För nästan två år sedan hörde jag en mening från min man som jag aldrig kommer att glömma. Han sa: “Du lever ditt liv så förutsägbart att jag har blivit uttråkad av dig.” Fastän Johan tyckte vårt liv var monotont, var jag helt nöjd med det. Jag vaknade tidigt varje morgon, åt frukost, tränade och gjorde mig i ordning för jobbet. Det första jag gjorde var att hjälpa min man att bli klar för jobbet han gick alltid hemifrån före mig. Sedan förberedde jag mig själv. Vi lagade alltid all vår mat hemma; jag packade ner frukost nummer två i matlådor åt oss båda.
Varje kväll på väg hem stannade jag till vid ICA för att handla innan jag lagade mat, städade och tvättade tvätten. Innan läggdags såg vi en film tillsammans och sedan somnade vi.
Jag var övertygad om att allt var precis som det skulle. Min man hade det bra och åt gott, hemmet var snyggt och trivsamt vad mer kunde man önska sig? Varje lördag storstädade jag hela lägenheten, bakade något gott och lagade middag. På kvällen bjöd vi hem vänner eller gick ut på stan i Stockholm. På söndagen hälsade vi på våra föräldrar halva dagen hos mina, halva hos hans. Vi hjälpte till, samtalade och njöt av tiden med släkten.
Sedan kopplade vi av hemma på kvällen. Vi bråkade aldrig. Det var harmoni och lugn i vårt hem. Men en dag sa min man att han var uttråkad av mig. Han satt i timmar och förklarade hur olycklig han var och tog exempel med sina vänner, som “lekte tills de stupade”. De hade kul och levde livet, inte som vi. “Vi bråkar ju inte ens.” Och den dagen gick han bara ut.
Jag var nöjd med vårt sätt att leva och ville inte förändra något. Men för min älskade var jag beredd att göra vad som helst till och med förändra mig själv. Först bytte jag helt stil. Jag rensade hela garderoben och gick och handlade massor av nya kläder i butiker på Drottninggatan, för de pengar jag hade sparat för att köpa sommarstuga. Jag klippte håret kort och färgade det. Jag bestämde mig för att inte längre se tråkig ut.
Sen bytte jag jobb. I stället för kontorsjobbet började jag jobba som eventfixare så mycket nytt, så många fester och oväntade upptåg! Plötsligt fylldes mitt liv med aktiviteter och glädjeämnen jag aldrig ens tänkt på förut.
Efter en vecka kom Johan hem och blev helt chockad över vad han såg. Jag lovade honom att vi skulle leva helt annorlunda och det gjorde vi. Sedan dess var vi knappt hemma. Alltid på språng, alltid med nya vänner och händelser. Varje kväll: klubb, restaurang, bar, hemmafest eller något annat. Vi for på campingtur, cykeltur, paddlade kajak, ja, till och med spontanresor till Göteborg över helgen.
Några månader av vårt nya, vilda liv gick. Då började Johan tala om att han längtade efter lugn och ro, bara vara hemma. Han saknade de hemlagade middagarna och mina kanelbullar. Jag hade helt enkelt inte längre tid att stå vid spisen mitt nya liv slukade all min tid. Jag hade förändrats och min man saknade nu någon annan än mig.
En vecka senare sa Johan att han inte längre orkade leva så här aktivt. Han ville tillbaka till det gamla lugn, trygghet, harmoni. Han ville tillbringa kvällarna hemma, åka till föräldrarna på helgen och äta varm, nylagad mat inte återuppvärmd take away.
Men vid det laget hade jag lärt mig älska mitt nya liv. Jag försökte så hårt anpassa mig till familjelivet förut nu ville jag aldrig tillbaka. Jag trivdes som jag hade det. Jag uppskattade visserligen det förra, men skulle inte vilja byta ut det igen. Så när Johan bad att vi skulle gå tillbaka till det gamla, brakade ett riktigt gräl loss.
Det var hans drömspår: porslin krossades, grannarna hörde oss, polisen kom till slut. Johan packade sina saker och flyttade hem till sin mamma i Solna. Jag tror han tror att allt snart blir som det var, att han ska komma tillbaka och hitta mig vid spisen men det blir nog aldrig så. Vi är inga filmkaraktärer. Man kan inte bara byta roll över en natt. När Johan vänder hem igen, hittar han skilsmässopapper på köksbordet och en lapp: “Jag har tröttnat. Jag kan inte leva så här med dig längre.”
