Vem skulle vilja ha dig? Tandlös, barnlös, “raslös” Klara – Vem skulle vilja ha dig? – skrek Per. Sen spottade han och gick därifrån. Klara rusade till fönstret och såg hur mannen, som hon levt med i 15 år, gick iväg. Hon trodde de var själsfränder. Men han innan han gick sa sanningen: för att det var bekvämt. Erfarenheter från familjefotograferingar Klara har lägenheten, lagar fantastisk mat, är exemplariskt huslig, redo att göra allt för honom. Klara tänkte att hon borde öppna fönstret och ropa till honom att inte lämna henne. Hon var till och med beredd att förnedra sig och låta honom bo kvar – även om han skulle vara borta flera dagar i sträck hos den där andra… Det var bättre än att vara ensam och övergiven vid 45. Hon öppnade nästan fönstret. Men så föll blicken på pappas porträtt. Han bar militäruniform, lyfte hakan och såg stolt mot kameran. Och Klara ångrade sig. Skämdes. Över sin svaghet. Hon såg på sin eleganta ex-man när han satte sig i den fina bilen med sina väskor. Gick till köket förbi hallen där farmors gamla spegel stod. En trött, rund kvinna med grått hår och släckta ögon reflekterades. Klara visste att hon inte var någon skönhet. Och nu hade hälsan blivit sämre. Tänderna gick sönder och det fanns inga pengar till nya – för Per behövde en ny bil. Och dyra kläder för jobbet. – Vad håller du på med! Din Per är klädd som en filmstjärna. Du har uttöjd tröja, forntida kjol, några blusar, slitna skor och tofflor istället för stövlar. Ditt gamla kappan med krage skulle inte ens min mormor ta på! Han kräver meny som på restaurang: entrecôte, ångade biffar, fyllda pannkakor, kött… Men du kan inte leva så, vännen! – sa kollegan Lisa till Klara. Men Klara lyssnade och gjorde ändå som hon ville. Tills mannen sa att han skulle lämna henne – för en 27-årig tjej med fyra barn. – Hon är ung, – suckade Klara. Men väninnan tog reda på saker. Kollade sociala medier, frågade grannar. Och sa: – Det går inte att ta prov på henne! Och han kallade dig ‘raslös’! Men du kommer från en fin familj! Hon har aldrig jobbat, barnen är från olika män, drack på åttonde månaden. Mamman är också omoralisk. Ungdom är inget att prata om – men män gillar det tydligen. Fast familj bygger man inte på det. Håll ut, Klara! Klara höll ut. Hon hade ett fint arv från sina föräldrar – stor lägenhet mitt i stan. Och pappa hade gjort så att Per aldrig fick någon rätt till lägenheten. Klara bestämde att hyra ut ett rum för att få det enklare ekonomiskt. I området byggdes några nya projekt. Och så flyttade ingenjören, trevlig, skäggig och kultiverad, in. Han hette Valter Severin. Han såg på Klara och sa: – Får jag betala i förskott? Gå och fixa tänderna! Så fin kvinna ska inte lida! Klara blev generad. Hon var inte vacker, men ville få ordning på tänderna. Han gav henne ännu mer pengar och sa att hon kunde betala tillbaka senare. Sen kom hans bror på besök. Klara hade aldrig sett någon liknande: Kanariegul kavaj, lila byxor och häpnadsväckande frisyr. Han hette Krille och jobbade som stylist. Tog Klara “under sina vingar”. När hon bjöd gästerna på pajer, föreslog Krille att förändra hennes stil. Och det gjorde han. Hon fick blänkande hår, make-up framhävde vackra drag. Tänderna fixades till. Kilona rasade. Hon började till och med jogga i parken på mornarna. En söt kvinna med mjuk leende och skrattgropar i kinderna – som en fjäril ur kokongen. En dag ringde det på dörren. En hyresgäst öppnade och ropade: – Klara, det är till dig! På tröskeln stod exet Per. Hon kände knappt igen honom. Han hade åldrats på ett år, såg blek och sliten ut. Väskorna bredvid. – Vad vill du? – frågade Klara. Hon mindes hur hon först försökte ringa honom, men han ville inte prata. Sedan blockade han henne helt. Och nu var han tillbaka. – Du har blivit så…! – sa Per beundrande. Klara påverkades inte av komplimanger. Hon mindes alla sömnlösa nätter, dödsönskningar, panik och gråt. – Åh, Klara. Vad jag har fått stå ut med. Hon bara mjölkade mig på pengar. Barnen verkade okej först, men blev ouppfostrade, skrek jämt. Hon vill inte utveckla dem. Fastnaglad vid mobilen, lagar aldrig mat. Köper färdiga piroger. Koka nudlar nån gång. Kan du tänka dig? Nudlar! Till mig! Tvättade alla skjortor tillsammans – de färgade av sig. Jag har inte köpt ett enda plagg till mig sedan dess. Bara lagt pengar på dem. Som inlagd på psyket. Klara… Jag är här för dig. Det är så bra med dig. Jag tänker alltid på dig. Kan vi börja om? Snälla! Men i hennes öron ekade hans ord: – Vem skulle vilja ha dig? Tandlös, barnlös, “raslös” Klara. Klara tittade på sitt ex igen. Då öppnades dörren. In kom orolige Valter Severin och sa: – Klara! Behöver du hjälp? Och du, herrn, vad vill du? Per röt: – Vem är du? – Det är min man, Valter. Kom aldrig hit igen! – och Klara stängde dörren mitt för Per. Han såg chockad ut. Klara bad om ursäkt till hyresgästen för att hon kallat Valter sin man. Men han suckade och sa: – Dags att förklara nu. Jag älskar dig, Klara! Hur kunde någon lämna en så fantastisk kvinna? Gift dig med mig! På riktigt. Valter var änkling. Klara sa ja två månader senare. Han överröser henne med rosor. De köpte en sommarstuga. Hon märker inte hur exet Per ibland står bakom hörnet och tjuvkikar och svär att han någonsin bytte bort en underbar kvinna mot en tomhet. Nu är han kvar ensam, med ingenting. Men Klara och Valter går hand i hand genom stan – lyckliga och förälskade. Och hon väntar barn. Gilla och lämna dina tankar i kommentarerna!

