Anders Vitale, snälla du, hjälp oss! – kvinnan föll ner på knä framför den långväxte mannen i vit lä…

Anders Vilhelm, snälla, jag ber dig! Hjälp oss! Kvinnan faller ner på knä framför den långe mannen i vit rock och bryter ihop i gråt.
Där, bakom raden av slitna undersökningsrum på det lilla regionsjukhuset i skymningen utanför Västerås, håller hennes barn på att dö.
Förstår du inte? Jag kan inte! Jag klarar det inte! Det är ju därför jag flyttade hit! Jag har inte opererat på två år. Min hand… och allt omkring
Jag ber dig, snälla! kvinnan fortsätter att vädja och vägrar släppa taget om läkaren, som drar sig undan.
Han måste ge med sig. Han måste åtminstone försöka. För om inte
Några steg till. Den gamla vita trädörren gnisslar. Där ligger han hennes Mika. Hennes älskade. Den enda hon har. Inlindad i sladdar, med syrgasmask över sina fräkniga kinder, drar han glesa andetag. Han andas. Fortfarande lever han. Men blodet som sipprar ut från bandaget på huvudet ser mörkt ut, nästan som förra årets körsbärssylt. Den gröna kurvan på monitorn rycker till i otakt med hans trasiga andetag.
De kommer aldrig hinna fram. Det är tio mil till Uppsala. Helikopter men stormen utanför har släckt det sista hoppet. Blodtrycket faller. Hjärtat slår nästan ohörbart. Sjukvårdarna undviker hennes blick.
Kowalski! säger den äldre undersköterskan som står vid Mika, tar tag i läkarens arm, Anders Vilhelm!
Hon halar fram ett gammalt nummer av Dagens Nyheter. På framsidan syns en lång man i vit rock omgiven av skrattande barn, som rönnbär pepparkaksröda mot vintersnön. Genom tårarna blandas rader om en gammal olycka: den skadade handen, och operationen som inte gick vägen. Nej, ett ljus i svensk neurokirurgi! En läkare med händer av guld! Här, hos dem på landet Herregud, låt honom bara säga ja!
Jag kan inte ta ansvaret! Förstår ni? han kämpar emot, Sista operationen handleden Det gick åt skogen! Jag opererar inte mer. Jag kan inte längre!
Pojken på båren är kritvit. Blodet liknar sylt. Kollegorna i dörröppningen tiger, främmande fortfarande, även efter ett år i deras sällskap. Den gråtande mamman. Och tiden, som sviker dem. Och hunden
Hunden!?
Hur hamnade en hund här?
Det enda svaret är ett klagande gnäll. En labrador. Den försöker ta sig till båren, river på golvet med tassarna, någon drar i halsbandet, men labradoren ger sig inte. Han släpper inte Mika med blicken. Han gnäller inte längre, bara rosslar, men ska ändå fram
Det är Trofast. Mikas, snyftar kvinnan och tappar bort andan i den tunga tystnaden, då läkarens ord faller som sten till golvet:
Gör operationssalen klar.
Han blundar ett ögonblick. Minnet flyter upp: en annan hund. Laban. Hoppet. Pappa är fortfarande i livet. Anders Vilhelm, bara lille Anden, i sjuan kanske. Nyårsnatten är hal, bilen ett krossat klot i snön, mamman gråter. Läkaren tittar undan. Operationen svår och okänd, inte van. Och långt till stan
Och Laban slutar snart gnälla vid graven, rosslar bara. Vägrar äta sin sjätte dag, bara tittar. Och sedan försvann även han, gick samma väg som husse. Släcktes av sorgen.
Jag ska bli neurokirurg, mamma. Jag lovade Laban, viskar pojken vid gräskullen, rufsig och beslutsam, Den bästa som finns. Lovar du mig?
Hur kunde han glömma? Varför?
