Sex månader sedan drabbades vår familj av en stor sorg: min pappa gick bort. Och nu, sex månader efter begravningen, dök pappas bror, morbror Lennart, upp hos oss. Han brukade hälsa på väldigt sällan. Han hade knappt någon kontakt med pappa heller. De hade inte bråkat, men deras relation var kylig och distanserad. Båda levde sina egna liv.
Hur var resan? frågade jag. Och varför är du så formell mot mig? Jag är ju din favoritmorbror! log Lennart, som om han verkligen trodde det.
Han hade inte sagt att han skulle komma, vi hade inte förberett oss alls. Vi hade inte pratat med honom sedan begravningen inte ett samtal, inget sms. Och plötsligt stod han där, bara sådär.
När vi satt oss vid köksbordet med kaffe och kanelbullar frågade Lennart: Hur ska vi dela arvet? Vi tre, eller finns det någon annan vi glömt? Vilket arv? sa mamma, ställd och förbryllad.
Det fanns faktiskt ett arv. Vår fina lägenhet på Söder, ett stort och charmigt sommarhus utanför Göteborg, och två bilar en Volvo och en Saab. Mamma hade försökt övertala mig att sälja sommarhuset och köpa en egen lägenhet i Stockholm, där jag pluggade. Men vi hade inte haft bråttom med det vi tänkte att tiden skulle få avgöra.
Vad menar du med arv? Pappas egendom gick ju till oss! Jo, men om det inte varit för dig och mig, då hade jag fått allt, sa Lennart. Men du har ingen rätt! Det är lagen som avgör, sa mamma. Och om man tänker moraliskt då?
Lennart är slug han vet exakt att han enligt svensk lag inte har någon rätt till arvet, så han försöker få oss att känna oss skyldiga istället. Men vi ser ingen logik i hans resonemang. Pappa och Lennart hade aldrig varit nära, så varför skulle han ha rätt till något av pappas tillgångar?
När pappa blev sjuk sade han direkt till oss: allt vi har ska gå till mig och mamma. Ingen annan. Han hade aldrig tänkt dela med någon.
Och ur ett moraliskt perspektiv, Lennart, så har du inte heller någon rätt! Det vet du så väl! Du var aldrig nära din bror! Ja, så är det som en svensk thriller. En man gifter sig och allt går till hans fru, medan syskon och släktingar får ingenting!
Nu började Lennart spela på vår dåliga samvete. Han ville få oss att dela allt vi ägde med honom. Nu räcker det! Vi tänker inte diskutera det här med dig, sa mamma bestämt.
När Lennart till slut gick, låste mamma och jag dörren och tog tåget tillbaka till lägenheten i Stockholm. Vi visste att han inte skulle ge upp så lätt vi skulle behöva ta strid. Det handlade ju om mycket pengar: en tredjedel av ett lyxigt sommarhus, en tredjedel av lägenheten på Söder, en tredjedel av två bilar värdet närmare två miljoner kronor.
Det var precis vad Lennart tänkte också han bestämde sig för att stämma oss. Han hoppas att han ska vinna. Men lagen står på vår sida. Undrar om han verkligen tror att han har en chans?
