Jag är visst en sorts svensk Ernst Kirchsteiger hobbysnickare, men på riktigt. Jag har hållit på med renoveringar så länge att det blivit min smått lukrativa business. Släkt och vänner ringer mig jämt, och ja, man är ju svensk så man säger sällan nej.
En solig onsdag ringer min kusin, Kajsa, och låter ovanligt ivrig. Hallå där! utbrister hon. Du, jag behöver lite hjälp här hemma. Du har ju alltid så bra lösningar på allt! Och vad gör man självklart ställer man upp. Kajsa berättar att allt material redan är inköpt och uppburet rena rama semestern för mig.
Så någon dag senare står jag mitt i hennes lägenhet i Uppsala med hammare och skruvdragare. Det är spännande! Jag älskar ju sånt här. Medan andra drömmer om Mallorca i november, tycker jag att spackel och slipdamm på fingrarna är lyx nog.
När allt är klart har vi sannerligen gjort underverk lägenheten ser helt ny ut! Tog oss sammanlagt två veckor, men själva renoverandet kändes mest som ett långt fikapass med arbete vid sidan om. När det sista dammet lagt sig står det kvar lite spill: några paket laminat, kakel, färgslattar och så några brädor av finaste slag från Byggmax. Allt det där som Kajsa först tänkt köra till tippen.
Och vet ni vad hon säger? Du kanske kan använda dem, Stina, (mitt svenska alias, förstår ni). Ta spillbitarna till ditt garage! Blir snyggt i nästa projekt. Skulle ju vara synd att slänga det. Och sparar några spänn. Aldrig säger man nej till lite gratis material man har ju saker på gång hela tiden, ni vet.
Så ut till mitt garage åker bitarna. Någon vecka senare ringer Kajsa igen. Du Stina, jag funderade lite Materialet du tog det är ju ändå ganska värdefullt. Laminaten, brädorna kaklet! Tänk om vi säger så här, du sätter bara över femhundra på mitt Swish, så känns det rättvist. Jag skrattade högt, trodde hon skämtade men nej då. Hon ville verkligen ha 500 kronor för de kvarlämnade spillbitarna.
Jag måste erkänna blev lite paff. Jag hade ju lagt två veckor på hennes lägenhet. Helt gratis. Och grejerna var ju sånt som ändå skulle till återvinningen. Men vi svenskar, vi gillar ju konsensus. Så nu så står jag och undrar om jag kanske borde fakturera henne istället. Fast, mot släkten? Nej, det vore ju nästan ogästvänligt. Så där står vi. Och jag är nog fortfarande skyldig henne pengar. Kanske bäst att bjuda på en extra kopp kaffe nästa gång och låtsa som att Swish aldrig uppfanns…
