En envis fluga surrade ilsket mot fönstret. Love kisade med ena ögat. En solstråle lekte ömt över kudden och nosen på honom. Han log och sträckte på sig så där extra gosigt. Under täcket var det varmt och mjukt. Man borde gå upp, men oj, vad svårt det var!
Mamma viskade han försiktigt. Och så, lite högre: Mammaaa!
Mamma kom in i rummet, torkade händerna på sitt blommiga förkläde.
Vaken redan? Varför ropar du, liten tok? Hon böjde sig ner och gav honom en blöt puss på fräknig näsa. God morgon, min lilla rackare! Nu upp och hoppa, din sömniga ål!
Love slängde armarna om mammas hals. Hon luktade kaffe, nyrostat bröd och nåt tryggt, hemmakärt och hemligt mumsigt. Förr, när de bodde i Göteborg, var det pappa som väckte honom till förskolan. De gjorde knäböj ihop, borstade tänder med bus, plaskade vatten och skrattade högt. Då fräste mamma och stressade på dem. Men sedan blev allt annorlunda.
En kväll hämtade pappa aldrig Love från förskolan. Han satt där till sent med vaktmästaren. Mamma kom till slut, sent och rödgråten, och sa att pappa var borta, och att Love nu var familjens karl. Exakt vad som hänt visste Love inte, men han förstod efterhand att pappa dött i en olycka med en bil som inte deras. Några sura gubbar tog sen deras lägenhet. Snart flyttade de hem till mormor på landet.
Byn var lång och smal, följde ån och slutade i en skogsdunge. Där bodde nu mormor Solveig och så mamma och Love. Morfar fanns inte; han dog när Love var liten. Så då var det Love som var mannen i huset. Mamma och mormor jobbade på en gård. Love visste nu vad ett stort stall betydde där fanns allt: hästar, kor och grymtande grisar. Mamma visade honom runt första veckan på landet. Love tyckte uppriktigt sagt att låtagårdar luktar skit! Han knep för näsan, medan mamma och mormor kiknade av skratt.
Love smet ner i kalla tofflor, och småsprang i pyjamas ut för att kissa. Augustisolens söndagsmorgon kittlade kinden, men oj så svalt det var. Tuppen gol, hundar ylade en bit bort det var som om landet alltid höll igång. Mormor dök upp från vedboden och muttrade:
Nån har grävt ett hål under hönsnätet igen. Kanske det bor en svensk varulv i byn, eller?
Snart är det höst, tänkte Love lite vuxet, och då börjar skolan! Den tanken gjorde hjärtat pirrigt och glatt. De hade köpt allt till skolstarten, och den sprillans nya ryggsäcken var så snygg att det kändes som att vinna på Triss. Love hade lärt sig läsa i sommar, men skriva nja, det gick sisådär.
De åt frukost på klassiskt vis, gröt och pannkakor.
Love, jag och mormor tänkte plocka svamp idag, hänger du med eller är du för liten? gömde mamma ett leende och blinkade mot mormor.
Med er förstås! protesterade Love, munnen full av pannkaka och kall mjölk.
De packade matsäcken mot lunch. Skogen mötte dem med sval sommarskugga. Det var sista dagarna i augusti, allt var ännu grönt men luften kändes annorlunda. Svampar fanns överallt; mamma visade Love vilka som var ätbara och vilka som var toksvamp man helst lät vara.
De gick vilse, det var oundvikligt. Ingen visste åt vilket håll byn låg längre. De ropade efter mormor, men asplöven rasslade så högt att allt försvann i prasslet. Till slut satte sig mamma med Love på marken. Då började det knaka i buskarna bakom dem. Ut steg ja, om det inte var Sveriges egen Baba Yaga så vet jag inte! Böjd som en rulltårta, käppen lutad över ryggen, skrynkligt förkläde, en glimt bus i ögonen.
Vad glor ni på? Skvatt ni riktigt? Jag har slutat käka småpojkar för längesen! kacklade tanten och puttade undan ett gäng pinnar ur vägen.
Har ni gått vilse, va? Är ni Solveigs eller? Följ efter nu!
Mamma och Love tog svampkorgarna och traskade snällt efter tanten. Hon kände vägen bättre än GPS och snart såg de byn i fjärran. På andra sidan gläntan stod plötsligt mormor Solveig.
Tanten fnittrade sitt mest häxiga skratt och viftade dem åt rätt håll. Mamma tackade, men svaret blev bara en ny viftning och ett Äh, stick ni! Sen hasade hon iväg hemåt.
Mormor mötte dem andfådd.
Maja, hur lyckas ni gå vilse i tre tallar? Här har du sprungit som liten jänta!
Mormor, var det en riktig häxa vi träffade? viskade Love, ögonen stora som femkronor.
Nej du, älskling. Det där är Svea Stengren, men folk kallar henne Knubbiga Svea. Fast nog är hon nästan lite häxlik ibland!
På kvällen undrade Love:
Mormor, varför kallas hon Knubbiga Svea?
