dörren.

Tre månader. Så länge varade denna galenskap. Tre månader utan sömn, då lille Melker skrek så att grannarna dunkade i väggen. Tre månader då Ingrid släpade sig fram likt en zombie, med rödsprängda ögon och darrande händer.

Och Johan gick omkring hemma, sur som en regnig novemberdag.

Du förstår väl hur jag ser ut på jobbet? Jag ser ut som en uteliggare! slängde han ur sig en morgon framför spegeln. Mörka ringar under ögonen som går ända ner till hakan.

Ingrid sa inget. Hon matade Melker, vaggade honom, matade igen. En evig cirkel. Och någonstans där fanns Johan, hennes man, som bara klagade istället för att stötta.

Hörru, ska din mamma komma och hjälpa till lite? föreslog han en kväll efter duschen. Fräsch och utvilad. Jag funderar på att åka ut till min kompis på landet en vecka.

Ingrid stelnade till med nappflaskan i handen.

Jag måste få vila, Ingrid. På riktigt. Johan började packa sin väska. Jag får knappt någon sömn längre.

Som om hon sov mer? Hennes ögon gick i kors, men så fort hon lade sig hördes Melkers gråt. Och det var fjärde gången den natten.

Jag har också det jobbigt, viskade Ingrid.

Jo, jag vet att det är tufft för dig, sa han och tryckte ner sin favorittröja i väskan. Men jag har ett viktigt jobb, mycket ansvar. Kan ju inte möta kunder och se ut såhär.

Det var då Ingrid såg allting klart. Hon söndertrött i urtvättad morgonrock, håret på ända, ett skrikande barn i famnen. Han packade väskan och flydde bort.

Jag vill leva för mig själv och sova ut, mumlade Johan utan att tänka på henne.

Dörren slog igen.

Ingrid stod kvar mitt i lägenheten med Melker gråtande i famnen och kände hur allt inom henne föll samman.

Veckan gick. Sedan ännu en.

Johan ringde tre gånger och frågade hur det gick. Rösten distanserad. Som om han pratade med en bekant på avstånd.

Kommer på helgen.

Han kom aldrig.

Kommer i morgon, lovar.

Och ändå dök han inte upp.

Ingrid vaggade Melker, bytte blöjor, rörde ihop ersättning. Sov i halvtimmespass mellan matningarna.

Hur är det egentligen? frågade väninnan Sofia.

Jättebra, ljög Ingrid.

Varför ljög hon? Skammades hon? Skämdes över att Johan lämnat dem. Att hon var ensam med sin bebis.

Vad kunde vara värre? Men det mest intressanta började i ICA när hon mötte Johans kollega, Lena.

Var har du karln? undrade Lena.

Jobbar mycket.

Ja, alla män likadana så fort det kommer barn gömmer de sig på jobbet. Lena lutade sig framåt: Har Johan mycket resor i jobbet?

Vilka resor?

Ja, nyss var han ju i Malmö! På kurs. Han visade bilder och allt.

Malmö? När då?

Ingrid mindes att Johan inte ringt på tre dagar förra veckan. Han sa han varit upptagen.

Han ljög. Han var i Malmö.

Johan kom hem på lördagen. Med blommor.

Förlåt att jag varit borta så länge. Massor på jobbet.

Var du i Malmö?

Han stelnade med buketten.

Vem har sagt det där?

Det spelar ingen roll. Viktigt är varför du ljuger.

Jag ljuger inte. Jag ville bara inte göra dig ledsen över att jag åkte utan dig.

Utan henne? Hon hade ändå inte kunnat åka med Melker.

Johan, jag behöver hjälp. Förstår du? Jag har inte sovit på veckor.

Vi kan väl ta in en barnvakt?

Med vad då? Du ger ju inte ens pengar.

Hur menar du? Jag betalar ju hyran och el.

Och mat? Blöjor? Mediciner?

Han svarade inte. Till slut:

Kan du börja jobba igen? Åtminstone deltid. Onödigt att du bara är hemma. Vi tar in barnvakt.

“Du bara är hemma.” Som om det vore semester.

Ingrid lyfte Melker, såg på Johan och insåg: han älskar inte henne.

