A Short, Sturdy Young Woman Walks In: Desperately Seeking Work—Her Only Experience, a Cleaner. She’s…

A short, sturdy girl came in for an appointmentshe needed a job, urgently. I opened her work bookletcleaner, cleaner thats all shed ever done. She was at least ten years younger than me. Well-groomed, neat clothes, a tidy haircut, her eyes outlined just so. She behaved perfectly normallyshe sat and waited to be spoken to, with neither demands nor indifference, no sorrow or cheek. Just an ordinary sort of girl.

So why have you always worked as a cleaner? I asked.

I did feel for her. Another year or two and that would be thatshed never escape the mop. Not that theres shame in cleaning, not at all. But cleaning jobs dont come up often here. That very morning, the HR department from a national supermarket chain had rung, practically begging me to help fill three shop assistant vacancies.

Anyone, pleaseyoungish, under fifty if possible you understand, the ladies on tills are a bit older, but we need someone to stock shelves too. We can train them! If theyre willing to work, thats enoughno experience or qualifications necessary. Please, help usnew branches are opening, we must get staff ready! the HR rep pleaded.

What else could I do? I dont have any qualificationsjust school, the girl replied, a little surprised, as if there couldnt be another option.

Well, we have a shop assistant role right now. Would you be interested? I watched her closely. I always dohow a person reacts to news tells me more than their words ever could.

When someone tells me, I need work desperately! I give them the detailsgo quickly! If they dawdle, fidget, ask for something more, I know theyre not really looking and wont go anywhere. I dont stop the conversationI keep workingbut something inside me shifts. I stop worrying about them.

Because such people come to tick a boxBeen to the job centre! Well done! Now they can tell their wife, or more often their mum, that theyve got a few leads. And by the time they actually get around to goingif they ever dothe job will almost certainly be gone.

A vacancy is a delicate thing, friends. Almost like the Eastone must pursue it wholeheartedly and run for it, fast, with no hesitation, or itll vanish. It doesnt just go to the sly or slick, but to those who take it seriously. A vacancy is a lady! She must be wooed, hurried toshe wont wait! Suitors are everywhere.

This girls reaction was just rightlogical for someone whos never dreamed of leaving the mop behind.

But a shop assistantdont you need to know how to handle money? Ive never learned

No need to count money at the start. You’ll begin with stocking shelves. Then, once youve found your bearings And hardly anyone counts now anywaymost customers pay by card What is there to count? Swipe and give the receipt. No need even to work out the change. Youll pick it up. Im not persuading you. Its your lifeyoure free to shape it how you wish. But the mop will always be there for you. Youre still young; why not try something more interesting? What do you think?

Oh If theyll take me, then yes, maybe I shouldn’t be a cleaner forever she said thoughtfully, her fair hair catching the light. But how will I get there? I live out in the suburbs Ive run right out of money Im a new arrival, you see.

While she spoke, I decided to double-check the roleswould they take someone like Emily, as my visitor was called?

Hello again, Mary! Ive a girl hereshes only ever worked as a cleaner, but shes nothing like your average cleaner. She lives in Wokingshes worried about the commute I explained over the phone.

If she wants to work, well help however we can! Whole shifts of our staff come from Woking. They ride the train. Its a seven-minute walk from the station to the shopyou know that yourself. Well show her the way, explain everything, introduce her to everyone. Shell be on that shift. Tell her to come! Were crying out for staff!

Well, Emily? Will you go? Ive sorted it already. Take the bus if you can

No, no! It costs £2. Id rather walk, she said, already gathering her things.

Suddenly, a mad idea popped into my head.

No, dear, you’ll take the bus. Ill give you a bit of money

When should I pay it back? she asked, worried.

No need to repay, I said, handing her a notenot a huge amount, but plenty for more than one ride.

Suddenly, I saw her cheeks flush deep crimson. She wasnt used to this. Not used to receiving. She hadnt expected it. And her reaction told me everything about her.

I felt true respect for this humble cleaner. She didnt wriggle out of it, flatter, or gushshe was simply frozen, overwhelmed. Id knocked her out of any safe boundary shed imagined for herself walking through my door. She was flustered. Too much so. I couldnt let her leave like thatwith guilt and gratitude eating at her.

But, as is so often the case, life is cleverer than any of us. I just told her the truth:

Dont be embarrassed. Im helping you, not without a reason. Others help me, and so I help you.

How can I repay you? she asked.

Feed a stray dog. Or give shelter to a cat. Or buy something for an old man I dont know. However you likejust dont repay me. Pass it along.

She left my office, stood in the hallway struggling with her coat zip. I heard her murmur, Good Lord imagine bless that woman, please, God, bless her

Listening, I wanted nothing more than to send those words out into the worldto those people who help me.

