Jag har gjort misstag i livet, men det största av dem lever fortfarande vid min sida och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag var 25 år när jag gifte mig med en man vid namn Olof. Han var två år äldre än mig. På den tiden kändes han nästan som en prins på en vit häst.
Han gav mig alltid blommor, presenter, bar mina tunga väskor, vi bråkade aldrig och kunde alltid lösa alla problem lugnt. Vi hade aldrig bott ihop innan vi gifte oss. Varken han eller jag trodde på samboskap, det verkade för lättsinnigt för oss. Så vi gifte oss helt enkelt. Mamma och pappa gav oss pengar till bröllopet, men det räckte inte för att köpa en bostad. Jag ville inte heller hyra varför betala någon annans farbror och dessutom behöva lyssna på hans åsikter om hur vi lever? Kort sagt, Olofs mamma föreslog att vi skulle bo hos henne. Hon hade två rum i sin lägenhet i Stockholm, hon tyckte det var tråkigt ensam och det fanns gott om plats. Varför inte bo där?
Jag gick med på det utan att tänka efter. Olofs mamma verkade trevlig, så det var enkelt att hitta ett gemensamt språk. Men så fort jag gifte mig med Olof och flyttade in hos svärmor upptäckte jag mycket mer om min man. Det visade sig att hans mamma fortfarande såg honom som liten. Och när han bodde hos henne gjorde han ingenting hemma. Hon tvättade till och med hans kalsonger och strumpor, trots att han var vuxen. Det måste ju vara fel.
Allt Olof gjorde var att gå till jobbet och sköta sitt. Det är väl inte så konstigt att så fort vi bodde ihop lades alla hushållssysslor på mig. Nu var det jag som skulle laga mat till alla, städa, tvätta, stryka. Behövde jag verkligen det? Visst, svärmor lade sig inte i mina sysslor och gick aldrig in i köket när jag lagade mat. Men att hon inte ens ville hjälpa till gjorde att jag kände mig som familjens hushållerska.
Sedan kom det ännu värre nyheter. En gång började ett eluttag brinna och jag släckte elden. När jag bad min man ta bort det gamla och sätta dit ett nytt såg han det som någon sorts avancerad matteuppgift. Det visade sig att han inte ens visste hur ett uttag byts ut. Och när vi skulle byta glödlampan i vardagsrummet blev han nervös och sa att han inte tänkte göra det. Så jag tog fram en pall och fixade det själv. Kort sagt, min man kunde ingenting praktiskt alls. Och det värsta: han ville inte ens lära sig. Varför skulle han? Det var bättre att ringa en hantverkare och betala. Men Olof tjänade inte många kronor, så vi hade inte råd att betala andra för allt.
Det som störde mig mest var att svärmor ständigt behandlade sin son som en sjuåring och han svarade henne alltid med ett lite nervöst mamma.
Olof, har du satt på dig strumporna, bytt kalsongerna? Olof, har du tvättat dig ordentligt? När jag hörde sådana samtal blev jag illamående. Han är en vuxen man och hans mamma frågar om han bytt kalsonger.
Jag vill verkligen skilja mig. Men vad gör jag då? Jag har ingen egen bostad och mina föräldrars pengar är redan slut. Men jag orkar inte stå ut med detta längre. Hur länge ska jag behöva tolerera denna hopplöshet?
