KORVFINGRET
Han kunde inte undgå att lägga märke till den där katten. Särskilt eftersom den ständigt smög runt och snattade i hans lilla livsmedelsbutik vid Vasaplan i Umeå. Den gjorde det dessutom på ett så drömlikt och finurligt vis att det var omöjligt att bli argsnarare tvärtom.
Varje morgon, fylld av förväntan, såg handlaren, Gösta Lindgren, fram mot teatern. Han plockade fram mobilen och spelade in hela föreställningen för att på kvällen visa sin hustru Lotta, då de skrattade tillsammans vid köksbordet under neonskenet och den mjuka skymningen.
Katten, döpt till Sixten, brukade sitta länge framför de automatiska dörrarna till butiken och låtsades tvätta tassarna som om han bara tagit en paus från en stressig dag. Han sneglade åt alla håll och försäkrade sig om att inga människor fanns i närheten. Själv gömde sig Gösta bakom frysdisken, där han kikade fram för att fånga allt på film.
Så smög Sixten in, tassade rakt mot hyllan med falukorv och prinskorvar. Där ökade han tempot, greppade en prinskorv mellan tänderna och for ut som ett gult streckmen längre än några meter kom han sällan. Hungern tillät honom inte att fly, så han slog sig ner bredvid rhododendronbusken och började äta.
Gösta klev ut på trottoaren och ropade utan att gå nära:
Var det gott?
Sixten lyfte huvudet och jamade instämmande.
Skönt att höra, svarade Gösta. Kom tillbaka när du vill, Sixten!
Kanske undrar ni nu: Varför låg det prinskorvar där, utan kyl, nästan undangömda? Och varför ligger de så prydligt, separerade från resten av varorna?
Förklaringen är enkel. Gösta hade ett hjärta av smör.
Sixten hade dykt upp utanför butiken magrare än en vedpinne och skygg som en ensam älg i vintermörkret. Men katten vägrade närma sig människor eller ta emot mat direkt ur Göstas hand. Därför började han lägga ut prinskorvar på trappen, nära dörren. Han ville låta Sixten ärligt stjäla som en sorts ritual där katten fick skaffa maten själv.
När Sixten vant sig vid det, flyttade Gösta korvarna längre in i butiken, till sist ända fram till hyllan med andra godsaker, där han på nedre hyllplanet riggade en särskild matsstation. Sixten hade för länge sedan kunnat kliva in och hämta vad han ville, men nejdet handlade om själva äventyret. Stulen mat smakar bättre i drömmens logik.
Senare ordnade Gösta även en skål med vatten, en skramlande skål med årets finaste kattmat, och till och med en liten filtstuga utanför butiken. Sixten var fortfarande misstänksam och gick inte att klappa, men konversationerna mellan Gösta och katten blomstrade. Medan Sixten mumsade korv i skymningen, låg de och utväxlade små jamanden och hummanden på sitt eget språk.
Men på sista tiden snurrade en fråga i Göstas huvud: Sixten hade lagt på sig rackarns mycket, pälsen glänste som nyslipad björkvedmen ändå snodde han två prinskorvar varje dag och rusade iväg bakom hörnet. Nyfikenheten rådde ingen bot på.
Därför satte Gösta upp en liten kamera med nattläge, kopplad till sin dator bakom tobakslådorna. Och en natt såg han svaret: ur det trasiga källarfönstret i huset bredvid smet en liten rödtott till kattunge, studsig som ett nyfött föl. Med glöd och retlighet kastade kattungen sig över prinskorvarna som Sixten släpade hem.
Imorgon, hör du! Imorgon tar du in dem båda hem, annars så! sade Lotta och torkade tårarna mot tröjärmen när Gösta visade henne filmen, men det var lättare sagt än gjort. Sixten lät sig fångashan sov nu mitt på butiksgolvet, mitt bland chips och hushållspappermen kattungen var snabb som en svensk sommarblixt. Kom Gösta nära, rusade den lilla som ett orange spöke med svansen som fana.
Dagar gick. På nattkameran såg Gösta hur den lilla röda kattungen drack vatten ur Sixtens skål, sov i filtstugan, men vid minsta försök till närkontaktborta.
En blåsig torsdag hände något. Ett ynkligt, men envist jamande ekade från butiksdörren, och när Gösta kom ut satt den lilla röda där och skrek så grannarna trodde det var brandlarm. Katten tog ett språng till Göstas ben, såg honom djupt i ögonen och travade iväg med bestämda steg. Gösta följde, nästan sömngångaraktig, efter bort till hörnet där Sixten låg på sidan och stönadeen hund hade bitit honom i bakbenet. Sixtens ögon var blanka, pälsen rufsig.
Rödingen buffade på Sixten och gav ifrån sig ett nytt, högt klagojam. Gösta slet av sig jackan, lindade in Sixten försiktigt och stoppade kattungen i innerfickan. Sedan låste han butiken och körde till veterinären.
Fem timmar satt de i väntrummet medan såret syddes ihop och Sixten sov av bedövningen. Under tiden blev Gösta och den lille röde bästisarhan döpte honom till Gnista, för så levande och nyfiken som en hoppjerka på speed.
När kvällen föll förde han hem båda två. Lotta skrattade, kramade och slängde sig över telefonen för att ringa halva Umeå. Så som kvinnor gör när lyckan exploderar.
När samtalen var klara, hade Gösta, Sixten och Gnista redan somnat i en hög på sängen, rullade i duntäcket.
Jaha, och var ska jag få plats nu då? muttrade Lotta.
Gnista flyttade artigt på sig och tryckte sig tätt intill hennes sida, trampade och spann med pillemariska små tassar.
Där i drömmarnas lägenhet fann de ett riktigt hem. Två stolta, rultiga katter som alltmer påminde om kungligheter än vildingar. Sixten slickade ibland Gnista över huvudet; Gnista verkade bara vilja mer.
Och på andra sidan vägen, bredvid skoaffären på Kungsgatan, hade en liten gråkatta börjar hålla till. Expediten därBritta, som alltid pratade om matkom ofta till Göstas butik för att köpa kattmat just till henne.
Kanske tar Britta snart hem gråkatten? Kanske kommer alla katter till slut att få hem och värme, så att det blir ransonering på katter och man får stå i kö på kommunen och gå kurs i Kattkonst?
Vad tror du?
Kan drömmen bli verklighet i landet av blå skymning, korvdoft och kattspår över taket?
