9 april
Idag vill jag få ner min berättelse på papper. Jag blev pappa väldigt ung det var ett misstag, och stödet från omgivningen saknades helt. Idag är min dotter tre år gammal. Trots att det inte alltid är lätt att hitta chanser har jag lärt mig att ta mig igenom saker. Vissa dagar känns allt övermäktigt, för jag är den enda som bär ansvaret för hennes välmående. Hennes mamma har aldrig tagit något ansvar.
Jag skriver detta med huvudet fullt av tankar och oro, för på sistone känns allt mycket tyngre och jag vet inte riktigt hur jag ska orka ta nästa steg. Jag känner mig känslomässigt utmattad. Ibland tappar jag all motivation, men jag har en anledning att fortsätta min dotter, min lilla Elvira. Jag vill ge henne den kärlek jag själv aldrig fick från mina egna föräldrar.
Min egen pappa försvann redan när jag föddes. Mamma visade aldrig någon värme, inte så att jag minns i alla fall. Istället kom hennes pojkvänner och deras barn alltid före mig. Om jag behövde nya kläder eller skor fick jag själv hitta ett sätt att lösa det att be henne var bortkastad energi. Hon sa jämt att det inte fanns pengar, men till sin sambos barns födelsedagar dök det alltid upp presenter. När min egen födelsedag kom brukade hon till och med glömma det.
Jag minns hur hon gav dem det bästa, medan jag fick bita ihop. Om jag sa något var jag otacksam. En gång gick mina skolskor sönder jag hade haft dem två år redan och jag försökte limma dem så det inte skulle synas. Tre dagar senare köpte mamma nya skor till sin sambos dotter, för att de gamla inte var fina längre. Då sa hon ingenting till mig.
Det har varit många nätter med tårar jag undrade ofta varför min mamma aldrig ville ha just mig. En dag förstod jag att hon såg mig som en börda och då bestämde jag mig för att lämna hemmet. Hon brydde sig inte, inte ens ett telefonsamtal. Livet blev tufft sedan, ensamt och fullt av uppoffringar, men jag gav aldrig upp.
Fyra, fem år senare hörde jag att mammas sambo hade lämnat henne för en yngre kvinna och att hans barn hade flyttat till sin egen mamma. Plötsligt var min mamma helt ensam. Jag kände sorg för henne, men visste inte vad jag skulle göra.
Då och då överväger jag att ta kontakt. Fråga hur hon har det. Men jag är rädd att mötas av samma avvisande blick som förr. Kanske är det bäst att vi fortsätter våra liv på varsitt håll, utan att veta något om varandra. Vad skulle ni ha gjort?
Jag har insett att det viktigaste är att bryta mönstret min dotter ska alltid känna att hon är älskad och aldrig ensam. Det är mitt löfte till henne och till mig själv.
