Vi stod varandra otroligt nära när vi gifte oss. Vi gjorde precis allting tillsammans. Vi sov tätt intill varandra, kollade på tv i sängen, promenerade i Gamla stan på söndagar, skrattade åt minsta lilla sak. Närheten var självklar ofta spontan, sällan planerad. Jag kände mig älskad, åtrådd, valt.
Med åren blev vi fortfarande nära, men på ett annat sätt. De långa kyssarna ersattes av snabba, flyktiga pussar. Smekningarna försvann och förbyttes mot vardagliga beröringar. Vi började lägga oss tidigt, trötta, och han vände bara bort ryggen. I början kröp jag ändå närmare, rörde vid hans hand, hans rygg, letade upp hans handflata. Han sa att han var trött, att det fick bli imorgon eller senare, att nu inte var rätt tillfälle. Jag förstod honom.
Tiden gick, men ingenting förändrades. Vi åt fortfarande middag ihop, pratade om dagen, delade säng men inget mer hände. Jag låg orörlig, hoppades på att han skulle ta första steget. Men den stunden kom aldrig. Först gjorde det ont, sedan började jag skämmas för att jag längtade efter något mer. Jag började tro att felet låg hos mig, att jag nog överdrev allting.
Vardagen mellan oss blev väldigt nära, men fullständigt neutral. Vi vaknade tillsammans, drack vårt kaffe ihop på morgonen, gick gemensamt på släktkalas i Sundsvall. Han berättade om sitt, jag berättade om mitt. Vi somnade rygg mot rygg. Jag slutade byta om långsamt inför honom, slutade tänka på mitt utseende. Tillslut slutade jag bry mig om fina pyjamasar. Min kropp blev något som inte längre kunde intressera någon.
Jag försökte ta upp det flera gånger. Frågade om han inte längre ville ha mig. Han svarade att det inte handlade om det, att lusten svalnat, att det blir så med tiden att kärlek är vänskap och respekt. Jag nickade, fast hela mitt inre gapade tomt. Något viktigt saknades, men jag kunde inte sätta ord på det utan att känna skuld.
Med tiden började allt kännas normalt. Jag intalade mig att många par lever såhär. Att om vi aldrig bråkade så var allt okej. Jag vande mig vid att bli kramad bara inför folk, aldrig när vi var ensamma. Vande mig vid att inte längta, att försöka sudda ut min egen längtan så jag slapp känna mig ratad.
Åren gick, och vi fortsatte att vara väldigt nära. Alltid tillsammans, alltid ordnade på ytan. Ingen anade att vi varit utan närhet i över femton år. Inte ens jag själv visste längre hur det kändes att bli sedd som kvinna av någon. Jag blev en vana, en trygghet, ett sällskap men aldrig en åtrå.
När han en dag berättade att han ville lämna mig för en annan kvinna, förstod jag först ingenting. Han sa att han kände sig levande med henne, åtrådd, bekräftad. Jag skrek inte. Jag sa inget. Han bara uttalade det rakt ut. Då förstod jag han hade inte slutat känna. Han hade bara slutat känna med mig.
Nu när jag ser tillbaka inser jag att det värsta inte var att han gick. Det värsta var att jag långsamt, bit för bit, vande mig vid att leva bredvid en man som inte längre såg mig som kvinna och lyckades övertyga mig om att det var fullt normalt…
