Alla hjälper till, men du är så speciell
Stina, vad säger du om att ni kommer över till mig idag? undrade min syster med en ton av förväntan. Torbjörn är bortrest och jag är ensam med barnen, det är så trist.
Jag, Valdemar, gnuggade min näsrot och lät tankarna rusa flyktiga ursäkter dök upp en efter en, men inte en enda kändes övertygande. Att skylla på arbete skulle inte gå hem, det var ju lördag. Att säga att jag var trött? Då hade det börjat ett förhör med råd och pekpinnar. Jag tryckte ihop läpparna och samlade mig inför att svara.
Magdalena, det går inte idag, försökte jag lägga in så mycket beklagande som möjligt i rösten. Lovisa är lite sjuk, så vi håller oss hemma.
Det blev tyst i luren innan min syster drog en djup suck.
Åh, vad synd, svarade hon långsamt. Det hade varit trevligt att prata medan barnen leker tillsammans…
Jag rullade ögonen, glad över att hon inte såg det. Barnen leker tillsammans jo, visst. Lovisa hade rusat omkring som barnvakt för de yngre medan vi vuxna satt i köket med kaffe.
Ja, jättesynd faktiskt, nickade jag och försökte låta trovärdig. När Lovisa mår bättre hörs vi igen.
Magdalena suckade fortsatt, önskade Lovisa krya på sig, och la sedan på. Jag slängde ifrån mig mobilen och tittade på skärmen, road av insikten. Hela samtalet hade inte tagit mer än fyra minuter. Inte ett ord om hur jag har det, inget om jobbet, hälsan eller vardagen. Magdalena ringde enbart för att höra om vi kunde komma för då blev jag gratis barnvakt.
Lovisa dök upp i dörren och gav mig en vaksam blick.
Var det moster Magda igen? frågade Lovisa.
Jag nickade och la mobilen på soffbordet. Lovisa sjönk ned bredvid mig, benen ihopdragna under sig, ansiktet halvt irriterat, halvt lättat.
Pappa, jag vill faktiskt inte åka dit mer, sa hon bestämt.
Jag vände blicken mot henne och höjde på ögonbrynen i väntan på att höra mera. Hon sammanbitna läpparna, och sen kom allt på en gång.
Hon bara lämnar över ungarna till mig, Lovisa rynkade pannan. Jag ska vakta dem, sysselsätta dem, leka hela tiden.
Och Sture, deras äldsta, är bara fem! utbrast hon upprört. Jag är ingen barnvakt, pappa!
Jag såg på min nioåriga dotter och log utan att kunna låta bli. Hon kunde redan nu sätta ord på det som kändes fel, stå upp för sig själv och prata rakt ut. Jag kände mig stolt.
Oroa dig inte, sa jag och strök henne över håret. Det där ska inte hända igen.
Lovisa log tacksamt och gick in till sitt rum.
Jag lutade mig tillbaka och lät tankarna ta egna vägar. Det har blivit märkligt i vår familj. Magdalena är fyra år yngre än jag men redan har hon fyra barn. Fyra! Jag skakade på huvudet vid tanken. Själv har jag bara Lovisa och hon är knappast vuxen än. Hur mycket kärlek, tid och energi som fortfarande behövs för henne. Magdalena fick allt på en gång.
Jag gnuggade tinningarna och slöt ögonen. Magdalena ansåg alltid att alla runt henne var ansvariga för hennes barn våra föräldrar, Gunilla och Stefan, fick börja, sedan drogs svärföräldrar, grannar, vänner och släktingar med i svängen. Hela släkten jobbade för Magdalenas barns skull. Alla utom Magdalena själv.
Jag smålog åt tanken och öppnade ögonen igen. Själv bad jag bara om hjälp av mamma när det var absolut nödvändigt om jag var sjuk, eller om det var total kaos på jobbet. I övrigt klarade jag mig själv, även om det var kämpigt, särskilt de första åren. Men visst gick det. Och min dotter blev en fin människa självständig, klok och bestämd.
Men Magdalena blev bara mer krävande för varje år.
Jag schasade bort de jobbiga tankarna och reste mig ur soffan. Att jag slapp undan syskonbesöket för idag kändes som en liten vinst. Vanliga lördagsbestyr väntade, sådant som inte kan skjutas upp. I köket började jag plocka ur diskmaskinen.
…Dagarna gick i sin vanliga röra med jobb och hemmasysslor. På fredagkvällen vibrerade mobilen och Magdalenas namn lyste i displayen. Jag tog ett djupt andetag och svarade.
Stina, hur är det med Lovisa nu? Magdalenas röst lät sickersöt. Är hon frisk?
Ja, allt är bra, lutade jag mig mot väggen. Full fart här hemma igen.
Toppen! Magdalena blev genast piggare. Då måste ni komma och sova över hos oss i helgen!
Jag rullade återigen ögonen. Dags för ett nytt förhandlingsrace.
Jag är så ensam här, fortsatte Magdalena klagande. Barnen gnäller, Torbjörn är borta.
Det blir inget övernattande, skakade jag på huvudet. Men vi kan titta förbi på lördagsförmiddagen.
Tystnad. Magdalena var inte nöjd, men efter lite tjafs gav hon sig till slut.
…Lördagsmorgonen var mulen och lite kylslagen. Jag gjorde mig klar, tog på jackan och gick ut själv. Bussresan till Magdalenas radhus tog en halvtimme plus tio minuters promenad.
Magdalena öppnade dörren och sträckte direkt på halsen bakom mig.
