Flicka, vem letar du efter? frågade jag.
Jag söker min mamma. Har du sett henne? stirrade den lilla tjejen på mig, runt sex år gammal.
Jag stannade upp och tänkte. Jag hade flyttat in i den här lägenheten i Gamla stan för bara några veckor, och så vitt jag visste var lägenheten som stod framför mig tom.
Det bor ingen där, svarade jag försiktigt.
Flickan började gråta och satte sig på trappstegen.
Tant, vi behöver verkligen mamma! Hon är den som kan lösa allt. Pappa saknar henne så mycket.
Jag stod där förvirrad och visste inte hur jag skulle hjälpa det lilla underverket. Jag hade inga egna barn och hade ingen aning om hur jag skulle närma mig situationen. Att bjuda in henne på fika kändes som en omöjlighet vem skulle gå till en främling? Just då ringde telefonen. Jag bad flickan att stanna, sprang iväg och kom tillbaka med en sliten lapp i handen.
Hela kvällen gick hon inte ur mina tankar. Jag ringde min hyresvärd, Karin Andersson, och frågade vem som bodde på mitt trapphus.
Det har varit tomt i flera år, svarade Karin. Varför undrar du?
En liten tjej kom idag och letade efter sin mamma
Karin tystnade ett ögonblick, som om hon grävde fram ett minne.
Det var troligen dottern till Katarina. Hon är borta sedan länge. Hennes man bor kvar med ett spädbarn i handen, men han kunde inte bo kvar i den lägenheten och flyttade. Sedan dess har den stått öde.
Du vet, Iris, de bor ganska nära. Om hon kommer tillbaka, ta henne hem, sa Karin och gav mig adressen Skarpsgatan 5.
Historien bleknade efter ett tag. Jag jobbade långa dagar, kom hem sent och gick upp tidigt igen.
Men strax före nyår hörde jag igen det dämpade knackandet och det snörvlande ljudet av gråt. Jag rusade till dörren där stod den samma gråögda flickan och tårarna rann.
Vad har hänt? Var är din pappa?
Han är hemma, men jag letar efter mamma, svarade hon tyst.
Jag mindes att jag hade en adress antecknad någonstans och sprang till den, samtidigt som jag bad flickan vänta hos mig. Hon gick in, tittade sig omkring och satte sig på en puff i gången. När jag väl hittade det lilla papperet med adressen hade hon redan somnat, nätt som en liten boll. Jag bar försiktigt barnet till soffan i vardagsrummet och ringde återigen Karin.
Karin Andersson, förlåt att jag stör, men minns du barnet som knackar på den tomma lägenheten mitt emot?
Ja, den är min. Jag skulle ta med henne hem, men medan jag letade efter adressen somnade hon. Jag är rädd att fadern söker efter henne
Jag förstår, svarade jag och lade på luren. Jag strök försiktigt hennes lockiga hår och klappade henne på axeln.
Jag hade alltid drömt om egna barn, men lyckan gick mig förbi. Min man och jag hade en gång planerat en familj, men efter en svår tid förlorade vi vårt lilla barn. Stressen på jobbet och de oavbrutna kvällarna med förberedelser för en ny graviditet tog på krafterna. När jag äntligen fick veta att jag väntade igen, slutade jag mitt arbete, men ödet hade andra planer jag förlorade också detta barn i ett tidigt stadium. Trots våra ansträngningar kunde jag aldrig bli mamma.
Snart lämnade min man mig. Jag vet att han har en dotter i sin nya familj, men jag hörde aldrig mer av honom. Jag raderade honom ur mitt liv och från gemensamma vänner. Så levde jag ensam i hyreslägenheter i över sju år.
Mitt grubblande bröts av återigen ett mjukt knack på dörren. Jag öppnade och såg min före detta make, Jörgen, stå i tröskeln.
Jörgen? Vad gör du här?
Jag kom för min dotter Skarpsgatan 5, eller hur?
Ja, precis. Är det din dotter? Kom in, hon sover. Jag har lagt i vatten på kaffebryggaren. Vem hade kunnat tänka att jag skulle mötas av just dig på min tröskel, men livet bjuder ibland på oväntade överraskningar.
Är det okej att vi stör dig? Jag kan väcka Anna och ta henne hem.
Låt henne sova. Vad har hänt? Hon har knackat på vår trappa flera gånger den här veckan.
Jörgen gnuggade ögonen och började berätta:
För några år sedan bodde vi i den här lägenheten med Katarina. Den kom i arv från hennes farfar. Efter bröllopet flyttade vi in. Katarina var full av förhoppningar och jag svävade på sjunde himlen.
Jag minns att tiden kom när jag körde min fru till sjukhuset. Hon grät, oroa sig
Hon tog min hand och bad mig ta hand om barnet om något skulle hända. Komplikationerna började, och vi kunde inte rädda henne.
Jag strök Jörgens axel, såg tårarna rinna ner för hans kinder som en stilla bäck som äntligen fått springa loss.
I vardagsrummet hördes barnets små steg.
Pappa?
Jörgen kastade sig omfamna sin dotter, höll henne tätt.
Anna, jag var orolig varför gick du iväg utan att säga till?
Jag vill bara hitta min mamma.
Vi ska hitta henne, men först går vi hem.
Tack, Iris, här är mitt nummer, sa Jörgen och räckte mig ett visitkort. Ring om Anna kommer tillbaka. Vi bor nära, så hon hittar vägen.
Hur fick hon veta adressen?
Jag visade den för henne. Hon såg bilder på väggarna och har drömt om att träffa sin mamma sedan. Jag sa att Katarina bara hade gått bort men att hon en dag skulle återvända.
De gick, och några dagar senare ringde Jörgen. Vi började prata igen, träffas på helgerna i parker, caféer och på bio. Anna knöt sig till mig och kallade mig ibland mamma.
Iris, sa Jörgen en dag, flytta in hos oss. Du har tröttnat på de små hyresrummen, och Anna saknar dig.
Och du?
Jörgen sänkte blicken, tog mina händer i sina och sa: Jag har saknat dig så mycket. Förlåt mig för allt.
Sedan dess lever vi tillsammans och uppfostrar vårt lilla mirakel, lilla Freja. Varje dag tackar jag ödet för gåvan som ingen kan prissätta att få vara både kärleksfull fru och mamma.
Och även om Freja har en bror som knappt är född, hindrar det mig inte från att ge henne all min outplånliga moderskärlek och ömhet.
Livet lär oss att ibland vandrar vi genom mörka korridorer, men när vi möter ett litet hjärta som söker, blir våra egna vägar ljusare. Att öppna sitt hem och sitt hjärta kan hela både gamla sår och nya drömmar.
