27 januari
Mormor, får jag bo hos dig ett tag? snyftade Elin, min dotterdotter, när hon dök upp i dörren. Jag orkar inte längre vara kvar hos honom.
Självklart, älskade unge, stanna hur länge du vill, svarade jag och drog henne in i min famn. Är det Samuel igen?
Han gör mig illa, sade Elin tyst och tårarna rann nerför kinderna. Men mamma tillåter mig inte att lämna honom, hon vill inte hamna i bråk med hans föräldrar. Men jag har inte krafter kvar.
Min svärdotter, Gunilla, har jag aldrig varit förtjust i. Iskall och beräknande, alltid med blicken fäst vid egna vinningar och yta istället för känslor, särskilt andras. Det var hon som pressade Elin att gifta sig med Samuel mest för att hans pappa har en högt uppsatt position i Uppsala kommun.
Slår han dig? frågade jag.
Han slår mig, grät Elin.
Vet din mamma och pappa om det? undrade jag.
De vet, snyftade hon, och ändå får jag inte lämna honom. De säger att jag skämmer ut dem inför bekanta om jag lämnar Samuel. Och att jag får skylla mig själv, att jag borde vara medgörligare. Men hur vara medgörlig med någon som är så elak? Jag vill inte mer, mormor.
Då behöver du inte det heller, sade jag och smekte hennes hår. Stanna hos mig, jag pratar med din mamma och pappa.
När jag ringde Gunilla exploderade hon direkt i telefonen: Vad menar du med att Elin lämnat sin man?! Hon ska tillbaka hem omedelbart!
Lugna ner dig, svarade jag bryskt. Elin kommer inte tillbaka.
Vet du hur mycket vi lagt på bröllopet? fick jag höra, högröstat och upprört. Samuel har fin familj, nu gör hon oss till åtlöje!
Du pratar om skam, men tror du inte det är du som står för den? Jag har fått nog av dina utspel, sade jag och lade på.
Jag ringde sedan min son, Mats:
Visste du att den där karln slår Elin? frågade jag strängt.
Jaa, alltså… har väl hört något men vet inte, Elin har ju alltid varit känslig, mumlade Mats.
Allvarligt? Står du verkligen och mesar med sånt? höjde jag rösten. Din dotter blir slagen av sin man och du står där och ursäktar honom?
Vad ska jag göra? Det är ju hennes man, sade Mats.
Du borde ge honom en rejäl utskällning! fräste jag. Så han aldrig glömmer. Elin ska veta att hon inte är ensam.
Låt dem lösa det själva, muttrade Mats.
Det är tydligt, allting har ni vägt mot er egen bekvämlighet, sade jag och lade på.
Två dagar senare dök hela klanen upp: Mats, Gunilla och Samuel alla på rad.
Elin ska tillbaka till sin man omedelbart! började Gunilla.
Elin behöver ingenting och allra minst gå tillbaka till honom, svarade jag. Är hon något mindre värd för er för att hon står upp för sig själv? Vad är det för sorts föräldrar ni är?
Det är bara du som orsakar allt detta kaos! anklagade Gunilla. Jag tänker inte riskera vår relation med Samuels pappa för hennes skull.
Låt först Samuel lära sig att man aldrig får slå en kvinna, sade jag och såg kallt på honom.
Samuel såg ner i marken, men Gunilla fortsatte: Han slog henne inte hårt, och sådant händer ju i alla relationer.
Mats, tycker du det är okej? frågade jag min son.
De får reda ut det själva, svarade han. Elin är ju lite känslig…
Jag gav Mats en örfil, sedan en åt Gunilla och Samuel med. Alla stirrade chockat.
Det där var av omtanke. Vadå, blev ni ledsna? Ja, ni har ju så känslig natur. Då är det bäst ni går hem och jobbar på er karaktär.
Jag öppnade dörren och föste ut dem.
Ta med er Samuel också. Och säg till hans far att han bör ta sitt faderskap på lite större allvar. Och Gunilla; så gärna du vill närma dig Samuels pappa gifta dig med sonen själv då!
Jag sätter aldrig min fot här igen! skrek Gunilla där hon försvann nedför trappan.