Var är Lovisa? rynkade hon pannan.
Hon har läxor, klev jag in. Mattenationella på måndag.
Magdalena drog en min som om hon ätit surströmming. Hon smällde igen dörren, irriterad.
Lovisa har blivit rätt motsträvig, korsade hon armarna. Kommer aldrig hit, ringer och skriver knappt.
Jag tog av mig jackan och hängde upp den innanför dörren. Inifrån huset hördes skrik och spring från hennes barn. Jag vände mig mot systern och såg henne rakt i ögonen.
Hon är bara trött på att vara barnvakt hos dig, sa jag lugnt.
Magdalena spelade upp ilska direkt, som om jag tänt eld på fnöske. Ansiktet blossade, blicken blev vass.
Det är helt normalt! röt hon. Att äldre barn får hjälpa till med yngre!
Visst, men inte med andras barn, jag gav mig inte.
Vilka andra? Det är hennes kusiner! utbrast hon.
Lovisa är tio, Magda. Hon är själv ett barn, ingen extra förälder.
Magdalena kom närmare, ögonen brann av ilska. I bakgrunden hördes någon av ungarna skrika, men Magda reagerade inte ens.
Det är nyttigt för henne! pekade hon anklagande. Då lär hon sig hantera barn!
Hon behöver inte “lära sig” på det sättet! nu höjde jag också rösten. Hon har inga egna syskon!
Just därför! skrek Magdalena. Hon får träna med mina! Hon ska vara med!
Jag backade och undrade om jag hörde rätt. Magdalena dolde inte längre vad det handlade om.
Tänker du på vad du säger? skakade jag på huvudet. Du vill använda min dotter som barnvakt.
Okej, vad är problemet? satte hon händerna i sidorna. Jag klarar inte detta ensam!
Då får du inte skaffa fyra barn, slank det ur mig innan jag hann stoppa mig själv.
Magdalena blev rödare än faluröda stugor. Venerna buktade på halsen.
Du har en dotter som snart är stor! skrek hon nu. Hon kunde åtminstone hjälpa till varannan dag efter skolan!
Det var droppen för mig. Jag kände hur all gammal grämelse brast.
Du har blivit orimlig, väste jag. Du skjuter över ansvaret på oss andra.
Jag ber bara om hjälp! höll hon emot.
Nej, du kräver, slet jag åt mig jackan. Och du tycker att alla är skyldiga dig.
Föräldrarna hjälper gärna! stämplade hon i golvet.
Mamma och pappa är inte unga längre, sa jag och drog på mig jackan. De behöver vila, inte jaga dina barn.
De är själva nöjda! grep hon tag i mitt ärm.
Jag slet mig och gick ut i hallen. Magdalena stod ilsket kvar mitt på golvet.
Vi kommer inte hit igen, öppnade jag dörren. Får leta efter någon annan barnvakt.
Jag lämnade huset utan att se mig om. Dörren smällde igen bakom mig, Magdalenas röst hördes länge i trapphuset.
…Mamma ringde samma kväll. Jag såg på displayen, svarade.
Valdemar, vad har du gjort nu då? mammas röst darrade av ilska. Magda är helt förstörd, du har kört henne i botten!
Jag sa bara sanningen, satte mig tungt i soffan.
Vadå för sanning? Mamma höjde rösten. Att du vägrar hjälpa din egen syster?
Att hjälpa är en sak, bli slav något helt annat, höll jag hårt om mobilen.
Hon är själv med fyra barn! klagade mamma. Torbjörn reser hela tiden! Det är tungt!
Hon valde det själv, jag tänkte inte ge mig. Det var inte mitt eller Lovisas beslut.
Lovisa kunde passa småkusinerna ibland! fortsatte mamma och suckade. Alla hjälper Magda utom du du är alltid så speciell!
Nej, avbröt jag. Lovisa får inte bli någon barnvakt till andras barn.
De är inte andras, det är familj! skrek mamma nästan.
Jag gick fram till fönstret, kvällens mörker började falla och gatlamporna tändes där ute.
Om du och pappa vill ägna ert liv åt Magdalenas barn, varsågoda, sa jag lugnt. Men det är inte mitt ansvar.
Du är självisk! kom anklagelsen.
Jag har min egen familj, höll jag blicken stadig. Min man, min dotter. Jag lever inte för Magda.
Jag la på innan hon hann svara. Lät mobilen falla i soffan och gömde ansiktet i händerna.
Värme fyllde mitt hjärta när Lovisa kom och lade armarna om mig bakifrån. Hon lutade huvudet mot min axel.
Jag hörde allt, pappa, viskade hon.
Jag vred mig om och höll henne hårt, kände hur hon doftade av barnschampo.
Allt jag har gjort, har jag gjort för din skull, sa jag lågt. Och jag kommer fortsätta med det.
Lovisa såg upp mot mig med ett leende. Tacksamheten och kärleken i hennes blick värmde mig.
Jag vet, pappa, viskade hon och kramade min hand.
Vi stod där vid fönstret, omfamnade, blickandes ut över kvällens Stockholm. Någonstans på andra sidan staden hulkade säkert Magdalena och klagade hos svärmor. Kanske ringde mamma runt och berättade om sin kalla äldsta son. Men här, i vår lägenhet, fanns bara lugn och omtanke.
Jag hade bestämt mig och tänkte inte gå tillbaka på det. Även om det kostade mig relationen med syster och mamma. Lovisa betydde mer. Hennes barndom, hennes frihet, hennes rätt att få vara bara barn.
