När jag såg vem min man släpat hem den här gången skrattade jag så högt att alla tre kattungar, lockade av bullret, rusade fram men blev så rädda att de gömde sig bakom mina ben. Katten, som genast kände igen sina ungar, slet sig ur min mans grepp och började omsorgsfullt slicka dem.
Min man kör en liten lastbil, en sådan där klassisk volvo som vibrerar och hostar när motorn är igång. Varje dag hämtar han leveranslistan och åker ut från den trånga depån utanför Växjö, där ett dussin liknande bilar står på rad och där alla chaufförer äter lunch i ett litet fikarum. Det finns ett digitalt system som registrerar när man går in och ut.
Han satte sig bakom ratten och startade motorn. Vagnens gamla dieselspel var som vanligt: lite buller, lite skakningar. Vid lunch pausade han motorn och var på väg mot lunchbordet när han plötsligt hörde ett underligt pipande under huven. Det lät som fläkten hade fått tag i något, men motorn var ju avstängd! Han sneglade på de andra chaufförerna, som redan satt och mumsade på sina smörgåsar, och suckade. Han gick ut, öppnade huven, och tappar nästan andan där, bredvid kylaren, satt en liten svart kattunge, glansig av olja, och pep hjärtskärande.
Hans ben blev svaga. För ett ögonblick såg han framför sig vad som kunde ha hänt om kattungen fastnat i motorns delar. Han lyfte försiktigt den lilla krabaten, stängde huven och satte sig, tyst, i hytten igen.
Hemma väntade min rejäla tillrätta visning:
Allvarligt, Ragnar! Har du inte koll på bilen innan du kör? Tänk om du hade kört över den! Om du gör om det här får du sova ute! Fattar du?
Ragnar försökte försvara sig, viftade bort det hela, medan kattungen snurrade nöjd i mina händer. Jag bar den direkt till badrummet, där det genast blev en massa baby-toner, smek och pussar.
Min man suckade tungt. När fick han egentligen sådana ömhetsbetygelser själv sist? Det gick inte att minnas. Han tog sin jacka och gick tillbaka till jobbet.
Nästa dag, mer på sin vakt, lyfte han försiktigt på huven inget där. Han kröp ner för att titta under bilen. Och där, på verkstadsgolvet, satt en orange-vit kattunge! Så fort han böjde sig ner började kattungen spinna och kom mot honom. Han tog upp den och försökte begripa varifrån den kommit och vad han nu skulle göra. Han mindes mitt stränga ansikte och körde hem igen.
Den här gången blev det ingen utskällning. Jag såg på honom med en blandning av respekt och förundran.
Bra jobbat, Ragnar! Det där är det mest förnuftiga du gjort på tjugo år, sade jag, och bar kattungen till badrummet. Den svartvita följde efter.
Ragnar gick genom dagen som ett smörpaket i solen nöjd, harmonisk, självsäker. På kvällen åt vi middag, nu i sällskap med de två kattungarna. De valde mig utan tvekan, klättrade, krafsade och busade på mina armar. Jag skrattade så hjärtligt och öppet som jag gjorde förut, då Ragnar förälskade sig i mig.
När gryningen kom böjde han sig åter försiktigt för att undersöka bilen.
Herregud viskade han.
Där satt en tredje kattunge, grå och vit. Han tog upp även denna och gick hem.
Kvällen tillbringade vi hos Elsa, en gammal dam i byn som ibland kallas för “häxan”. Efter en noggrann titt och lite mumlande konstaterade hon: två kärleksband, tre förbannelser och en illavarslande blick. Arbetet skulle ta en månad och kosta fem tusen kronor.
Nästa morgon tvekade Ragnar inför bilen. Han rökte länge, samlade mod och till slut kikade under lastbilen. Nu satt där en vuxen grå katt med hängande spenar mamman till de tre kattungarna.
Vad har jag gjort nu? frågade han uppgivet. Katten mjauade och hoppade snabbt in i hytten.
När Ragnar bar hem kattmamman skrattade jag så länge att ungarna sprang och gömde sig bakom mina ben. Katten såg dem, slet sig och började genast tvätta dem.
Jag tittade på skådespelet med genuin förvåning.
Vad håller hon på med? frågade Ragnar.
Jag skrattade:
Men kära nån, har du inte förstått? Hon har fixat ett hem åt sina ungar och sig själv!
Jag strök kattmamman och skakade på huvudet.
Under hela mitt liv har jag aldrig sett något liknande. En sån katt behöver ovanlig list.
I slutet av veckan meddelade jag Ragnar att han skulle få åka på fisketur. Han blev först chockad, sedan såg han ut som en älg som sett ett yxhuvud.
Stick nu, sa jag bestämt. Jag samlar väninnorna du ska inte vara i vägen!
Jaja mumlade han, obeslutsam om han borde bli glad eller orolig. Men ingen frågade efter hans åsikt.
Innan han gick ut kysste jag honom.
Jag har alltid vetat att du är fantastisk, Ragnar.
Han stod på farstukvisten och såg ut över byn.
Så vackert det är här, viskade han. Varför har jag aldrig märkt det förr?
Fåglar sjöng både ute och inne i bröstet. Väninnorna droppade in, var och en med ost och vin. När vi satt runt bordet tog kattmamman plats mitt på duken; vi hällde upp bubbel och höjde glasen:
För den kloka värdinnan som ordnat för både barnen och sig själv!
Ingen minns senare vad nästa skål gällde. Katten pressade ut sig över bordet och blinkade nöjt. Hon kände sig älskad, hemma.
På soffan snusade tre kattungar, tryckta mot varandra.
Så, mitt enkla skål:
Smarta kvinnors och deras mäns hälsa vi är lyckligt lottade att leva sida vid sida.
Och jag önskar all er samma tur.