Aldrig älskat.

Gå.

Vart då?

Ut. Och kom inte tillbaka innan du vet vad som är viktigast: familjen eller friheten.

Johan tog sina nycklar och gick. Skrev efter två dagar: “Jag funderar”.

Och Ingrid sov fortfarande inte. Och tänkte.

Föreställ dig att du för första gången på flera månader blir ensam med dina egna tankar.

Mamma ringde:

Ingrid, hur är det? Är Johan hemma?

Han är på jobbresa.

Ljug igen.

Ska jag komma och hjälpa?

Jag klarar mig.

Men det var inte slut där. Mamma kom ändå.

Hur har ni det här? Hon såg sig omkring. Herregud, Ingrid, titta på dig!

Ingrid såg sig i spegeln. Ja, fantastiskt

Och Johan då?

Jobbar.

Klockan åtta på kvällen?

Ingrid teg.

Vad har hänt?

Och då grät Ingrid. På riktigt, som ett litet barn; högt, förtvivlat.

Han har gått. Säger att han vill leva för sig själv.

Mamma sa inget. Sen:

Usch, vilket svin.

Ingrid blev förvånad. Mamma brukade aldrig svära.

Jag har alltid tyckt Johan varit svag. Men inte så här illa.

Mamma, har jag gjort fel? Borde jag ha förstått honom bättre?

Ingrid, har du det inte svårt?

I mammas enkla fråga insåg Ingrid att hon bara tänkt på Johan. Hans trötthet, hans komfort.

Aldrig på sig själv.

Vad ska jag göra?

Leva. Utan honom. Det är bättre att vara ensam än leva med någon som gör dig olycklig.

Johan kom tillbaka på lördagen. Solbränd. Tydligen hade han “funderat” ute på landet.

Ska vi prata?

Ja.

De satte sig vid köksbordet.

Ingrid, jag fattar att du har det jobbigt. Men jag har det också tufft. Ska vi komma överens? Jag betalar pengar, hälsar på ibland. Men bor själv tills vidare.

Hur mycket?

Va?

Pengar. Hur mycket ger du?

Ehm, tio tusen.

Tio tusen kronor. Till barn, mat, mediciner.

Johan, stick.

Vad sa du?

Du hörde. Och kom aldrig mer.

Ingrid, jag försöker vara rimlig!

Rimlig? Fri vill du vara? Och min frihet då?

Och då sa Johan något som gjorde allt klart:

Men du har ju ingen frihet. Du är ju mamma!

Ingrid såg på honom: där var han, den riktiga Johan. Barnslig egoist. Han tyckte föräldraskap var en dom.

I morgon söker jag underhållsbidrag. En fjärdedel av din lön. Lagligt.

Du vågar inte!

Visst vågar jag.

Han gick, slog igen dörren. Och Ingrid kände plötsligt att hon kunde andas.

Melker grät. Men nu visste hon att hon skulle klara det.

Ett år gick.

Johan försökte komma tillbaka två gånger.

Ingrid, ska vi prova igen?

För sent.

Johan klagade på att Ingrid blivit kall. Men det var han som inte övertygade längre.

Ingrid fick hjälp av en barnvakt, började jobba som sjuksköterska.

På sjukhuset träffade hon läkaren Anders.

Har du barn?

Ja, en son.

Och pappan?

Han lever för sig själv.

De sågs. Anders tog med en leksaksbil till Melker. De lekte och skrattade tillsammans.

De började promenera alla tre i Vasaparken.

Johan fick veta det. Han ringde:

Barnet är ett år, och du umgås med andra män!

Och du, vad väntade du dig? Att jag skulle vänta på dig?

Men du är ju mamma!

Ja, och?

Han slutade ringa.

Anders var annorlunda. När Melker blev sjuk kom han. När Ingrid var som tröttast tog han med dem ut på landet.

Nu är Melker två. Han kallar Anders för “farbror”. Minns inte Johan.

Johan gifte sig. Betalar underhåll.

Ingrid är inte arg.

Nu lever hon också för sig själv och det känns fantastiskt.

