Det där är ju Eriks barn…
Den här berättelsen utspelade sig för inte så länge sedan, i en trivsam lägenhet på fjärde våningen i ett niovåningshus i Uppsala. Här bodde en arbetande pensionär, en ensam kvinna vid namn Barbro.
Hennes liv var av den sorten som inte bjöd på några större överraskningar eller dramatik. Allting flöt på: pension, extrajobb, väninnor, resor till barnbarnen i Malmö och besök hos hennes åldrande mamma som bodde själv.
Den där dagen var precis som alla andra. På morgonen ringde Barbro till sin mor och frågade hur hon mådde.
Ja, en vanlig dag. Barbro jobbade extra på ett privat vårdcenter, varannan helg hon tog emot samtal från patienter och förde journal. Och så idag… Dagens uppgift: laga mat och gå till gamla mamma det där dagliga, småtråkiga ritualen man suckar åt men ändå sköter. Nåja, två gårdar bort bara, ingen stor sak. Mat fanns redan hos mamman: gårdagens ärtsoppa och hembakt bröd. Men mammas femte våning, utan hiss… Ack!
Därtill kom mammans ständiga klagan. Att höra om symptomen, åkommor och smärtnivåernas toppar och dalar kunde vara tröttande, särskilt när inga svar egentligen önskades. Mamman hade ju redan själv ställt alla diagnoser och kompletterat med grannars historier och råd från Malou von Sivers på TV.
Barbros egna råd räknades knappt trots att hon arbetat fyrtio år som operationssjuksköterska på Akademiska i Stockholm.
Vad vet du egentligen? Allt det där med skalpeller och knivar hjälper inte min rygg!
Och så måste hon gå till Coop på vägen, ta ut soporna, och när hon stod vid hallens spegel för att lägga lite läppstift såg hon plötsligt yngre ut än sina dryga sextio smala skrattrynkor vid ögonen, pigga blå ögon, en kort askblond frisyr och stora örhängen i silver. Råglimpa till mamma, nu fick hon inte glömma det.
Då ringde det på dörren. Trapphuset hade porttelefon. Vem kunde det vara? Kanske grannen Inga hon brukade komma förbi på kaffe ibland.
Barbro, med läppstiftet i handen, öppnade dörren.
Där stod en smal, ljushårig ung flicka med hästsvans, prickig t-shirt, lång kofta och jeans, bar en ryggsäck, och i famnen ett spädbarn insvept i en brun filt. Allt det där mindes Barbro långt senare. Just i det ögonblicket såg hon bara flickans ansikte och barnet i famnen, innan flickan tryckte barnet mot henne och mumlade hastigt:
Det här är till er!
Barbro tog mekaniskt emot bebisen med läppstiftet fortfarande i handen. Hon kände tyngden, såg ner… herregud, ett riktigt barn! När hon tittade upp sprang flickan redan nerför trappan.
Barbro steg ut och hann precis höra:
Det är Eriks barn, jag måste plugga…
Dörren där nere slog igen.
Barbro stod kvar en stund och väntade, hoppades att flickan skulle komma tillbaka. Men nej. Hon gick in i hallen, såg på sopkassen och tänkte, onödigt nog, måste komma ihåg att ta med den när jag ska till mamma.
Där stod nu också en främmande påse; när den hade ställts dit hade Barbro inte ens märkt.
O, gode Gud! Det är… ett barn! Och vad hade hon sagt? Eriks barn? Barbro satte sig på soffan, barnet i famnen och tankarna gick. Erik? Men hennes enda son hette ju Sven. Bor med fru och barn i Malmö. Hennes man, Ove, hade varit död i fem år.
På soffan vaknade barnet till. Barbro vecklade försiktigt ut filten: en pytteliten flicka i beige trikådräkt, kanske en månad gammal, med en napp som såg ut som en liten groda.
Ja lilla vän, så liten du är viskade Barbro och barnet smackade med munnen och slumrade om.
Hon öppnade den främmande påsen: två nappflaskor, en burk pulverersättning, blöjor och ett par små kläder.
Barbro väntade ännu, övertygad om att flickan snart skulle komma tillbaka, be om ursäkt, ta tillbaka barnet och så skulle allt vara vanligt igen: sophämtning, mjölk från Coop och gårdsbesök hos mamma.
Hon la sista lagret smink, spanade ut genom fönstret efter flickan. Vad var det här egentligen? Efter en stund började barnet gråta. Barbro stod rådvill fick hon ens klä av och mata barnet? Hon gick tillbaka till fönstret, inväntade flickan.
Men till sist måste dräkten av. Under trikån en pyjamas och en tunn väst. Undan för undan kom ansvaret över Barbro. Flickan hade lämnat henne ett barn!
Erik, Erik…
Sven hade varit en riktig trubbelmakare som ung Barbro hade bannat honom många gånger för korta förhållanden men sen han gift sig verkade han lycklig, om än upptagen av sitt företag och familjen. Tung period, men nu lättare lånen betalda, ny Volvo, barnen vuxna.
Ja du lilla vän, nu byter vi blöja, inte gråta mumlade Barbro.