Hm, vet du, det har folk alltid sagt. Som barn var hon rund som en vetebulle. Hennes föräldrar var rika, hon satt på farstubron och mumsade smörgås med leverpastej medan byungarna blev utan. Hon delade aldrig, så hon hade inga riktiga kompisar. Pojkarna kallade henne degkluns och ropade att naveln skulle spricka av fettet. Senare blev hon visserligen varken direkt smal eller speciellt snygg, men driftig var hon! Hennes pojkvän, Olle, var traktorförare. Svea blev till sist ganska normal, men innan hon fyllt fyrtio hände en hemsk sak deras son omkom i vårfloden när han lekte på en timmerbom. Efter det blev Svea aldrig sig själv. Olle söp ihjäl sig och dog en vinternatt på hemväg från maskinhallen. Svea bodde kvar, blev knepig och folkskygg, men hjälpte ändå alla som knackade på, särskilt med örter och förkylningar.
Mormor blev tyst. Mamma dukade bort disken.
Livet skämmer inte bort någon, suckade mamma. Love tyckte också plötsligt synd om Knubbiga Svea.
September var klar och krispig. Frost på morgnarna, men mitt på dagen värmde solen som om sommaren klängde sig kvar. Skogen gick mot orange och purpur. Potatisen var upptagen Love gick nu andra veckan i förskoleklass.
Han skulle aldrig glömma första september, läraren (sträng men snäll) som ledde honom hand i hand till klassrummet för Love var yngst och minst. De fick inga betyg i ettan, men fröken Malin berömde honom ofta och sa att han skulle öva på skrivningen. Han fann snabbt två kompisar på sin gata Viggo och Kalle i andra klass. De visade honom den genväg genom buskarna och Sveas trädgård som ledde hem från skolan.
En måndag gick Love ensam över skolgården. Viggo och Kalle hade långdag, men Love hade fått två röda stjärnor av fröken och blivit inskriven på biblioteket. Han svävade på moln, ny bok i ryggsäcken.
På vägen hem behövde han akta sig för skräp (trasiga cyklar, gamla kastruller och annat fyndigt som folk lämnat). Plötsligt hördes ett underligt ljud. Framför honom stod ett gäng hundar, stora och luggslitna. Love hann inte reagera förrän de var runt honom. Den största morrade lågt, sänkte huvudet mot marken och blottade tänderna. Love skrek utan att riktigt höra det själv. Stora hunden kastade sig över honom, ryckte väskan. Love föll och skyddade ansiktet med armarna. Någon bet honom hårt i axeln och sedan blev allt svart.
Love såg inte hur Knubbiga Svea kom springande genom sitt trädgårdsland, lappad kjol fladdrande, med en sneslagen spade i högsta hugg. Hon högg och slog på hundarna så det yrde jord och päls. Bästa blandningen av ilsken häxgubbe och farmor, skrek hon med gäll röst och viftade med hela kroppen. En hund kastade sig upp på henne, bet sig fast i hennes axel. Svea föll ihop över Love, skyddade honom under kjolen, medan hundarna ylade och skällde.
I byn var det som vanligt dödstomt mitt på dagen barnen i skolan, vuxna på åkern. Men djurskötaren och hans hjälp, på väg hem från Djursholm där de köpt mineralfoder till korna, lade märke till tumlarkalaset vid Sveas stängsel.
Stanna bilen, Oskar. Vad är det som händer hos Knubbiga Svea?
De genast ilade dit. Utsikten var som från en dålig kriminalare. En blodig spade. Hundar ylade. Skolböcker och tuggat tyg. En gammal kvinna låg på mage, en hund slet i hennes arm. De rusade dit, slog och sparkade. Fler folk hörde kalabaliken och kom springande med högafflar och bössor, sköt i luften. Ledarhunden vände, blängde surt och drog mot skogen. Resten av gänget följde efter.
När de vände på Knubbiga Svea låg Love därunder. Blek, blodig, nästan livlös.
Ett solblekt höstljus dansade över sjukhuskudden. Love gläntade på ögonen; de vita väggarna kändes kalla och konstiga.
Var är jag? viskade han.
Mamma, som suttit vid honom hela natten, brast ut:
Love, du är vaken, lilla hjärtat! tårarna rann.
Love kände hur det sved i den förbandade handen och axeln. Han mindes plötsligt allt.
Mamma, bet hundarna av min hand, kan jag aldrig skriva mer?
Nej gubben, bara bitmärken! De lagade ihop dig och det blir bra tills du ska gifta dig, så du kan skriva kärleksbrev, skojade mamma. Tacka Svea hon skyddade dig!
Knubbiga Svea fick en riktig bybegravning. Hundarna hade bitit henne illa. Hennes hjärta klarade inte operationen.
Dagen efter gick byfolket på jakt. Hela flocken på 40 vildhundar blev skjutna bakom bondgården. Vid kanten av skogen grävdes en stor grop där blev det deras vila. Några valpar hittade bybarnen och tog hem som sällskap.
Love missade bara en termin av lågstadiet. Han tränade handen, började skriva igen fröken Malin berömde honom ofta. Han blev klassens hjälte.
Han och mamma köpte blommor och gick till Sveas grav. På brädan på hennes enkla träkors stod: Svea Stengren, född 1933, död 2023 på dagen 90 år. Mamma grät.
Otroligt, vilken väg livet blev! Tack, Svea tack för att du räddade oss i skogen, tack för att du skyddade min pojke. Vila i frid, Svea!
På skolans julteater när Baba Yaga hoppade ut från kulisserna till julgranen, fick Love plötsligt ont i handen och lämnade teatern med tårar i ögonen. Han tänkte på Svea.