Det viktigaste, insåg Ingrid, är att inte glömma sitt eget värde medan man försöker vara allt för andra. Att våga välja sitt eget välmående är den största gåvan, både till sig själv och till sitt barn.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

– Jag vill leva för mig själv och få sova ut, – sa min man och gick Tre månader – så länge varade detta vansinne. Tre månader av sömnlösa nätter då lille Max skrek så att grannarna bankade i väggen. Tre månader då Marina vandrade runt som en zombie med rödsprängda ögon och skakande händer. Och Erik gick runt i lägenheten lika butter som en regnmolnig novemberdag. – Fattar du hur jag ser ut på jobbet?! – fräste han en dag och synade sig i spegeln. – Påsarna under ögonen når ju nästan knäna. Marina sa inget. Hon matade sonen, vyssjade, matade igen. En evig rundgång. Och där någonstans gick Erik – hennes man, som snarare klagade än stöttade. – Hörru, kan inte din mamma komma och hjälpa till lite? – föreslog han plötsligt en kväll, nyvaken och avslappnad efter duschen. – Jag funderar på att dra ut till en kompis på landet en vecka… Marina blev stående med flaskan i handen. – Jag behöver vila, Marina. På riktigt. – Erik började packa idrottsväskan. – Jag har inte sovit ordentligt på evigheter. Och hon då – sover hon? Hon har knappt hunnit lägga huvudet på kudden innan Max börjar gallskrika. Fjärde gången den natten. – Det är jobbigt för mig också, – viskade Marina. – Jag fattar, – svarade han och tryckte ner sin favorittröja i väskan. – Men mitt jobb kräver att jag ser fräsch ut, har ansvar. Kan ju inte möta kunder med detta ansikte. Då hände något märkligt. Marina såg dem från utsidan: Hon, i flottigt nattlinne med risigt hår och ett skrikande barn på armen. Och han, packandes sin väska och på väg bort. – Jag vill leva för mig själv och få sova ut, – muttrade Erik utan att ens se på henne. Dörren slog igen. Marina stod kvar i lägenheten med den gråtande sonen och kände allt rasera inombords. En vecka gick, sen ytterligare en. Erik ringde typ tre gånger – undrade hur det gick. Lät avlägsen. Som om han pratade med en gammal bekant. – Kommer på helgen. Han kom inte. – Imorgon kommer jag, lovar. Inte då heller. Marina vyssjade en vrålande Max, bytte blöjor, blandade välling. Sov – på sin höjd en halvtimme mellan amningarna. – Har du det okej? – frågade hennes kompis. – Jo då, allt är toppen, – ljög Marina. Varför ljuger hon? Det är ju skamligt. Skamligt att bli lämnad av sin man, ensam med en bebis. Vad kan vara värre? Men det mest intressanta började på ICA – hon stötte ihop med Eriks kollega. – Var är din man då? – undrade Lena. – Jobbar mycket, – sa Marina. – Jaha. Alla karlar är likadana – så fort det finns barn gömmer de sig på jobbet. – Lena lutade sig fram: – Erik har visst ofta tjänsteresor, va? – Vilka tjänsteresor? – Han var ju precis i Göteborg på en konferens! Visade bilder till och med. Göteborg?! När då? Marina mindes: Erik hörde inte av sig tre dagar förra veckan. Sa att han hade mycket att göra. Lögner, han var visst i Göteborg och slappade. Erik dök upp på lördagen. Med blommor. – Ursäkta att jag inte varit här, det är så mycket jobb. – Var du i Göteborg? Han stelnade med buketten. – Vem har sagt det? – Spelar roll vem. Viktigt är: varför ljuger du? – Jag ljuger inte. Jag trodde bara du skulle bli ledsen för att jag åkte utan dig. Utan henne?! Hur skulle hon kunna åka någonstans med en bebis? – Erik, jag behöver hjälp. Kan du förstå det? Jag har inte sovit på veckor. – Vi kan anlita en nanny. – Med vad för pengar? Du ger ju inget. – Vadå ger inget? Jag betalar ju för lägenheten och elen. – Och