Vem skulle egentligen vilja ha dig? Tandlös, ofruktbar, okammad och otursfödd Birgitta.
Vem skulle vilja ha dig?! ropade Patrik. Sedan spottade han på golvet och gick sin väg.
Birgitta rusade till fönstret och stirrade ut på mannen som hon levt tillsammans med i femton år. Trott att de varit själsfränder. Men innan han gick ut genom dörren hann han informera henne om sanningen: det var mest för bekvämlighetens skull.

Erfarenheter av familjefotograferingar
Birgitta hade lägenheten, lagade fantastisk mat, städade och fejade. Hon hade kunnat göra allt för honom.

Hon tänkte att hon borde öppna fönstret och skrika åt honom att han skulle stanna kvar.

Hon var till och med beredd på att förnedra sig och gå med på att han skulle bo med henne, även om han tillbringade flera dagar i sträck hos den där andra

Det var ändå bättre än att vara ensam och dumpad när man är fyrtiofem. Hon hade faktiskt öppnat fönstret, men blicken föll av en slump på ett porträtt av hennes far. I stilig militäruniform, hakan i vädret, blick rakt in i kameran.

Plötsligt ångrade sig Birgitta. Hon skämdes. För sin svaghet.

Hon sneglade en gång till efter sin stiliga man, röd i ansiktet, när han satte sig i sin Skinande Volvo med alla sina grejer.

Hon gick mot köket. Vägen ledde förbi hallen, där en stor gammeldags spegel från mormor stod kvar.

Där reflekterades en rund, trött kvinna med grått hår och matt blick.

Birgitta visste att hon inte var någon skönhet. Och nu började dessutom hälsan svikta. Tänderna gick sönder. Pengar till nya tänder fanns inte, eftersom Patrik behövde en ny bil. Och på jobbet måste han dyka upp i dyra märkeskläder.

Birgitta, du har ju bara en säckig tröja, en uråldrig kjol och två utslitna blusar. Skorna är trasiga och du har foppatofflor istället för vinterkängor. Din kappa har så stor krage att inte ens min mormor skulle velat ha den. Han kräver värsta restaurangmenyn varje dag! Ena dagen oxfilé, sedan ångkokta köttbullar, sen crêpes med fyllning, sen både och. Men vet du, släpp honom! Man ska inte gå och svansa efter en man, vännen! så pratade kollegan och vännen Margareta med Birgitta.

Birgitta lyssnade men levde ändå efter sin egen princip. Sen kom beskedet från Patrik: han skulle gå. Till en 27-årig kvinna. Med fyra barn.

Hon är ung, suckade Birgitta.

