Margaretas stora entré
Karin! Det här är ingen ärtsoppa! Vad är det ens för grönsaksröra? Snälla du, du är en fantastisk jurist, håll dig till det! Lämna köket till någon med mindre intellekt!
Greta, jag är faktiskt ingen kvinna! Maja höll nästan på att börja gråta av frustration.
Varför lyckades hon aldrig med ens enklaste maträtter? Hon hade aldrig ens försökt sig på något mer avancerat. Hemma hos dem var allt sedan länge redan uträknat i roller.
Veronica huslig, Maja plugghäst, och lilla Sofia orädd, kapabel att få vad som helst att funka precis som hon ville. Alltså brukade Veronica stå för maten på släktkalasen, medan Maja och Sofia fixade logistiken i bakgrunden. Städning, inhandling och barnpassning det sistnämnda var Sofias ansvar. Bara hon hade lyckats organisera den Wiklundska alliansen så att Veronicas villa, där det mesta hände, och hela tomten runtom stod kvar i rimligt skick efter släktträffarna, utan att behöva totalrenoveras eller uppföras till nya byggnader. Wiklundarna älskade sina ungar, bortskämde dem till förbannelse, men fostrade ändå strängt dock utan några tydliga resultat.
Alla Margaretas sju barnbarn, som hon älskade innerligt, var kopior av deras yngsta moster Sofia. Trots att hon redan själv fått två egna barn som rusade omkring på gräsmattan framför verandan indianspring eller kanske påhittade folkslag så var Sofia densamma. Hon satt på trappan och sorterade plommon till Margaretas planerade saftkok, funderade på om hon skulle delta i kaoset, men hindrades av Veronicas skarpa blick. Veronica hackade tomater till ännu en sallad och muttrade då och då:
Ingen kvinna, Sofia, du är en pojkflicka! När ska du slå dig till ro? Maja är i alla fall vuxen! Jag klarar mig också hyggligt, men du? Ska du hoppa runt som en hare hela livet? Köra omkring på din motorcykel och predika om friheten i livet? Tänk på barnen! Vad ska de tycka om sin mamma när de blir äldre?
Veronica, nu överdriver du! Maja kastade en sista tveksam blick på soppgrytan som stulit hela hennes morgon och smällde bestämt på locket. Barnen har mycket att vara stolta över. Vems mamma kan annars montera isär och ihop en motorcykel? Kan du? Jag kan inte ens koka soppa rätt! Så nog har vi alla våra saker.
Visst. Du kan ingen soppa, men i rättssalen kan du allt.
Just det! Alltså?
Alla borde göra det de är bäst på.
Så sant! sade Margareta, som kommit ut på verandan och fick de tre att utbrista, barnen tystnade och stirrade. Gamla mormor, klädd i sin nya klänning och de höga klackarna hon endast bar på ytterst speciella dagar. Precis som denna.
Nå, vad säger ni flickor? Kan en dam på min ålder gå på dejt klädd så här, när mannen ifråga inte sett mig på fyrtio år?
Greta, du är strålande! Han lär ramla av stolen!
Men ramla inte bokstavligt! Margareta svepte stolt fram och tillbaka, poserade dramatiskt med näsan i vädret. Vad gör jag om han svimmar? Jag vill förstå vad han vill med mig efter så många år. Finns det nån poäng?
Kanske han är intresserad på riktigt? undrade Veronicas dotter Linnéa, som satte sig bredvid moster och tuggade halva ett plommon. Vad då?
Skrattet som följde fick katterna på räcket att fly och minirottweilern, införskaffad förra året och döpt till PomPom med rak rygg, att yla av fasa.
Du tar död på mig, Linnéa! Veronica torkade tårarna och gick in efter en trasa, Maja böjde sig ner för att trösta lilla hunden.
Vad hade ni egentligen, Greta? Maja hyssjade åt barnen att sticka iväg.
O, Majsan! Vi hade en romans!
Ordet romans andades Margareta ut som om hon reciterade Bellman, och Linnéa stannade kvar på trappen och suckade djupt.
Linnéa, du är lite väl ung att tänka på sånt där!
Va? När får man börja då? frågade Linnéa och torkade upp en pöl på golvet. Du själv då, Greta, hur gammal var du?
Sexton! Margareta spände ögonen i Veronica. Och ja, jag var ung, dum och oerfaren till max. Det är inget för Linnéa att oroa sig för. Men man måste veta om karlars svek och riskerna med för tidiga romanser, eller har du annan åsikt?