till mat då? Blöjor? Medicin? Han teg. Sen: – Du kanske kan börja jobba igen? Bara halvtid? Varför sitta hemma? Då kan vi ha råd med barnvakt. Sitta hemma? Som om hon latar sig! Marina tog sin son, tittade på Erik och insåg plötsligt: den här mannen älskar mig inte. Inte alls. Aldrig gjort det. – Gå. – Vad säger du? – Ut. Och kom inte tillbaka förrän du vet vad som är viktigast för dig: familjen eller din frihet. Erik tog sina nycklar och gick. Var borta två dagar. Sen smsade han: “Jag tänker”. Marina sov inte. Hon tänkte också. Tänk att för första gången på månader få vara ensam med sina egna tankar. Mamma ringde: – Hur går det, gumman? Erik är väl hemma? – På tjänsteresa. Hon ljög igen. – Ska jag komma och hjälpa dig? – Det löser sig. Men mamma kom ändå. – Hur har ni det? – Hon såg sig omkring. – Herregud, Marina, du borde se dig i spegeln! Marina sneglade i spegeln. Ja, fantastisk syn. – Var är Erik? – Jobbar. – Klockan åtta på kvällen? Marina var tyst. – Vad händer egentligen? Då började Marina gråta. På riktigt. Högt och förtvivlat. – Han har gått. Säger att han vill leva för sig själv. Mamma var tyst. Sen: – Vilken skitstövel. Riktigt usel. Marina blev chockad. Mamma svor ju aldrig. – Jag har alltid tänkt att Erik är svag. Men så här mycket? – Mamma, kanske är det mitt fel? Borde jag försökt förstå mer? – Marina, har du det inte tungt? Av den enkelheten insåg Marina: hon hade hela tiden bara tänkt på Erik. Hans trötthet, hans bekvämlighet. Om sig själv – inte ett ord. – Vad ska jag göra? – Leva. Utan honom. Bättre ensam än med en sån. Erik kom tillbaka på lördagen. Solbränd. Tänkte väl på landet. – Ska vi prata? – Ja. De satte sig vid köksbordet. – Marina, jag fattar att det är tungt för dig. Men det är tufft för mig också. Kan vi inte komma överens? Jag hjälper till med pengar, hälsar på… men bor själv tills vidare. – Hur mycket? – Va? – Pengar. Hur mycket? – Typ tiotusen i månaden. Tiotusen. Till bebis, mat, medicin. – Erik, dra åt skogen. – Va?! – Du hörde mig. Kom inte tillbaka. – Jag föreslår en lösning! – Lösning? Du vill ha frihet? Var är min frihet? Då sa Erik det som förklarade allt: – Du har väl ingen frihet – du är ju mamma! Marina betraktade honom: där hade hon den riktiga Erik. En barnslig egoist som tror att moderskap är ett straff. – Imorgon ansöker jag om underhåll. En fjärdedel av lönen. Det är lagen. – Du gör det inte! – Jo, det gör jag. Han gick ut med ett brakande ljud. För första gången kändes det som luften blev lättare att andas. Max grät. Men nu visste Marina: det skulle ordna sig. Ett år gick. Erik försökte komma tillbaka två gånger. – Marina, ska vi försöka igen? – För sent. Erik gnällde om att Marina var elak. Inte särskilt övertygande. Marina skaffade nanny och jobbade som undersköterska. På jobbet träffade hon läkaren Andreas. – Har du barn? – Ja, en son. – Och pappan? – Lever sitt eget liv. Hon presenterade dem. Andreas kom med en leksaksbil till Max. De lekte och skrattade. Nu blev det ofta promenader i parken alla tre. Erik fick veta. Ringde: – Barnet är ett år, och du är med nya killar! – Vad trodde du? Att jag skulle vänta på dig? – Men du är ju mamma! – Ja, det är jag. Vad spelar det för roll? Sen ringde han aldrig mer. Andreas var annorlunda. När Max blev sjuk – kom han direkt. När Marina var helt slut – tog han med dem ut till landet. Nu är Max två år. Kallar Andreas för “farbror”. Minns inte Erik. Erik har gift sig. Betalar underhåll. Marina är inte arg. Hon lever också för sig själv nu. Och det känns fantastiskt.
“Ju äldre vi blir, desto mer blir vi för lata för att duscha” – om mitt samtal med en kvinna på 70 år