May all be well with you. Well get through this, here, somehow.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

A Short, Sturdy Young Woman Walks In: Desperately Seeking Work—Her Only Experience, a Cleaner. She’s…
Du gör honom till en vekling – Varför skrev du in honom på musikskolan? Lena Ekström passerade förbi svärdottern och drog av sig handskarna i farten. – Hej Lena, kom in. Trevligt att se dig också, verkligen. Sarkasmen gick över huvudet på svärmor, som slängde handskarna på hallbordet och vände sig mot Maria. – Tomas ringde. Och strålade: “Jag ska spela piano!” Vad är det för trams? Är han nån liten tjej för dig, eller? Maria stängde ytterdörren långsamt och försiktigt, rädd att tappa tålamodet och börja skrika. – Det betyder att ditt barnbarn får ta musiklektioner. Han älskar det. – Älskar! – Lena fnös som om Maria sagt något helgalet. – Han är sex år, han vet inte vad han vill. Du ska styra honom. Han är pojke, min sonson – och vad gör du med honom egentligen? Svärmor marscherade ut i köket och satte på vattenkokaren som om det vore hennes eget hem. Maria följde efter och bet ihop. – Jag gör honom till en glad och trygg människa. – Du gör honom till en vekling och mes! – Lena satte händerna i sidorna. – Du skulle ha satt honom på fotboll! Brottning! Han ska väl bli karl, inte… inte nån pianist! Maria lutade sig mot dörrkarmen. Räknade till fem. Det hjälpte inte. – Tomas bad själv om det. Han älskar musik. – Älskar, pyttsan! – svärmor viftade bort det. – Per i hans ålder lekte hockey ute med killarna! Och din son? Ska han spela skalor? Pinsamt! Något brast i Maria. Hon steg fram. – Är du klar? – Nej, det är jag inte! Jag har länge velat säga dig… – Och jag har länge velat tala om för dig – Tomas är min son. Min. Det är jag som bestämmer hur han fostras. Det är inte din sak. Lena blev röd i ansiktet. – Du… hur talar du till mig?! – Gå ut härifrån. – Vad sa du?! Maria hämtade svärmors jacka i hallen och sträckte fram den. – Gå ut ur mitt hem. – Sparkar du ut mig? Mig?! Maria öppnade dörren, tog Lena om armbågen och ledde henne ut. Lena stretade emot men Maria var starkare. Hon tryckte ut svärmor över tröskeln. – Jag kommer att kämpa för min sonson! Hör du mig?! Jag tillåter dig inte att förstöra honom! – Hejdå Lena. – Per ska få veta allt! Jag berättar allt! Maria stängde dörren, lutade sig mot den och andades ut. Länge, djupt, tills allt luft var borta. Det hördes fortfarande dämpade rop utifrån – sen steg och tystnad. Svärmor hade fått nog. De ständiga klagomålen, råden, föreläsningarna. Hur Maria skulle fostra, vad hon skulle laga mat, vilka kläder Tomas skulle ha. Per såg ingen konflikt. “Mamma vill bara väl”, “Hon har erfarenhet”, “Lyssna bara för hennes skull”. Han dyrkade sin mamma. Varje ord – lag. Maria fick stå ut. Dag ut och dag in. Men inte idag. Per kom hem vid åtta. Maria hörde låset klicka – hon visste att Lena redan hade ringt honom. På sättet han kastade nycklarna på bordet, på hur tungt han gick till köket utan att titta in till Tomas som såg på barnprogram. – Tomas, älskling, stanna här – Maria satte på honom stora hörlurar och startade robotserien han älskade. – Vi vuxna måste prata lite. Tomas nickade, Maria stängde dörren till barnrummet och gick ut till köket. Per stod vid fönstret, armarna i kors. Vände sig inte om. – Du har kastat ut min mamma. Inte en fråga. Ett konstaterande. – Jag bad henne gå. – Du slängde ut henne genom dörren! – Per vände sig, käkarna hoppade. – Hon grät i telefon i två timmar! Två timmar, Maria! Maria satte sig vid bordet. Benen värkte efter jobbet – nu detta också. – Bryr det dig inte att hon sårade mig? Per tystnade ett ögonblick, viftade bort det. – Hon bryr sig bara om sitt barnbarn. Vad är det för fel med det? – Hon kallade vår son för mes och vekling. Vår sexåring! – Hon var arg, det händer. Men hon har ju en poäng, Maria. En pojke behöver sport. Laganda, tuffhet… Maria såg länge på sin man tills han vek undan blicken. – Min mamma tvingade mig på gymnastik som barn. “Du ska bli gymnast”. I fem år. Fem år grät jag inför varje träning. Drog ut mina spagater i smärta, gick ner i vikt av hårda pass, bönade om att få