Allt ska delas lika
Linnea, vi måste prata om dina utgifter. Eller, vi måste prata om hur slösaktig du är.
Linnea stelnade till med kaffekoppen halvvägs till munnen. Klockan var sju på morgonen, hon hade knappt hunnit vakna, och redan stod Niklas i köksdörren som en domare beredd att avkunna dom.
Vilka utgifter? Och varför slösaktig? Hon tog ändå en klunk, men kaffet smakade plötsligt som dunkelt vatten.
Du spenderar för mycket på dig själv. Varenda vecka dyker det upp nya påsar, nya kartonger. Klänningar, hudkräm för fem tusen spänn.
Linnea satte långsamt ner koppen på bordet. Vilket sätt att vakna på, utan någon “god morgon, älskling”.
Krämen kostade tre tusen, om vi nu ska vara petiga. Och inte varje vecka kanske en gång varannan månad.
Linnea, vi har ju gemensam ekonomi.
Han lät som en SFI-lärare som förklarade multiplikationstabellen för någon som inte kan ett ord svenska. Linnea bet ihop käkarna. Räknade till fem. Det hjälpte inte.
Niklas, vill du att jag påminner dig hur mycket du lägger på bilen varje månad?
Han rynkade pannan. Han hade absolut inte väntat sig moteld såhär tidigt på morgonen.
Det är ju annat.
Klart att det är annat! Bensin, biltvätt, nån sorts tillsatser, försäkring, service två gånger per år. Jag har aldrig ens suttit bakom ratten på din Volvo. Inte en enda gång.
Jag pendlar ju till jobbet med bilen. Niklas korsade armarna. Det är ett arbetsverktyg.
Linnea började skratta. Det lät inte glatt, mer som att nerverna krackelerade.
Arbetsverktyg? Seriöst? Vad tror du kläder och smink är för mig då? Lekfulla kuriositeter? Jag sitter på kontor, träffar kunder. Jag kan inte dyka upp i urtvättad t-shirt och narig hud.
Man kan ju… vara mer sparsam bara?
Visst kan man. Linnea nickade. Ska jag gå på kundmöten i samma kavaj i tre år? Och du kan ju sälja Volvon och köpa en gammal Saab. Den tar dig ju fram till jobbet den också, eller hur?
Niklas öppnade munnen, stängde den. Gned sig mellan ögonen.
Nu är du orättvis.
Nej, nu är du orättvis. När det gäller dina utgifter är det plötsligt “investeringar”, men när det gäller mina är det “slöseri”. Väldigt smidiga räknesätt du har.
Han stod kvar några sekunder till, skakade på huvudet och försvann ut ur köket. Linnea hörde ytterdörren slå igen.
Kaffet var nu iskallt. Hon hällde ut det i vasken och lutade pannan mot de svala, blanka kakelplattorna ovanför diskbänken.
Vilken drömstart på dagen. Strålande…
På jobbet höll Märta nästan på att sätta skagenröran i halsen när hon hörde historien.
Vänta, sa han verkligen det? Så där på morgonen?
Linnea petade disträ i en kall pannbiff i lunchlådan. Magen hade varit ur funktion hela dagen, och den var det fortfarande.
Jajamensan. Jag hann inte ens dricka upp kaffet.
Klassiker. Märta lutade sig bakåt i stolen och smalnade på ögonen. Mitt ex började också så. “Allt ska delas på hälften, rättvist och modernt”. Men…
Och?
Jag räknade ihop, sa: du äter ju dubbelt så mycket som jag! Jag tar fil till frukost, du fyra mackor och omelett. Jag äter lunchsallad, du två varmrätter. Så betala lite mer då, herr Rättvis.
Linnea smålog. Märta hade alltid stenkoll på argumenten, hon borde blivit advokat.
Vad sa han då?
Han gick omkring och samlade kvitton tre dagar med miniräknaren. Sen tystnade han. Efter en månad gjorde vi slut.
På grund av det?
Nja, snarare ett symptom. Märta ryckte på axlarna och återgick till skagenröran. När en kille börjar räkna dina pengar är det som att han redan har checkat ut. I sitt huvud har han flyttat.
Linnea sade inget. Märtas ord träffade för obehagligt rätt.
Kvällen gick långsamt. Hon hoppade av tunnelbanan en station tidigare, strosade tyst genom Hammarbyhöstens råa luft. Asfalten luktade blöt tång och lite vemod. Hem vill hon inte.
Lägenheten tog emot henne med en isande tystnad. Niklas var inte hemma. Hon bytte om, tog ut kyckling och rotfrukter, började laga mat på autopilot skära, salta, lägga upp. Huvudet var tomt, det var nästan skönt.
Niklas kom hem vid åtta-tiden. Han kikade in i köket, stannade i dörren.
Har du slösat något idag?
Linnea vände sig inte ens om. Rörde om bland morötterna.
Nej. Inte köpt någonting alls.