Greta, berätta nu bara! Sofia, fällt av skratt, dabbade bort tårarna. Hon går ingenstans oavsett! Låt henne stanna och lyssna, kanske hon lär sig nåt.
Linnéa satte sig bättre tillrätta på trappan och såg upp på Margareta med sina grönbrillanta ögon, så lika Margaretas egna smaragder. Alla i släkten hade noterat det märkliga draget, eftersom Margareta egentligen inte var deras riktiga mormor, och varken Veronica, Maja eller Sofia var hennes blodsband.
Margareta trädde nämligen in i systrarnas liv efter att deras mor gick bort för tidigt. Deras pappa, förkrossad, visste inte ut eller in. Världen rasade där och då, samma dag mamma föll för sjukdom.
Veronica, då åtta, fick axla vuxenrollen. På varje fråga hon hade svarade pappa:
Ja du, om vi bara kunde fråga mamma Hon skulle veta direkt
Det svaret skrämde henne till tårar. Hon slutade hellre fråga och blev själv ansvarstagande för “barnen”.
Maja, då fem, gick att hantera. Men tvååriga Sofia var överallt och gav Veronica ingen ro.
Mormodern kom först men gav snabbt upp.
Vila mitt ansvar, svärson. Orkar inte, har ju egen hälsa att tänka på. Flickorna är pigga, men det blir för mycket. Veronica kan du få men de små får du nog klara själv.
Tanken på att förlora allt hon älskade och kände var fruktansvärd. Sofia, som försökte stoppa in pappas skruvmejsel i eluttaget, skrek så att Veronica knappt kunde andas av rädsla för att mista både hem och syskon.
Jag sticker ingenstans jag gömmer mig! Du hittar mig aldrig!
Men mormor letade aldrig. Pappan grymtade något och lät sin svärmor resa därifrån tryggt i vetskapen att han “klarade sig”.
Sedan, när Sofia blev sjuk och Veronica inte klarade mer, bad hon pappan om hjälp och han reagerade till sist. Veronica tog ansvar, även om hon var rädd. Nu kunde hon inte längre vara rädd.
Margareta, som vikarierade på närmaste barnläkarmottagning, blev inkallad. På väg till dem tänkte hon på sina okammade katter, kycklingen på upptining hemma så pass länge att den säkert utvecklat egen personlighet, och att det skulle bli en sen kväll hon kunde aldrig göra något halvhjärtat.
Vrålande över de evighetsgrävande gatuarbetarna och med bestämd röst tog hon sig till rätt port, snappade snabbt upp all byskvaller av tanterna på bänken, och gick upp till Wiklundarna efter det var hon en klippa i systrarnas värld.
Margareta tog över, ringde ambulans och såg till att pappan trots protester började agera för barnen. För Veronica innebar det äntligen en period av avlastning, och när beskedet kom att Margareta skulle bli deras styvmamma blev hon lättad.
Alla var dock inte lika förtjusta. Maja saknade sin mor allra mest och var länge avvisande. Veronica tröstade och försökte förklara; men Maja ville bara tillbaka till mamma, inget annat.
När Margareta fann syskonen gråtandes i varsitt hörn kramade hon ihop dem och vaggade dem länge, strök kinden, huvudet, klappade rygg och armar, tröstade dem så de äntligen grät ut tillsammans.
Gråt ut, små hjärtan! Mamma finns inte längre, men jag är här. Jag kan inte bli er mamma men jag kan vara er vän. Och jag skyddar er alltid, förstått?
Tårarna slutade inte genast, men en början var tagen. Så småningom förstod Maja och de andra, och Margareta som efter ett misslyckat ingrepp fått veta att egna barn aldrig skulle bli möjligt blev nu istället mamma till de tre.
Deras pappa försvann under tragiska omständigheter drygt ett år senare. Margareta, när dödsbudet kom, sprang direkt från jobbet till skolan där flickorna gick utan jacka och hämtade hem dem.
Flickor. Pappa Nej, ni är inte ensamma! Jag är här och lämnar er aldrig!
Så förstod de, och klamrade sig fast i varann och i Margareta, som från den stunden på riktigt blev familjens centrum.
Hon sade upp sig på vårdcentralen, började jobba mer privat och pengar räckte nästan alltid och hon började “sätta fart på sina små sparvar”.
Småflickorna hade alla stark egen vilja och Margareta lyssnade på deras drömmar, även om hon helst sett en annan bana. Ville Maja bli skådespelare? Då fixade Margareta teaterprovningar. Behövde Sofia en ordentlig motorcykel och skydd? Då sålde Margareta sin ärvda sommarstuga, säkerheten var viktigare!
