En sommar vistades jag på en svensk hälsoklinik utanför Göteborg, där jag ägnade mig åt fastekurer och renade kroppen. En dag när solen värmde gick jag ut för att sola, och på en solstol intill min låg en otroligt vacker ung kvinna av den där slanka, nordiska modellen.
Vi började prata. Snart handlade samtalet om våra motiv till att fasta.
Jag måste gå ner 400 gram, sa hon.
Jag skrattade genast, övertygad om att det var ett skämt. Men det var det inte.
Jag har gått runt ett år nu och känt mig fet. Min pojkvän har sagt att han kommer att göra slut om jag inte blir smalare… Ser du? Hon nöp tag i huden på magen Jag skäms när jag sätter mig ner…
Efteråt gick jag runt med en konstig känsla i magen jag började kalla henne för “Lisa 400 gram”.
Uppenbarligen tycker vissa män här att sådana som jag borde slängas utför ett stup, för i deras föreställda Sparta får bara de smala plats. Vi andra har inget att göra där.
Nyligen hamnade jag i ett stort, okänt sällskap; vi firade något på en restaurang inne i Stockholm. En välvårdad kvinna satt i en fåtölj, lagt ena benet elegant över det andra. Nylonstrumporna glänste lätt mot hennes otroligt snygga ben, en pumps hängde från hälen, tårna balanserade lätt mot golvet, hon drack vatten ur ett vinglas och männens blickar drogs till henne gång på gång.
Så kom hennes man in. Utan ett leende gick han fram, skakade hand med alla män och väste irriterat till sin fru: “Skyla dig! Ska du sitta och visa upp låren så där?”
Hon ryckte till, blev röd i ansiktet, mumlade något till servitören om att hon frös och bad om en filt, fastän hon satt intill eldstaden. Resten av kvällen satt hon hopsjunken under filten, som en rädd liten sparv.
Jag tog mig en period tid att läsa biografier om kända svenska författare. Jag ville hitta hemligheten bakom deras mästerverk. Men det blev snabbt för svårt hur skulle man kunna kombinera en persons vardagliga svagheter med de odödliga verk de skapat?
Jag glömde det efter att ha läst om Selma Lagerlöf. Jag älskar Gösta Berlings saga, men vissa bitar ur hennes livshistoria gick bara inte att ta till sig.
Vad är det med män och ideal, tänkte jag vidare och scrollade genom Instagram. Det kryllar av docklika Barbie-flickor här, vars dagar fylls med gympass, soldusch, kroppsbehandlingar och spa. De arbetar, bokstavligen, med att vara vackra. Skönhetsindustrin är deras mest hängivna partner.
Jag har all respekt för arbete, men det är som om något har gått förlorat. Flickor gör sig vackra för att känna sig älskade. Att killar ska lägga märke till dem och välja just dem. De har fått lära sig att “snygg” betyder smal, bryn som är trendigt pincettade, läppar som är fyllda, rumpa hård som ett äpple så de kämpar för att passa in. Och pojkarna? Ja, de står och försöker välja ur en rad kloner
En gång var jag med min man på Bondens marknad på Östermalm. Han köpte fröer och redskap till sommarstugan, jag strövade mest runt. Plötsligt stod jag vid ett bord med trädgårdsfigurer sollyktor, små ekorrar, rävar och färgglada tomtar i svampformade luvor.
Där stod två karlar och synade tomtarna. Den ene klämde och lyfte på dem, gick runt och granskade noga. Då skrattade den andra plötsligt:
Kom igen nu, brorsan, bestäm dig! Du valde ju tjejer med samma min på krogen igår…
Jag skrattade högt. Och tänkte: Tjejer Lisa 400 gram. Jenny Skyla låren. Sofia Tretton barn. Hur blev det att vi slutade älska oss själva, slutade uppskatta, slutade respektera oss själva?
Hur kunde vi låta någon behandla oss som om vi vore varor med defekter och kalla det kärlek? Vem sa att det perfekta utseendet är ett måste för lycka i ett förhållande?
Jag har hundra bevis för motsatsen. Min väninna träffade sin man på sjukhuset på njuravdelningen. Hon charmade honom i skjorta, blek och sliten, med en grotesk urinuppsamlingspåse som stack ut under pyjamasen.
Och Frida Kahlo har ni sett hennes porträtt? Blicken, ögonbrynen? Ja, just det. Hon älskades passionerat av några av de mest intressanta männen under sin tid.
För några år sedan drog tandläkaren ut min visdomstand det gick fel, och käken sprack. Feber, svullen kind, gapet som ett jack. Hemma låg jag och spottade blod, orkeslös. Min man tvingade i mig filmjölk, det enda jag fick i mig.
När jag såg mig i spegeln började jag storgråta över min groteska uppenbarelse kind som en kudde, mun som en sprucken säck. Då sa han: “Du är vackrast i världen, hör du det? Vackrast, nu och alltid! Gifter du dig med mig?”
Och sen, när jag blivit frisk och hälsan återkom var det restaurang, ring, ett knä i golvet, applåder och blommor och “ja”. Men det frieriet, när jag låg hemma, hjälplös det var det sanna hjälpandet. För skönheten är inte utsidan, och kärleken är aldrig perfektion.
Det är våra brister som gör oss levande, unika. Det är det som vi älskas för det som gör oss till oss själva.
Jag tycker på riktigt inte att perfektion finns. Inte på riktigt men kanske för oss själva.
Nu har jag tänkt sätta tandställning på sneda tänder. Min man stöttade mig: Jag älskar ditt leende, och förstår inte varför du vill pina dig med tandställning. Gör det bara om DU vill jag skulle behålla ditt leende precis som det är.
Efter första sonen vägde jag 118 kilo. Han öste komplimanger så jag tappade motivationen att banta. Jag gick ner i vikt när JAG ville.
Vi såg gamla foton nyligen, där jag ligger utsmetad på soffan med spädbarnet. Jag frågar: “Varför sa du inget om min vikt, jag var ju jättestor?”
Han log: “Du var en gosig bulle, gå ner om DU vill. Jag tycker om dig precis som du är.
Och när min psoriasis blommat ut en sommar, och fläckarna spridit sig, vägrade jag klä av mig på stranden. Han undrade bara “Vad är det som är fel?” och jag såg att han faktiskt inte såg fläckarna han såg mig.
Jag gör ingen reklam för min man, men för relationer som bygger på något annat än krav på perfektion. Om din partner hela tiden kräver att du ska passa in i hans mall då handlar det inte om kärlek, utan om kontroll.
Du är ett glänsande svenskt äpple! Om han ser bara skavanker, och inte den frukt du är, vill han egentligen bara ha makt.
Du har rätt att följa honom av rädsla att förlora honom men tänk om. Vad förlorar du egentligen? En tyrann som ser dig som en trädgårdstomte i flugsvampsluva?
Alla män vill dominera, javisst men deras auktoritet ska inte byggas på rädsla, utan på din respekt och ditt beundran.
Din lojalitet ska inte vara blind. Den ska vara ditt val. Att välja en som förtjänar att leda, för att han är trygg, snäll och stark nog att ta dig med till världens ände, och allt du fått göra är att välja att gå där bredvid.
Att hålla din hand det måste han ha förtjänat.
