När kan vi flytta in i ert nya hus? frågade svärföräldrarna rakt på sak.
Förstod du inte? spärrade jag upp mig, rädd för att låta tydlig.
Om allt redan är klart så tänker vi ju snart bjuda in er också, fortsatte Oskar med ett leende som inte nådde ögonen.
Niklas, inser du att det här går över alla gränser? frustade Eira, medan jag låtsades vara förvirrad över hennes uppretlighet.
Kanske hade de hela tiden planerat att låta mig lägga flera år av mitt liv på den här byggnationen, satsa alla mina sparade kronor, för att sedan lämna mig med ingenting?
De unga hade inte följt sina jämnåriga och köpt småkryp för en förmögenhet. När niklas och jag först träffades, bestämde vi oss för att i framtiden bygga vårt eget hem. Det var billigare, snabbare och mer lönsamt. Istället för trettio kvadratmeter fick vi ett gott och rymligt hus på ett hundra och trettio kvadratmeter för samma slantar.
Här finns både plats för barn att växa upp och för husdjur att trivas, jublande sa Eira.
Lyckligtvis hade vi redan en tomt. Den tillhörde min syster, som hade skrivit över den på mig när hon såg hur allvarligt vi menade.
Jag köpte er inget ordentligt bröllopsgåva, så här blir min gåva ett ställe där barn kan växa, sade systern och pekade på den tomma marken som legat oanvänd i tjugo år.
Trots gåvan var det inte enkelt. För att spara pengar tog vi på oss flera byggmoment själva. Vi jobbade efter kontorstid, på helger och ibland även i regn och rusk.
Jag fick också gräva i ett arv. Pengarna från min mormors lägenhet gick in i bygget.
När huset till sist stod färdigt, kände vi att varje svettig minut hade varit värd mödan. Självklart var byggnaden inte helt färdig än det återstod detaljer i både byggnation och inredning men att vi redan kunde bo där i ordning och reda fyllde oss med stolthet.
Vi började tillbringa nätterna i vårt nya hem och bjöd in vänner. Eira kunde bara beklaga en sak: att Niklas föräldrar aldrig hade ryckt för att hjälpa till, trots att vi upprepade gånger bett om stöd.
De hade alltid mycket viktigt på gång och kunde varken sätta upp ett staket, plantera julgran eller leverera kylskåpet. De ägde en stor Volvo XC90 med släpvagn precis den typ av fordon som behövs ute på landet men vi fick ändå betala för leveransen själva.
Är de verkligen så upptagna? Med vad då? De är ju pensionärer, funderade Eira.
De ljuger väl inte, ryckte Niklas med en axelryckning.
Eira förstod att svärföräldrarna troligen hade något på gång, men ett uns av tvivel gnagde i hennes sinne.
Iris, idag levereras den nya TV:n. Vill du ta emot den? ropade Niklas när han hastigt svalde en smörgås i köket.
Självklart, när kommer den?
De sade att den skulle komma på eftermiddagen, någon gång mellan fem och åtta. Jag gav dem ditt nummer, de lovade att ringa en timme innan.
Tack så mycket, här är en lunch till dig på jobbet, svarade hon och packade ihop en smörgås.
Niklas gav henne en snabb kyss på kinden och rusade ut i hallen. Runt klockan fyra knackade det på dörren.
Eira trodde det var leverans, men undrade varför ingen ringde som avtalat. När hon öppnade dörren stod Niklas föräldrar Lena Andersson och Oskar Berg på tröskeln.
Oj, stannade Eira förvånad och kunde bara ge ifrån sig ett hys.
Hej på er, lilla Eira! Tror du inte att vi blir rika av det här? log Lena med ett blinkande öga.
Ursäkta, jag känner igen er, bara inte förväntade mig att ni skulle komma.
Får vi gå in i huset? flinade Oskar.
Ja, självklart, kom in, svarade Eira andfådd.
De steg in i det rymliga vardagsrummet som flöt över i köket och såg sig omkring.
Åh, vilken skönhet! utbrast Lena och nickade. Det var klokt att ni byggde ett hus istället för att köpa en lägenhet. Ett hus är så passligt och rymligt! Alla får plats!
Jo svarade Eira tvekande.
När kan vi flytta in i ert nya hus? frågade svärföräldrarna igen.