Han nickade och försvann för att byta om. Linnea dukade. Två tallrikar, sallad, kyckling med rotfrukter. Allt som vanligt förutom att portionerna var mindre än vanligt. Kylen var halvtom och hon vägrade gå till butiken.
De åt. Niklas tittade på sin tallrik, sedan på Linneas.
Varför är det så lite mat?
Linnea lade varsamt ner gaffeln i kanten av sin tallrik. Hon såg på mannen länge, med ett nästan stilla leende.
Du ville ju ha allt lika. Nu är allt exakt på hälften.
Niklas blinkade. En, två gånger. Gaffeln stannade mitt i luften.
Vad menar du?
Jag har lagat mat och delat allt rakt av. Det där är din del. Linnea nickade mot hans tallrik. Jag har dessutom så det räcker till frukost. Du får lösa din. Vi har ju gemensamma matvaror, och nu måste ju minsta potatis delas på två annars blir det orättvist.
Niklas lade ner gaffeln. Kinderna blossade.
Linnea, det här känns… skevt.
Skevt? Linnea höjde på ögonbrynen och lutade sig bakåt. På vilket sätt skevt? Det var ju såhär du ville ha det. Jag bara delar.
Det var inte såhär jag menade!
Nähä, du menade att det bara var mina utgifter som skulle kapas, inte dina?
Han svarade inte. Linnea såg hur han febrilt letade efter argument och inte hittade några.
Förresten, hon tog sitt glas vatten hur mycket pengar lade du på bensin idag?
Va? Vad har det med saken att göra?
Bara undrar. Hur mycket?
Han grymtade, räknade tyst.
Tja… tvåhundra, kanske. Tvåhundrafemtio max.
Okej, vi säger tvåhundra. Linnea reste sig. Vänta.
Hon gick ut i hallen. Niklas hörde hur skåpet öppnades, något prasslade. Linnea kom tillbaka med hans plånbok.
Vad gör du nu? sa han halvt stående.
Hämtar min halva.
Hon öppnade lugnt plånboken, tog ut tvåhundralappen, vek den prydligt och stoppade den i byxfickan. Niklas tittade med öppen käke.
Linnea, menar du allvar?
Helt och hållet. Hon lade tillbaka plånboken framför honom. Har du köpt bensin för tvåhundra, ska jag också ha tvåhundra att spendera på vad jag vill. Helt rättvist, hälften var. Din idé.
Det är ju galet!
Det var du som ville ha det så, Niklas. Jag ser bara till att systemet fungerar. Linnea log och satte sig igen. På det här viset sparar jag till en ny tröja.
Niklas teg. Hans käke malde, ett stort blodkärl bultade i tinningen, men han sa inget. Linnea åt vidare, nöjd.
Resten av middagen gick i total tystnad.
Veckan segade sig fram. Linnea lagade mat på grammet rätt varje kväll. Niklas granskade sin tallrik, såg på hennes, rynkade pannan men sa ingenting. Varje morgon frågade Linnea hur mycket han skulle köra bil, varje kväll tog hon ut “sin halva”.
På onsdagen började Niklas åka tunnelbana till jobbet.
På fredagen såg han ut som en utsvulten varg.
Till lördagen hade Linnea nästan tretusen kronor i en separat kuvert. Niklas hade börjat köpa extra snacks på jobbet det blev för lite hemma. Linnea visste, hon räknade pengarna i hans plånbok redan på måndagskvällen. Hälften är hälften.
På lördagsmorgonen satt Niklas med tekoppen i köket. När Linnea kom in såg hon de mörka skuggorna under hans ögon.
Linnea… Han harklade sig, strök handen över nacken. Jag hade fel. Förlåt mig.
Linnea hällde upp kaffe, satte sig mitt emot. Värmde händerna runt koppen och väntade.
Det här är knäppt, verkligen knäppt. Jag läser nåt slags bloggar och får för mig att vi ska börja dela allting strikt. Kan vi inte bara släppa det?
Det kan vi. Linnea log lätt. Men glöm inte, jag har inte ens räknat på allt hushållsarbete jag gör.
Vilket arbete?
Göra mat, städa, tvätta, stryka. Om jag tog marknadspriser på sådant skulle du vara skyldig mig minst tretusen till.
Niklas satte i halsen. Hostade och grep efter en servett.
Jag tänker inte kräva det. Linnea drack ur och såg på honom över koppen. Men då slutar du med bokföringen hemma. Okej?
Okej, sa Niklas snabbt. Jag lovar. Inga fler tabeller.
Bra.
Linnea sträckte sig efter en kanelbulle och log. Niklas såg på henne som någon som undvikit en olycka med en hårsmån.
Och Linnea tänkte att ibland måste man ta en mans idé hela vägen ut i det absurda. Då släpper den. Då kan man både rädda äktenskapet och vinna tjafset. Enkel huvudräkning, svensk version.