Men vad nu hade mamman verkligen bara övergett henne? Med vana händer bytte Barbro blöjan, höll bebisen intill sig och gick till köket för att blanda ersättning efter instruktionen på burken.
Det ringde. Barbro försökte jonglera flaskan och luren:
Du svarar aldrig i telefon! Mammas röst.
Jag är inte på Coop än, mamma.
Glöm inte päronen! Men inte de senaste, utan de där rödgula från förra veckan.
Jodå, mamma.
Flickan gnällde i Barbros famn. Avbröts av mer päronprat. Slutligen la Barbro på.
Kolven på flaskan tyckte hon var för het, kylde den under vatten. Flickan åt, blundade nöjt och smackade. Barbro kände en oväntad värme strömma genom sig hur länge sen hade hon fått ta hand om en sådan liten?
När flickan slumrat ringde Barbro Sven inget svar. Hon bestämde sig för att vänta inte besvära honom i onödan. Dessutom hoppades hon att flickan kom tillbaka. Hon verkade inte vara asocial snarare en osäker student, smal och vek.
Berätta för mamma? Nej, det skulle bara bli oro, utrymda spekulationer, skräckscenarier.
Barbro ringde istället sitt barnbarn Gustav och fick reda på att pappa Sven var ute på landet och la om vattenledningar, där mobilen inte fungerade. Skulle inte vara hemma förrän övermorgon, men allt var bra.
Jaha, där ser man! muttrade Barbro. Hon förstod att Sven ofta reste och berättade ogärna för mamma om sitt flackande liv. Men för en gångs skull hade hon verkligen behövt prata!
Hon ringde svärdottern Stina och bad henne be Sven ringa så fort han kunde.
Ska jag hälsa något? undrade Stina.
Nej, bara att jag väntar hans samtal.
Mamma, jag har stukat foten, kommer inte idag, ljög Barbro i nästa samtal till mamman, men du har soppa och bröd…
Mamman suckade, frågade ut, hotade att komma själv (men fem trappor!) och ringde sedan fem gånger till för säkerhets skull.
Efter det bytte Barbro om till mjukt hemmaplagg och satte sig bredvid flickan och filosoferade stilla. Hennes tankar var grumliga när hon tog emot flickan, men kanske var det så för många här och där släpper någon sitt barn vid en dörr…
Varför kontaktade hon inte polisen direkt? Rädslan för sonen, naturligtvis, även om han inte hette Erik. Men tänk om. Och så orken: hela proceduren med anmälan. Dessutom var det något i flickans blick som dröjde sig kvar inte brottslig, bara förtvivlad.
Hon ringde väninnan Marianne.
Marianne, nu ska du höra någon har lämnat ett spädbarn hos mig…
Marianne blev inte chockad, snarare metodisk: Lugn, vi reder ut det här! Vi måste leta rätt på denne Erik. Någon sådan i trappuppgången?
Ingen aning det är över femtio lägenheter.
Marianne gick runt och knackade. Inte ett ord om barnet, istället undanflykten “viktigt brev till Erik”.
Jag har det! Hon stormade in, men Barbro varnade: Lite tyst, flickan sover!
På sjätte våningen bodde tydligen en Erik, enligt hyreslistan. Fladdrande hjärtan, de stegade dit och knackade. En äldre dam öppnade dörren. “Erik!”, ropade hon trött bakåt.
En pojkman, kort och skäggig, dök upp: Kommer ni angående surfplattan?
Nej, men en annan sak… Barbro har fått ett barn… någon måste ha tagit fel på lägenhet, sa Marianne.
Barn? Jag? Nej, jag har inga barn.
De stod där handfallna. Marianne fortsatte truga, men pojken förstod ingenting.
Ursäkta oss, då gick vi nog fel, sa Barbro.
Erik erbjöd sig att hjälpa till med att sprida ett inlägg på nätet, men Barbro avböjde snabbt att ringa 112 var snarare det rätta.
Till sist ringde Stina: stressad, barnens aktiviteter krävde henne. Sven hade ringt; han mådde bra.
Barbro tänkte: “Imorgon ringer jag faktiskt polisen.” Men när hon lagt sig dröjde den unga flickans ansikte kvar. Vad skulle hända om Barbro anmälde barnet? Hela natten vakade hon över flickan, vaggade henne när hon vaknade, blandade flaskor. Framåt gryningen somnade de båda.
Telefonen väckte Barbro mamma undrade efter päron och besök. Barbro tittade ut genom fönstret och sedan på flickan.
Ja, jag kommer.
Barn behöver frisk luft, tänkte Barbro och slängde en sjal om axlarna, la flickan i bärsele och gick ut. Flickans kläder var nya och fina. I affären kände Barbro sig nästan glad sällskap igen, inte bara ensam. Bara… mammas trappor.
Vad är detta? mamma dånade när hon såg barnet.
Vaddå, det är lilla Malins barnbarn. Jag är barnvakt medan hon klipper sig.
Och hur är det med foten?
Jo, mödan har gått över.
De beundrade flickan tillsammans. Inga klagomål på ryggont idag. Mamma log och pillade på barnets fingrar.
Vad heter hon då?
Jag glömde fråga, lånade henne bara en timme.