När det gick så långt att den sista delen av pengarna försvann till Sofias garage och egen verkstad bara ryckte Margareta på axlarna:
Jaja, det är också ett jobb. Lyckas blir man på sitt sätt. Anställd, konstnär eller entreprenör bara barnet är glad, vem bryr sig?
Veronica var aldrig något problem: ansvarsfull redan som barn, och Margareta älskade deras stunder tillsammans, då hon flätade in fingrarna lugnande.
Slappna av ibland, älskling. Jag är här.
Så flöt Margaretas liv på, lugnt och tryggt tills det där samtalet för tre dagar sedan. En gammal röst sade hennes namn och hon tappade tekoppen, snubblade när hon skulle sätta sig i fåtöljen och blev liggande på golvet så pass att barnbarnet Linnéa blev orolig.
Linnéa, ring din mamma! Jag behöver moraliskt och psykologiskt stöd! Nu!
Veronica var hemma inom en halvtimme, Sofia flera minuter senare. Alla var på helspänn, för nu anade de något nytt.
De diskuterade, pratade och skrattade. På lördagen samlades hela Wiklundgruppen hemma hos Veronica när Margareta skulle “träda fram”.
Vad vill ni veta? Han var min första kärlek! Han var snygg, lång, lockigt hår, och så den där rösten rös man av redan innan han hann säga något mer än hej.
Var du kär, mormor?
Vansinnigt! blundade Margareta drömmande. Och det ledde förstås till olycka!
Varför då, varför olycka?
För att kärleken var motvillig kanske till och med destruktiv för mig. Jag gick vilse i känslorna! Barn, lärdom! Man får aldrig låta avund och osäkerhet styra.
Jamen berättaa! ropade Sofia medan hon smakade på plommon.
Nåväl, jag berättade aldrig om min förälskelse. Att var sexton, han sjutton, och hon som fick honom var arton Hade jag sagt nåt, kanske allt blivit annorlunda, men nu drömde jag tyst. Han ville bli ubåtskarl, jag läkare så blev det också. Länge senare skrev han faktiskt till mig. I det andra brevet svarade jag nej
Varför?
För att jag inte kunde ge honom annat än min kärlek. Och ibland behövs mer: barn, framtid tillsammans. Så kan det vara. Och kom ihåg, Linnéa, när du hittar någon som sätter dig främst då är det rätt!
Tårarna föll. Linnéa kramade henne, samlade tårarna med kyssar.
Nej, gråt inte mormor! Du får inte sabba ögonskuggan nu!
Rätt. Jag laddar om för i kväll är det dags för entré. Det gäller att vara redo!
Så småningom damp en bil in vid grinden, och en äldre man steg ur, läste på sin lapp och knackade på.
God afton! Kan jag få tala med Margareta?
Veronica släppte in honom. Han presenterade sig det var faktiskt romantikern hon berättat om.
Ni skulle ju ses inne i stan?
Jag blev färdig tidigare och ville helt enkelt inte vänta.
Just då kom Margareta ut på verandan för hela familjen och allas munnar tappades upp. Effekten var sannerligen maximal. Ögonen var proffsigt sminkade med nyaste svartpennan tvillingarna snott av sina mammor. Katterna skrämdes in, mini-hunden gav upp ett skrik och mormors frisyr ja, det var en egen sorts konstverk med hårspännen och blommor.
Oj, Margareta! Veronica skakade på huvudet och började asgarva. Gäst-mannen stod stilla minst en minut av ren förvåning, tog sedan av kepsen och blottade en blänkande hjässa i eftermiddagssolen.
Lockigt hår?! skrattades det från köket.
Ja, en gång var jag vacker och vågad! Nu är andra tider! Margareta, det är ett nöje att återse dig!
Margareta rusade, nu helt klarvaken, in för att återställa sig och i bakgrunden ekade skratt och stimm. Familjen slog sig ner på verandan och kvällen blev början på ett nytt kapitel i deras historia.
Och så vände de tillsammans ytterligare ett blad. Det blev klart för Wiklundarna; ibland är det bara att bjuda in någon i ens värld, särskilt om han kan både skratta och bjuda på sig själv mitt i virrvarret då tål det prövas om han förtjänar plats mitt i centrum, bredvid Margareta.
Med varm hand, när nästa tekopp räcks fram av Veronica och hon lägger armen om Margareta, viskar hon:
Kom igen nu. Vi står stadigt här. Våga!
