Jag gifte mig vid 50, trodde att jag hittat lyckan – men anade inte alls vad som väntade mig… Jag är en av de kvinnor som gifte sig sent i livet. Tyvärr tog min sena relation slut. Alla kallade mig ”plugghästen”, men jag älskade verkligen att lära mig saker. Jag tog min masterexamen och blev bibliotekarie. En vän presenterade mig för min blivande man. Han var 59 år, men gav inte upp hoppet om att hitta en hustru. Jag var nio år yngre än honom. Mark fångade genast mitt hjärta. Han var en bildad och artig man som hade ett stort intresse för poesi och litteratur. Vi började prata och några månader senare friade han till mig. Jag tackade ja, jag hade länge velat ha en familj. Efter bröllopet flyttade vi in hos mig eftersom hans dotter och hennes familj bodde i hans hus. Ärligt talat hade jag inte en aning om vad som väntade. Jag hade alltid bott själv, men nu hade mycket förändrats och jag kände mig frustrerad. Fläckar på duken, ett obäddat täcke, strumpor överallt och märkliga saker som inte alls ingick i mina planer… Nästan allt irriterade mig. Det kändes som om han bodde på hotell och jag blev ansvarig för allt hushållsarbete. Han hade dessutom ekonomiska problem. Min tålamod tog slut när han istället för att laga kranen gjorde den ännu värre – och först då ringde efter en rörmokare. Familjespel Den dagen insåg jag att jag inte vill lida och bita ihop längre; vi är vuxna människor med olika vanor. Kort därefter hade vi ett samtal; det visade sig att han var nöjd med situationen. Jag är en lugn person och gillar inte bråk. Men vi kunde inte hitta en fredlig lösning: Marks dotter hade redan planerat sitt liv i pappans lägenhet, i tron att han alltid skulle bo med mig. Det var först efter tre månader som han gick med på skilsmässa. Han krävde tillbaka sina presenter från mig. Att ge tillbaka soptunnan och halskedjan var inget problem. Den här upplevelsen fick mig verkligen att fundera på om det går att skapa ett lyckligt familjeliv efter 50.

Idag, när jag ser tillbaka på mitt liv, är det ibland som om jag läser någon annans dagbok. Jag gifte mig vid femtionågot jag aldrig riktigt trodde skulle hända, framförallt inte när jag var yngre och alla runtom mig började bosätta sig. Alla brukade kalla mig plugghästen, och jag trivdes faktiskt med det. Jag älskade att lära mig, gick ut universitetet, tog min magisterexamen och blev bibliotekarie i Uppsala. Livet rullade på och tiden gick fortare än jag anat.

Det var en väninna, Lena, som presenterade mig för min blivande make, Bengt. Han var 59 år, några år äldre än mig, men verkade ha ett lugn och en charm jag sällan mött. Dessutom älskade han poesi och svensk litteratur precis som jag. Våra samtal flöt på, och efter ett par månader friade han. Nog kändes det överrumplande, men jag kände mig redo för att bygga något tillsammans, så jag sa ja.

Vi flyttade in i min lilla tvåa i Södermalm. Bengt hade redan dotter och barnbarnde bodde i hans gamla villa i Täby, så det kändes naturligt att han skulle flytta till mig. Men ärligt talat, hade jag inte förstått hur svårt det skulle bli. Jag hade bott ensam så länge och trivts med ordningen. Plötsligt fanns en annan människas rutiner och vanor överallt: kaffefläckar på köksduken, skrynkliga överkast, strumpor huller om buller, och massor av småsaker överallt där de inte brukade vara. Det var som att Bengt trodde han bodde på hotell, och jag förväntades sköta om allt.

Ekonomin blev också ett problem snabbt. När vår kökskran började läcka försökte Bengt laga den själv och det slutade med att han gjorde det värre. Det blev till att ringa en rörmokare och betala över tvåtusen kronor nästan ett hån mot min ordningskänsla. Jag märkte att mitt tålamod tog slut. Varför skulle jag anpassa mig till någon annans röra efter femtio år av egen frihet? Jag ville varken kompromissa eller bråka, men jag insåg också att vi var två vuxna människor med väldigt olika vanor.

Så vi hade ett samtal, Bengt och jag. Det visade sig att han var nöjd precis som det var. Men jag orkade inte längre försöka vara till lags. Hans dotter hade samtidigt börjat planera om i huset där hon nu såg sig själv som självklar arvtagare, och räknade med att Bengt alltid skulle bo hos mig.

Tre månader höll vi ut innan vi kom överens om att skiljas. Bengt bad om att få tillbaka några presenter han gett mig främst en vas och en halskedja. Det kändes mest befriande att lämna tillbaka sakerna och gå vidare.

Efter uppbrottet har jag ibland undrat om det alls går att få ett lyckligt familjeliv efter 50. Kanske finns det ingen universallösning annat än att vara ärlig mot sig själv. Jag har lärt mig att mitt eget lugn får gå först. Och även om det ibland känns tomt i min lilla lägenhet, är det ändå mitt eget hem.