Anders kände inte riktigt igen sin fru längre vad hände egentligen med henne? Han fattade ingenting. I sjutton år hade de levt tillsammans, och under alla dessa år hade inget sånt här någonsin hänt. Elsa hade alltid varit så snäll och förstående, aldrig bråkat eller haft hemligheter det var ju därför han en gång i tiden valde just henne. Till frukost lagade hon alltid gröt eller omelett, efter jobbet sprang hon hem och satte igång med middagen direkt. På söndagarna strök hon prick femton skjortor en för varje dag åt Anders och deras två söner. Fast pojkarna klarade sig oftast med två-tre var, det där med ordning var tydligen inte så smittsamt från Anders håll som han hoppats.
Nu var det andra veckan i rad med flingor eller ostmackor till frukost, och Elsa föreslog till råga på allt att de kunde fixa dem själva. Till middag blev det, i bästa fall, gårdagens rester ibland bara en lapp: “Kommer hem efter nio, koka gärna lite palt.”
De första dagarna tänkte Anders att det kanske hade med nån konferens på Elsas högskola att göra, men konferensen tog slut för ett bra tag sen. Livet återgick ändå aldrig till det gamla.
Försiktigt frågade Anders vad det var frågan om, och fick som svar:
Får jag inte ha ett eget liv, eller? Jag har servat er i alla dessa år, nog borde jag få vila lite!
Självklart, du gör som du vill, svarade Anders och försökte se avslappnad ut.
Han vågade inte fråga hur länge det där “lite” skulle vara. Veckorna gick. Elsa försvann på bio, teater eller utställningar jämt och ständigt. Men det Anders störde sig mest på var alla de nya klänningarna i garderoben vissa så vågade att han nästan fick hicka. Och istället för att steka hans ägg på morgonen satt Elsa och sminkade sig framför spegeln. Då började obehagliga misstankar smyga sig på. Kunde det vara så att Elsa träffat någon annan?
Han skämdes över sina tankar ändå blev han så besatt att han snart började snoka i hennes grejer. Han kollade mobilen, korttransaktioner, till och med innehållet i hennes handväska. Och där i innerfickan hittade han ett slitet, nästan urblekt brev. Det hade blivit läst många gånger, det syntes tydligt. Ett kärleksbrev, utan tvekan. Bara någon mycket nära skulle kunna skriva så: “Elsa, jag saknar dig så, inga ord finns för hur jobbigt det är att vänta på dig. Jag hör din röst överallt, letar efter ditt leende men hittar det inte”
Det kändes riktigt illa. Eftersom brevet var så slitet måste romansen pågått länge. Hade hela deras gemensamma liv varit ren lögn?
Tre dagar teg Anders och grunnade på alla gånger han stått emot frestelser själv, aldrig någonsin varit otrogen men hon Tredje dagen klarade han inte mer.
Jag vet allt, sa han mörkt.
Vad vet du? frågade Elsa förvånat.
Hennes röst var lugn, endast lite förvånad. Men han var säker han hade läst brevet, det kunde inte bli fel.
Du har någon annan, sa han, inte ens som en fråga.
Elsa började skratta.
Vad är det för trams, Anders? Du kan väl inte mena allvar?
Om hon nu åtminstone blivit ledsen eller börjat gråta hade det känts lättare, men så
Jag har läst hans brev! Sådär skriver man inte om det inte är något på gång: “Kan inte vänta på den dagen då vi får vara tillsammans igen, våra själar är menade att vandra genom universum tillsammans till tidens slut” Usch!
Då skrattade Elsa ännu mer, vilket Anders verkligen inte tyckte om.
Är du allvarlig nu? frågade hon.
Ja, är du?
Han såg på henne med rynkad panna och andan i halsen.
Så du rotade alltså runt i min väska?
Ja.
Och läste brevet?
Ja
Och du minns inte att det var DU som skrev det där?
Va? Vad säger du?
Det där brevet skrev du till mig! När du var på kurs i Göteborg och jag var hemma med Albin. Har du glömt det?
Inte kan det vara mitt? Jag känner ju igen min egen handstil? Och jag har aldrig kunnat uttrycka mig så där svulstigt!
Elsa suckade, tog fram en pall, grävde på översta hyllan i garderoben och drog fram en gammal ask. Hon letade och räckte över ett kuvert.
Här, kolla själv. Då hade du handen i bandage och fick skriva med vänstern.
Anders läste avsändare och adress hans namn, annan ort, och visst, handstilen kändes främmande. Han mindes vagt, visst var det då han halkade på bygget Kan det vara därför?
Och varför släpar du omkring på det där brevet? frågade han surt.
Psykologen sa att jag skulle, svarade Elsa lugnt.
Psykologen?
Ja. Anders, jag är trött. Hela livet har jag tagit hand om er tre grabbar. Sen Albin föddes har jag knappt levt något eget liv. Och tack får man ju inte ens alltid. Blommor bara på kvinnodagen, jag älskar dig när hörde jag det senast? Jag börjar känna mig färdig med alltihop. Tänkte faktiskt på skilsmässa. Men vi har ju en bra familj, och det värderar jag högt, så jag började gå till en psykolog. Hon tipsar, jag försöker göra som hon säger.
Anders blev överrumplad. Skilsmässa? Ville hon verkligen lämna honom?
Hjälper det då, alla de där råden? frågade han försiktigt.
Ibland, log Elsa.
Men breven då?
Bara för att påminna mig om vad vi haft.
Anders nickade och sa ingenting mer. Han gick ut på balkongen och blev stående där en lång stund. De tog aldrig riktigt upp diskussionen igen.
***
Nästa morgon vaknade Elsa till ett ovanligt liv och ett doftande kök. Hon förstod först ingenting innan hon klev in i köket.
Storasyster vispade omelett. Lillebror la upp nygräddade pannkakor på tallriken. På bordet stod hennes favoritblommor.
Vad är det här nu då? utbrast Elsa förbluffat.
God morgon, mamma! sa den yngste. Vill du ha te eller kaffe?
Elsa trodde knappt sina ögon, eller öron.
Kaffe svarade hon.
Och omelett eller pannkakor?
Pannkakor!
Någonstans anade hon att maken låg bakom. När hon svalt första tuggan av pannkakan dök Anders upp. Han räckte henne ett hopvikt papper.
God morgon, älskling!
Vad är det här nu då? sa hon.
Ett nytt brev, log Anders. Så att det säkert hjälper.
Elsa log tillbaka, och från den dagen blev allting liksom bra igen. Nej, sån här frukost fick hon inte varje dag så mycket mirakel finns inte i världen. Men ibland hände det. Och på bio gick hon numera nästan alltid tillsammans med Anders. Äktenskapet var räddat.