Inte mig emot, muttrade jag. Du har aldrig klarat av att vara svärdotter eller mamma.
Jag stängde dörren, gnuggade händerna och såg på Elin som gömt sig på rummet.
Lär dig ta hand om dig själv, Elin. I livet kommer det alltid finnas de som försöker köra över en, men att leva för andras skull är att sluta leva på riktigt. Tack får du ändå aldrig.
Gunilla rasade hemma.
Du måste få din tokiga mamma att sluta lägga sig i vårt liv! Vad ska folk tänka om Elins skilsmässa? Vår dörr till de där fina människorna är stängd om hon lämnar!
Vad har du för behov av de där människorna? Fattas dig något? suckade Mats.
Ja! skrek Gunilla. Status, pengar, makt! Jag vill stå över mängden, vill att folk avundas mig.
Mats blev trött enda in i märgen. Han hade alltid haft svårt för konflikter och hade lättast för att ge med sig.
Nästa dag kom Mats hem till mig.
Och be mig om din dotter tillbaka gör du inte, sade jag direkt i dörren.
Jag vill bara bo här ett tag. Jag orkar inte skriket där hemma längre, sade han.
Du får skylla dig själv. Du har aldrig lärt dig säga ifrån. Därför trampar Gunilla på dig, sade jag rättframt.
Mats nickade. Elin satte sig bredvid honom och la huvudet på hans axel. Hon visste hur Gunilla styrt och tryckt ner hennes pappa hela livet.
Tur Elin hann lämna sådant liv, sade jag och såg min dotterdotter i ögonen. Era liv, era val. Endast era beslut avgör hur ni får det. Lär er det nu.
De nickade båda två, och jag konstaterade: Lärorik väg kvar, minsann.
Mats packade sina saker och meddelade Gunilla att han flyttar ut. Hon mötte det med skrik och krossade koppar.
Samuel ringde Elin varje dag, först med böner, sedan med krav och hot. Hon stod på sig aldrig tillbaka. Hon hade nya planer nu.
En vecka senare stod Samuels pappa, Henrik, på min trappa. Har ni alla blivit tokiga? En flyr från man, en från fru! Ska ni förstöra era liv för ingenting? Och du, Inga-Lisa, sluta dalta med barnungarna!
Jag rätade på ryggen. Och vem är du att förklara för mig hur jag ska leva? Gå hem och lär din son hyfs istället!
Jag har redan pratat med honom, han lovar bättring, Henrik sade mer dämpat.
Bättre hade varit om du lärt honom innan, svarade jag.
Måste ni förstöra flickans rykte? Samuel älskar henne och skäms vi blir utpekade. Jag kan säga att hon blev lämnad för att hon var lat. Eller slarvig.
Försök du, Henrik. Då kan jag alltid berätta om när du kissade på dig i lågstadiet. Det vore en nyhet det med en höjdartyp som… ja, du fattar.
Henrik bleknade. Det berättar du väl inte?
Jag var hans lågstadielärare. Alla hade trott på mig om jag velat påstå något, sant eller inte.
Det beror på hur du sköter dig, svarade jag allvarligt.
Han drog på munnen. Ni vinner!
Och du fixar en spa-weekend för mig och Elin, “för att släppa livets bekymmer”. Samtidigt sprider du ryktet att Elin är hos sin mormor för att hjälpa till.
Henrik tänkte, men insåg att han inte kunde gå emot mig. Ni får er weekend. Och ni har rätt. Jag borde ha varit bättre far.
Du, lev efter ditt eget samvete, inte vad folk säger, sade jag.
Henrik gick. Spa-resan fixade han dagen efter. Respekten för mig bestod; och Elin gillade han, men sörjde att hans son inte klarade att behålla henne.
Skilsmässan mellan Elin och Samuel tog ett år och gick då ganska lugnt till; båda hade ny partner. Elin gifte om sig, bor nu med man och två barn och har tagit hem mig, som jag en gång tog hand om henne.
Mats och Gunilla är fortfarande gifta fast han bor hos mig.
Livet lärde mig: man måste skydda sig själv, stå på sig och våga sätta gränser. Annars gör någon annan det åt en, på deras villkor. Och tacksamhet? Det får man ge sig själv.
