Min man kom hem från jobbet för många år sedan och då var han ovanligt tyst och på något sätt märklig.
Jag frågade honom om bröllopet vi blivit bjudna till, och han sänkte genast blicken. Så sa han att han tänkte åka själv till bröllopet.
Och jag då? blev jag förvånad.
Min man svarade: Älskling, jag fick nästan inget i lön i januari. Det blir nog så att jag åker på bröllopet själv. Du får ta hand om barnet här hemma. Det händer inget farligt. Jag blir borta tre dagar, måste bo på hotell och äta lite. Dessutom behöver jag köpa en present till brudparet.
Vi var ett ungt par på den tiden. Vi bodde i en liten etta på en bakgata i Göteborg, en lägenhet svärmor fixat åt oss. Jag var föräldraledig och vår dotter Ulla var snart två år gammal. Jag hade ingen brådska med att börja jobba igen, eftersom det var svårt att hitta någon som kunde passa vår dotter. Svärföräldrarna hade gett oss tak över huvudet, och för det var vi förstås tacksamma.
Min egen mamma klarade sig själv, jobbade extra och sa att om jag absolut behövde barnvakt, om jag började jobba, så skulle hon förstås komma. Men att köpa ny klänning och färga håret? Nej, sådant tänkte hon inte hjälpa till med. Då skulle hon inte passa Ulla åt mig.
Jag kände min mammas personlighet väl. Förresten flög hon utomlands varje år, och på helgerna satt hon på spa och massage istället.
Vi hade inga stora kriser i familjen. När min man var hemma kunde jag göra något för mig själv, även om det var sällan och alltid korta stunder han var inte så glad över det, men han lät mig gå.
Så kom då den där bröllopsinbjudan.
Min mans lillebror skulle gifta sig, och bröllopet hölls i Malmö, tre dagars resa bort. Jag gick till mamma och bad henne vara barnvakt till Ulla bröllop är ju ändå något viktigt. Det handlar bara om tre dagar. Dessutom är Ulla lugn hon skriker eller gnäller aldrig.
Mamma protesterade länge men tog till sist tre dagars ledigt från jobbet. Jag blev så glad, för jag hade haft hand om Ulla i två år utan rast. Jag skulle få vila lite på bröllopet…
Men så föll mina drömmar, när min man berättade att han tänkte åka dit själv.
För mig var det ett stort ögonblick jag hade bott hemma, ammat vårt barn i ett år, aldrig varit ute. Men ingen ville egentligen passa Ulla, och min man for ofta iväg på företagsfester och jobbresor.
Jag kände inte hans bror särskilt väl. Och brudens ansikte hade jag bara sett på ett fotografi.
Jag blev väldigt ledsen. Men min man ville inte förstå. Han ansåg att allt var som det brukade.
Men älskling, din mamma vill egentligen inte ha vår dotter i sitt hem. Låt henne vila, och du stannar här. Varför pressa någon? Vill hon inte stanna, så gör hon inte det. Och du känner inte min familj vad ska du dit och göra? Det är bättre att du stannar och tar hand om barnet. Jag åker till Malmö och kommer hem igen.
Så jag bestämde mig för att ingen skulle fara. Varför skulle min man bestämma över mig?
Och vad tror ni vem har rätt i detta?
Jag tycker faktiskt att både mamman och maken är rätt oförskämda. Ingen mormor måste passa sina barnbarn, men hon kan tänka på sin dotter också vara mer hjälpsam.
Och min man förstår inte alls. Jag har gett så mycket tid till vår dotter, och jag behöver vila.
Om han verkligen älskar mig skulle han förstå det…
Flickan i denna historia är väldigt sorgsen helt beroende av sin man och saknar stöd.
Det vore roligt att höra vad ni tycker. Jag hoppas att flickan lyckas göra sin röst hörd och visa maken vad hon tycker.
Kära tjejer, glöm inte att vi lever i ett fritt Sverige! Ni får yttra er det är ingen fara. Det är inte som maken kräver skilsmässa bara för att frun ställer krav. Och om det skulle ske, då fanns det nog inga riktiga känslor ändå. Vi ska visa respekt och bjuda varandra på glädje.
