Jag, Margareta Elisabet, har börjat skriva dagbok på äldre dar minnena hopar sig alltmer i tankarna. Ofta återvänder jag till de senaste tre åren, som förändrat mitt liv så mycket.
Då hade jag fortfarande min man, Lennart. Han hade just fyllt sextiotvå. Det var när hans syster i Umeå gick bort. Hon hade levt ensam länge, och Lennart reste dit för att ordna begravningen. Själv var jag kvar i vårt hem i Sundsvall, hälsan tillät inte annat.
Jag visste att han skulle komma hem idag, så jag kokade färskpotatis och stekte pannbiffar, dukade tills allt stod klart. När dörren öppnades och Lennart klev in i köket, tänkte jag: “Lagom till middag.” Men han såg på mig tyst och märkligt.
Vad har hänt? frågade jag försiktigt.
Jag kom inte hem ensam, sa han plötsligt.
Inte ensam? Med vem då?
Han sköt försiktigt fram en mager, blyg flicka.
Margareta, det här är min systers barnbarn. Hon heter Freja.
Jag granskade henne, såg på Lennart med sträng blick, men lyckades ändå säga:
Kom in, Freja. Sätt dig, jag dukar strax fram.
Innan vi satte oss till bords nickade jag åt Lennart och drog med honom in i sovrummet.
Vad betyder allt det här? väste jag, när vi stängt dörren.
Låt henne bo här hos oss. Stackaren har ingen annan kvar, svarade Lennart tungt. Min syster har skött om henne sedan hon var tre år. Nu är hon helt ensam.
Och din systerdotter då? undrade jag.
Hon dök aldrig upp ens på begravningen. Freja har bara haft mormor.
Lennart vi är pensionärer. Våra egna krafter Hur gammal är hon?
Tolv.
Hon behöver ju oss i många år!
Vi får bidrag för henne, och min systers gamla villa säljer vi om ett halvår, allt är ordnat. Inte mycket pengar, men lite har vi sparat också. Och våra barn, Anna och Börje, hjälper till om det behövs.
De har fullt upp själva. Deras barn är redan i skolan och om några år ska de väl gifta sig och bilda eget. Men det är ju våra barnbarn, vi ville hjälpa dem.
Men Freja är också min systersons barnbarn.
Hon är inte din egen släkting Nåväl, låt oss gå ut, maten kallnar!
Freja satt tyst kvar i köket, säkert hade hon förstått att samtalet handlade om henne.
Snälla, farmor Margareta, skicka inte bort mig. Jag har ingen annan än du och farfar. Jag kan hjälpa till här hemma.
Du får bo kvar, Freja, sa jag mjukt.
Så gick året. Lennart gick hastigt bort. Anna och Börje kom, tog farväl, stannade någon dag. Freja gick till grannen, förstod att vi vuxna behövde prata.
Mamma, varför ska du ha kvar den där flickan? undrade Anna. Lämna henne till ett hem. Du är gammal, det räcker nu.
Jag har ju ingen kvar. Ni hälsar alltmer sällan på. Med Freja här är jag ändå inte helt ensam.
Okej, Anna, sa Börje, låt henne bo här. Mamma har ju svårt nog ändå.
Barnen åkte hem till sitt. Så var vi två kvar, jag och den “oäkta” släktingen. Men Freja, bara tretton år då, blev mitt allt hon skötte hushållet, hjälpte, frågade aldrig om något.
Min egen hälsa blev sämre. Dottern och sonen kom igen.
Mamma, du orkar inte mer. Vi ringer barnbarnen, de har sommarlov, då kan de bo här och hjälpa dig.
Efter tre dagar kom faktiskt barnbarnen, Lovisa och Elin. Freja gick till grannarna igen.
Flickorna var glada första dagarna, men snabbt blev de irriterade. När jag en kväll behövde hjälp till toaletten, vred de på sig. På nätterna bad jag om vatten, men fick fråga flera gånger innan någon hjälpte mig. Till slut åkte de hem efter bara två dagar.
Då var det åter jag och Freja. Jag la hela mitt liv i hennes händer. Hon hann med skolan, hemmet och mig alla dagar. Hon klagade aldrig.
Jag tänkte: “Hon är inte ens min riktiga släkting. Och ändå lämnar hon mig inte, hjälper varje dag. Kanske just därför det är till henne jag borde ge lägenheten.”
Nästa dag reste jag mig med möda från sängen, tog min mobil Lennart lärde mig använda den och ringde notarien. Allt gick smidigt: lägenheten på tre rum, mitt i stan på Södermalm, skrevs över på Freja.
Jag ringde Anna och Börje. De kom genast.
Varför gjorde du så, mamma? Låt oss ta hem dig, bo hos oss omväxlande, så säljer vi lägenheten.
Och Freja?
Hon får väl bo på ungdomshem.
Jag känner mig trygg med Freja. Jag vill inte byta plats varje månad.
Anna, låt det vara. Det verkar bäst så här. Mamma får vara där hon vill, sa Börje lugnt.
De stannade några dagar, sen for de. Freja kom hem från granngården.
Farmor, varför var Anna och Börje här?
Bara på besök, log jag. Sätt dig, jag vill säga något.
Du är hemlighetsfull, farmor.
Ta den där mappen på byrån.
Hon satte sig bredvid.
Jag har skrivit över lägenheten på dig, Freja. Alla papper ligger här.
Varför det? Jag är ju inte din riktiga släkting.
Min lilla vän, du är den allra närmaste. Lämna mig aldrig ensam här.
Inte en chans, farmor. Du är allt jag har.