Förstod du inte? svarade jag med en spänd röst.
Om allt redan är färdigt så har vi tänkt att vi snart kommer över er, fortsatte Oskar.
Vi hade inte räknat med att huset skulle rymma fyra personer, mumlade Eira, förvirrad av deras frågor.
Vad tror ni, är vi några prinsar? En enda rum räcker för oss! skrattade Oskar.
Vi, Eira, har bestämt oss för att ta ut en hemstädningspension och hyra ut vår lägenhet, nu när vi har ett hem, förklarade Lena.
Har ni pratat med Niklas om det? frågade Eira, som inte gillade tanken på svärföräldrarnas idé.
Inte ännu, men han kommer säkert gå med på det, svarade Oskar självsäkert.
Eira rödde av förvåning de hade aldrig svarat på någon av våra vädjan om hjälp, och nu ville de både bo i vårt hus och tjäna pengar på det. Hon hade ingen kraft att säga emot, men hoppades på Niklas stöd.
Är vi som främlingar! protesterade Oskar. Ge oss i alla fall lite te!
Såklart, svarade Eira ödmjukt.
Svärföräldrarna satt lugnt och drack te vid matbordet när telefonen ringde. Leveransmannen bad om ursäkt för att han glömt ringa i förväg och meddelade att han redan var på vägen.
Eira gick för att ta emot TV:n. Kurirerna hjälpte till att bära in den stora kartongen och tog artigt farväl.
Vilken enorm låda! utbrast Oskar. Var ska ni hänga upp den?
Här, pekade Eira på en tom vägg.
Perfekt! Vi sitter i soffan ikväll och följer nyheterna.
Vi hade ju inte planerat att skaffa en antenn.
Haha, vad får ni då titta på? En tom skärm?
Nej, filmer, serier och appar. Man tittar inte längre på TV via antenn, bara de äldre gör det, ryckte Eira på axlarna.
Det blir alltså vi! skrattade Lena. Jag pratar med Niklas så att de sätter upp en antenn åt oss.
Eira räknade minuterna tills Niklas skulle komma hem, och bad att han inte skulle fastna på jobbet. Som tur var kom han i tid.
Så är Niklas här! ropade hon när hon hörde motorn.
Hon rusade in i hallen och omfamnade honom runt halsen.
Dina föräldrar är här och vill flytta in hos oss, viskade hon.
Vad?! skrek han.
Tyst nu, de berättar allt själva.
När kom de? frågade Niklas.
De kom precis för att titta på vårt hus. Vi gillar det mycket! svarade Oskar stolt.
Ni tror att vi har plats för ett barn och ändå så trångt? svarade Niklas med en suck.
Men ni har ju två extra rum på övervåningen! hoppade in Lena.
Jo, ett barnrum och ett gästrum. Vi får ofta vänner att övernatta, festar här vi är ju unga, log Niklas.
Men vi gillar inte oväsen, kommenterade Lena med en skeptisk blick mot honom.
Så får ni vara lite tystare, svarade han.
Varför då? undrade Niklas.
Vi har redan berättat för Iris att vi vill flytta in och hyra ut vår lägenhet för att tjäna lite, sa Oskar med bestämd ton.
Men vi har ingen plats för er, ryckte Niklas.
Son, hur kan det vara så? Finns det verkligen ingen plats för föräldrar? klagade Lena hjärtligen.
Har ni någonsin haft tid att hjälpa oss? Inte ens ett kylskåp kunde ni leverera! Ni dök aldrig upp, men nu vill ni tjäna pengar på vårt hus? Nej, så går det inte. Jag älskar er men vi har inget utrymme, svarade Niklas.
Oskar och Lena utbytte ett kort ögonkast.
Vi går, Lily, dags att ge sig av, sade Oskar kort.
Ja, låt oss gå.
De reste sig tyst och gick mot dörren med en stolt hållning.
När de var borta kastade sig Eira mot Niklas och kramade honom om nacken.
Tack så mycket! Jag var rädd för att du skulle ta deras sida de är ju dina föräldrar!
Varför skulle jag göra så? Jag har sett hur du blir ledsen varje gång de vägrar hjälpa till. Varför skulle jag låta dem komma in för att tjäna pengar på vårt hus?
Tack! suckade Eira och kröp ännu närmare.
Ingen orsak, log han, men betala mig med en god middag istället.
