För två år sedan började jag packa min resväska. Både min och mitt barns. Jag installerade ett bilbarnstol i bilen. Jag tog med mig en liten värmefläkt. Sedan körde jag till tingsrätten för att hämta ut beslutet om vårdnad.
Några timmar senare var jag på väg till min sons rum. Det var dagen då vi skulle återförenas. Hela den veckan hade jag kört sex mil enkel väg för att träffa honom och sedan återvända hemen lång och utmattande vecka.
Han var så liten då. Jag brukade lägga Edvin på magen och fantisera att han låg kvar i min famn, som om han alltid hade varit min egen. Det kändes som om han tänkte likadant. Då var han lugn och trygg.
Adoptivfamiljer i Sverige kallar denna dag för Svalans Dag. När familjen får en efterlängtad ny medlem fylls huset av glädje. Föräldrarna får ett nytt syfte med livet, och barnet får föräldrar. Barnet får ett hopp om ett vanligt liv.
För min del tog det månader innan jag verkligen kunde känna min dotter som min egna, innan jag accepterade henne. Med min son gick det däremot mycket fortare. Hjärterummet för honom blev till på bara några dagar. Och så blev även huset hans hem. Jag kan fortfarande inte begripa hur hans biologiska mamma kunde fatta ett sådant beslutatt lämna bort honom utan ens en sista blick. Om hon bara hade tittat på honom en enda gång, kanske allt hade varit annorlunda. Han var omöjlig att inte älska. Kanske var det meningen att han skulle komma till mig. Att han var min ödesgåva.
Jag kallar honom mitt mirakelbarn. Han har en vänlighet och glädje som smittar. Må Edvin få växa upp lycklig. Min Edvin. Det är min största ära att få vara din mamma.
Livet har lärt mig: ibland hittar vi inte familj genom blod, utan genom hjärtats val och omtanke. Och i det, ligger den djupaste kärleken.