*****
Lamporna i operationssalen är starka som solen. Instrumenten blänker som stål. Handleden värker. Han biter ihop. Borde jag skaffa hund? konstiga tankar dyker upp. Fingrarna känns stela som trä. Men det går. Allt är svårt: trycket sjunker, svullnaden får inte bli värre Mjukdelarna är trasiga. Skallbenet ska pusslas ihop i småbitar. Kärl
De hade ändå aldrig hunnit med helikopter. De lokala assistenterna har glänsande ögon. För dem är det här ett mirakel. Och för honom? Hur många såna har han gjort? Varför lät han en misslyckad operation få förstöra allt? Klippte banden, flydde ut på landsbygden. Men handen värker. Och där i hörnet, tycker han sig se Laban. Tungsint. Eller är det labradoren? Ska följa efter Mika Trofast.
Det är svårt att hålla klämmorna. Suturer. Fingrarna krampar. Men snart går det. Andas, Mika, bara andas! Ge inte upp. Vi släpper dig inte.
Tiden. Den är nu på Mikas sida. Hörs det ett rotorljud i fjärran? Helikoptern har nått fram ändå
*****
Anders Vilhelm, ni söks, ropar jourundersköterskan och kan inte låta bli att le brett.
Alla ler. Klart de gör Kowalski är tillbaka. I varje avdelning viskas det om honom. Sjuka barn från hela Mälardalen körs hit. Ingen är nervös längre. Kowalskis händer är som av guld. Barnskratt strömmar genom neurologikorridorerna igen. Små patienter blir friska. Föräldrarna följer honom efteråt, som fastklistrade
Jag går bara in till Max och kollar en sak, lovar jag.
Det är bara några steg till sexårige Max rum. Han är en rolig grabb, rödhårig. Han kallar honom Farbror Anders. Kom upp på skolutflykt förra veckan från Örebro till Stockholm, föll från andra våningen, stirrade för länge. Precis som Mika från landet. Huvudet, trasigt, fick Anders Vilhelm pussla ihop, i åtta timmar. Klarade det. Handen värker knappt längre. Kanske har han tillfrisknat av alla dessa barnaskratt
Det var nog rätt ändå att återvända. Skulle gjort det tidigare, men tydligen fanns inte rätt anledning förr. Han hade glömt så mycket. Livet själv fick påminna honom. Bara det att han aldrig skaffade hund. Tiden räckte inte till. Undrar hur Trofast och Mika har det nu. Ofta tassar tankarna tillbaka till dem.
Anders Vilhelm, snälla!
Där, innan han ens hunnit ut genom dörren. Säg den som inte talar om trollen!
Hej där, Mika, Elin, han ler, Och hej på dig, Trofast.
Hans hand söker sig mot det mjuka nackskinnet. Den våta nosen buffar i handleden. De kanelbruna ögonen ser förvånansvärt insiktsfulla ut.
Och vad för er hit? Är det dags för läkarkontroll för Mika?
Allt är bra med Mika, svarar Elin snabbt, Vi kom av annan anledning!
Anders Vilhelm ser först nu hur hennes leende gnistrar. Men hennes kappa putar märkligt, ögonen glittrar misstänkt. Det känns pinsamt att fråga. Trofast cirklar ivrigt runt, stör tankarna.
Titta!
Mika, som redan vuxit till sig, hinner inte vara tyst länge. Han gräver fram något svart ur mammans jacka och räcker det till den förvånade Anders Vilhelm något som gnäller och har oproportionerligt stora öron.
Eh? Anders Vilhelm tappar orden när han närmar sig den oväntade presenten.
Bli inte arg, säger Mika snabbt, Trofast hittade honom. Mamma lät oss behålla honom. Och igår, på tv, såg vi din intervju. Då drog Trofast fram valpen framför tv:n när han hörde din röst. Så vi tänkte
Ni tänkte rätt. Det var på tiden, Anders Vilhelm blinkar åt den leende hunden, Han får heta Stimulans. Men jag kallar honom Tim för kort.