slippa. Per sa inget. – Jag står inte ut med sporthallar än idag. Jag vill aldrig utsätta min son för sånt. Om han vill spela fotboll – jättegärna. Men bara om han själv vill. Aldrig mot hans vilja. – Mamma vill bara väl… – Då får hon skaffa eget barn och göra som hon vill, – Maria reste sig. – Kostas uppfostran rör ingen annan. Inte dig heller, om du står på hennes sida. Per började säga något men Maria gick ut. Resten av kvällen var tysta. Maria la Tomas, satt länge i mörkret och lyssnade på sonens jämna andetag. Två dagar gick – tystnad, spänd stämning. Sedan skämtade Per vid middagen och Maria log – isen började smälta. På fredagen pratade de igen, men ämnet Lena undveks noga. Lördagsmorgon vaknade Maria hastigt. Klockan åtta – för tidigt för lördag. Per sov, Tomas likaså. Vad väckte henne? Hon hörde metalliskt ljud i hallen. Låset snurrade. Maria flög upp, halvpanik – inbrott? Mitt på dagen? Hon slet åt sig mobilen och smög ut i hallen. Ytterdörren slogs upp. Där stod Lena. Med en knippa nycklar i handen och segerleende på läpparna. – God morgon, svärdotter. Maria stod barfota på kallt golv, i noppig t-shirt och pyjamasshorts, och svärmor såg ut som hon ägde hela huset. – Var har du fått nycklar ifrån? Lena viftade med dem. – Per gav dem. Han kom förbi häromdagen, sa “Mamma, förlåt henne, hon menade inte illa”. Så han fick be om ursäkt för dina utbrott. Maria blinkade. Försökte ta in orden. – Vad gör du här – den här tiden? – Hämtar mitt barnbarn! – Lena tog av sig jackan. – Tomas, kom nu, farmor har skrivit in dig på fotboll – första träningen är idag! Vreden exploderade, het och klar. Maria rusade in i sovrummet. Per vände ryggen mot henne, låtsades sova – Maria såg hur axlarna spändes. – Upp! – Maria, kan vi ta det sen… Maria slet av honom täcket, drog honom ut i vardagsrummet. Han snubblade, men hon höll ett stadigt grepp. Lena satt redan på soffan, bläddrade i en tidning. – Du gav henne nycklar – till min lägenhet. Per sa inget. Skruvade, trampade. – Det är min lägenhet, Per. Min. Jag köpte den innan vi gifte oss. För egna pengar. Hur vågade du ge din mamma nycklar hit? – Men åh, så småaktigt – Lena slängde tidningen. – Ditt, mitt… Du tänker bara på dig själv! Men Per tänker på sonen, därför fick jag nycklar. Så jag kan vara med mitt barnbarn, när du annars kastar ut mig. – Håll tyst! Lena blev mållös. Men Maria såg bara på sin man. – Tomas ska inte på någon fotboll, om han själv inte önskar. – Det bestämmer du inte! – svärmor hoppade upp. – Du är ingen! Bara en tillfällig kvinna i min sons liv! Tror du att du är oumbärlig? Per står ut med dig bara för sonens skull! Tystnad. Maria vände sig långsamt till Per. Han hängde med huvudet. Han sa inget. – Per? Inget. Inga ord för att stötta henne. – Okej – Maria nickade, en kall klarhet svepte in. – Tillfällig, ja. Och det tar slut nu. Ta din son, Lena. Han är inte min man längre. – Vågar du inte! – Lena blev likblek. – Du får inte lämna honom! – Per – du har en halvtimme att packa. Sen hjälper jag dig ut – i pyjamasen om det behövs. – Maria, kan vi prata… – Vi har redan pratat. Hon vände sig mot svärmor och log snett. – Behåll nycklarna. Jag byter lås idag. Skilsmässan tog fyra månader. Per försökte återvända, ringde, skrev, kom med blommor. Lena hotade med vårdnadstvist och advokat. Maria tog in en bra jurist och svarade aldrig mer. Två år gick fort… Skolans musiksal sorlade av röster. Maria satt på tredje raden, och kramade programmet. “Tomas Eriksson, 8 år. Beethoven – Ode till glädjen”. Tomas klev ut på scenen – allvarlig, koncentrerad, i vit skjorta och svarta byxor. Satte sig vid flygeln och lade händerna på tangenterna. De första tonerna fyllde salen. Maria slutade andas. Hennes pojke spelade Beethoven. Hennes åttaåring, som själv ville gå i musikskola, som själv övade i timmar, som själv valt stycket till konserten. När sista ackordet tonat ut exploderade applåderna. Tomas reste sig, bockade sig, såg sin mamma i publiken och log – brett, lyckligt. Maria klappade med, tårarna strömmade. Hon hade gjort rätt. Sattes sonen först – före andras åsikter, före äktenskapet, före rädslan för att bli ensam. Så ska en mamma göra…