Men kollegan Margareta, som också var hennes väninna, hade gjort lite research. Sociala medier, grannar, detektivarbete. Och kom fram till:

Hon är en katastrof! Hon kallade dig okammad men du är från en hederlig familj! Hon har aldrig jobbat, barnen från olika fäder, festat hela graviditeten, och hennes mamma är lika vild. Ungdom är inte allt, ska du veta. Men visst vissa män gillar sånt. Lättsam att vara med, kanske, men man bygger ingen familj så! Håll ut, Birgitta!

Birgitta höll ut. Hon hade en fin stor lägenhet i centrala Stockholm efter sina föräldrar.

Farsan hade klokt nog ordnat så att Patrik aldrig hade någon rätt till kvadratmetrarna. Birgitta bestämde sig för att hyra ut ett rum det var ju dyrt med tänder.

I området byggdes flera projekt, och in flyttade en ingenjör. Skäggig, sympatisk, lite försynt. Han hette Vladimir Svedberg. Han såg uppmärksamt på Birgitta och sa plötsligt:

Jag kan betala för lite i förväg! Gå och gör tänderna du är så vacker och ska inte behöva lida för det!

Birgitta blev röd om kinderna. Hon var sannerligen ingen skönhet, men att ha hela tänderna vore ju toppen.

Han gav henne till och med lite mer i förskott. Om det krisade kunde hon betala tillbaka sen. Och så kom hans bror på besök. Birgitta hajade till.

Han dök upp i knallgul kavaj, cerise byxor och en frisyr som såg ut att vara designad för Eurovision. Han hette Kristian och jobbade som stylist.

Han hälsa på sin bror, och tog Birgitta under sina vingar. När hon bjöd gäster på äppelpaj, föreslog Kristian en total makeover.

Och vet ni, han gjorde verkligen om henne. Håret glänste, sminket visade upp fina drag, tänderna var fixade. Hon började gå till jobbet, kilona försvann och hon började till och med jogga i Vasaparken på mornarna.

Nu var hon en söt kvinna med mjuk leende och smilgropar, som en fjäril ur en anspråkslös kokong.

En dag ringde det på dörren. Vladimir gick och öppnade och ropade:

Birgitta, det är någon till dig!

På farstun stod ex-maken. Hon hade svårt att känna igen Patrik. Han hade åldrats, såg blek och sliten ut. Inte ett spår av gamla glansen kvar. Bredvid stod väskor.

Vad vill du? undrade Birgitta.

Hon mindes hur hon i början försökt ringa honom. Men han hade ignorerat henne, och till sist blockerat på Messenger.

Men nu stod han där.

Vilken förändring, Birgitta! utbrast Patrik imponerat.

Komplimangerna imponerade inte på Birgitta. Hon mindes sina sömnlösa nätter, tankar om att ge upp allt, tårarna och paniken.

Birgitta… Den där nya ville bara ha mina pengar. Ungarna skrek och var ouppfostrade. Hon brydde sig inte, satt med mobilen hela dagen och lagade bara färdigmat. Inte ens en riktig middag, det blev snabbmakaroner! Till mig! Alla skjortor tvättades ihop, de har tappat färgen. Jag har inte köpt en enda pryl till mig själv allt har gått till dem. Typ institution. Birgitta, det är så bra med dig. Ska vi börja om? Snälla?

Men Birgitta hörde bara Patriks ord som ekade i huvudet:

Vem skulle vilja ha dig? Tandlös, ofruktbar, okammad Birgitta.

Birgitta kastade en blick till på honom. Och precis då öppnades dörren. In stack en bekymrad Vladimir Svedberg och sa:

Birgitta! Behöver du hjälp? Och du min herre, vad har du för ärende?

Patrik studsade till och ropade:

Vem är du?!

Det är min man, Vladimir. Kom aldrig hit igen! sa Birgitta och stängde dörren rakt framför näsan på Patrik, som blev så snopen att han tappade hakan.

Hon ursäktade sig inför gästen. Så sa hon att Vladimir var hennes man. Han drog efter andan och sa:

Tiden är nog inne att förklara: Jag älskar dig, Birgitta! Hur skulle någon kunna lämna en underbar kvinna som du? Ska vi gifta oss, på riktigt?

Han var änkling, och Birgitta sa ja. Efter två månader stod de i riddarhuset. Hela hallen fylldes med rosor. De köpte en sommarstuga.

Birgitta ser inte att exet ibland står bakom hörnet och spionerar på dem. Han förbannar sig själv, att han bytte ut en fin människa mot en tomte.

Och blev ensam kvar.

Men Birgitta och Vladimir promenerar genom Stockholm, hand i hand. Gladare och mer förälskade än någonsin. Och nu väntar de dessutom sitt första barn.

Gilla gärna och skriv en kommentar om du känner igen dig!