Hur kan man ta emot barn utan att ens veta namnet? mamman skakade huvudet.
På väg hemåt funderade Barbro över flickans namn. Varför, det visste hon inte, men det kändes viktigt.
Väl hemma fick hon ett sms: Sven tillgänglig! Hon satte sig i soffan med flickan i famnen och ringde genast.
Vad är det nu, mamma? Jag är ju gift!
Efter Barbros yviga förklaring tystnade han.
Jag heter Sven du döpte mig själv! Det måste vara något misstag. Ring polisen. Vill du att jag ringer?
Nej, nej. Jag gör det. Vi var ute, jag köpte ny ersättning… Vi tar det imorgon.
Ring polisen mamma! Jag oroar mig…
Var inte orolig, bara inbillat mig saker. Flickan är så söt…
Barbro lyssnade inte på sonen bytte blöja, mixade ersättning alla dessa sysslor! När hon tänkt igenom allt skulle hon ringa Marianne. Måste man verkligen lämna ifrån sig en sån liten? Undra på vilken mottagning de skulle placera henne, tänkte Barbro, och kände i hjärtat att bättre än hos henne, fick flickan det väl aldrig.
Men imorgon hade Barbro sitt skift och dessutom: det här var ju faktiskt olagligt, att behålla någon annans barn utan att anmäla…
Hon suckade. Trött, men dagar rika på händelser.
Mot natten, när hon och flickan somnade om, väcktes Barbro av att det ringde på dörren.
Vart tog hon vägen? Har ni lämnat bort henne? Varför sa ni inte…?
På tröskeln stod den förvirrade mamma, samma flicka som lämnat barnet. Ögonen var panikslagna, hon frös i t-shirt och shorts. Hon flämtade, grät nästan.
Ni berättade ju inte… att det inte var ni, snubblade hon fram.
Kanske därför att det ändå var jag, svarade Barbro, och ni försvann ju så snabbt.
Men var är hon? Vet ni var?
Ja, hon ligger och sover på min säng.
Barbro pekade på sovrummet, och mamman steg in. När hon såg sin dotter föll hon ner på knä på mattan och grät så det skar i hjärtat Barbro fick lyfta upp henne, ge henne te och choklad.
Ät nu. Lite choklad, annars tuppar du av, manar Barbro som gammal sjuksköterska.
Mellan snyftningarna kom det fram. Flickan hette Elin, mamman hette Maja. Hennes berättelse var kär i all sin enkelhet: en sommarförälskelse med Erik, en student från stan, som lovade mycket men försvann efter nyår. Alla trådar till honom var kapade ingen i Uppsala visste var han tagit vägen. Hemma i byn i Norrland hade pappan kallat henne otrevliga saker och dragit in pengarna. Hon kunde inte bo kvar hemma, och när hon födde Elin var det i ensamhet i Uppsala.
Tiden rann, stöd utifrån torkade bort, pengarna försvann. Hon mindes Eriks ord om att hans mamma skulle hjälpa. Desperat gick hon till den adress hon minns men råkade ta fel niovåningshus…
Senare, när hon berättade för Erik på nätet (han bodde numera i Göteborg!), visade det sig att han aldrig hört om något barn. Förkrossad, sprang hon samma dag tillbaka, rädd och förtvivlad, innan Barbro hunnit anmäla något.
Jag såg Eriks mamma på bilder, och du är så lik henne din frisyr, ditt sätt… Ack, vad har jag gjort!
Du vet vad man säger, log Barbro snett, den största dumheten är att skapa något vackert och sedan förneka det. Jag funderade igår: vilken mor kan lämna en sådan liten skatt? Men nu ordnade det sig ska du gå till Eriks mamma nu, då?
Nej, nu får det vara nog. Jag blev galen av oro för Elin. Jag går tillbaka till studenthemmet, får bo där tills vidare.
Du får i alla fall stanna här inatt. Jag bor ensam, har rum nog. Min son säger ändå att jag borde ha en inneboende. Du kan hjälpa till, och du pluggar ju till sjuksköterska här kan du förbereda dig inför examen.
Maja tackade nej, men Barbro stod på sig: stanna här åtminstone några veckor, så får vi se. När har du prov, då?
Övermorgon… sa Maja och somnade utmattad i fåtöljen, Elin kröp ihop bredvid sig.
Barbro ringde Marianne och viskade glatt:
Nej, det var inte Svens utan en annan student men de är kvar, båda två. Tur att jag aldrig ringde polisen!
Mjölken försvann inte, Elin sov gott. Maja klarade sina tentor. Barbro fixade extrajobb åt Maja på ambulansen, tack vare gamla kontakter. Mamman på femte våningen älskade Majas råd mer än Barbros egna: “Hon har ju ny kunskap, den flickan!”
Och grannen Erik han upptäckte just då att hans gamla farmor behövde hjälp. Gissa vem som la om hennes ben? Jo, Maja!
Till slut flyttade hon två våningar upp till Erik och hans farmor, för att hjälpa och för att hitta sin egen väg och långsamt läka sitt brustna hjärta, och börja skriva sitt nya liv med klar och stadig hand.
